Tallrik & Glas – 27 november 2021

TallrikGlas_600

Ett livs drickande

Det började med bröstmjölken, nappflaskan och vällingen. Men sen då?

När jag först försöker dra mig till minnes vilka måltider vi hade hemma i min tidigaste barndom verkar det suddigt. Men då kommer farmor. För hon hade ganska bestämda tider för måltiderna. Under veckodagarna var hon och hjälpte oss i jordbruket, för att sen ta bussen hem till sin lägenhet på veckosluten.

Vi hade frukost (undrar om vi inte använde det dansklydande ordet ”morronmad” ?), sen blev det ”tiokaffe” (i ovanligt kaffesugna tider blev det nog ett ”elvakaffe” också), middag (mitt på dagen), sen ”ettemiddagskaffe” och till slut ”kvällsmat”.

Vad drack (vi) jag till dessa måltider?
Mjölk. Det producerades av våra egna kor och det hade vi mycket av och var billigt. Dessutom sades det att det var nyttigt för barn som ju växte och behövde mjölkens kalk till det växande skelettet och tänderna. Men även de vuxna drack mjölk till middag och kvällsmat. Till en enda maträtt fanns en specialdryck som hörde till just den rätten. Det var till ”bottegröd” (kokta gråärtor som mosats till en grå gröt) som det dracks drickablandning. Svagdricka blandat med mjölk. Varken ”gröden” eller ”blandningen” var jag särskilt förtjust i, men det var nog min pappas favoriträtt och -dryck.

Till ”kaffena” drack de vuxna förstås kaffe, som vanligt utan något i, med mjölk i eller på bit (”fadakaffe”). Det sistnämnda sättet användes mest av farmor. En skvätt kaffe hälldes upp på ett litet tefat (för att svalna fortare). Fatet balanserades med en hands fingrar under, samtidigt som man blåste på kaffet. I den andra handen hade farmor en sockerbit som hon placerade mellan läpparna. När kaffet till slut hade svalnat tillräckligt tog hon in sockerbiten i munnen och började sörpla kaffet från tefatet.

Vi barn drack nog helst chokladmjölk. Först var det kakao och socker som blandades i den kalla mjölken. Problemet var att det hade väldigt svårt att lösas upp i mjölken, men efter ihärdigt rörande lyckades det ofta till slut. Efter några år kom sen chokladpulvret O’boy som omedelbart löstes i mjölken. Tre teskedar pulver till ett glas mjölk hade jag alltid. Fyra som det stod på burken var att slösa. På tal om O’boy kom det senare O’boy med jordgubbssmak. Den drack vi ibland runt 1968-69, tidiga morgnar innan skolan, när vi bodde hos mormor och morfar. Det fanns visst med vaniljsmak också, men den provade vi aldrig.

 

Ett livs drickande_Oboy mm

 

Vi barn drack nog inte kaffe på 60-talet, även om vi kanske smakade någon gång och sa ”fy”. Först mitt i eller kanske t o m i senare tonåren började jag dricka kaffe. Aldrig med mjölk eller grädde i, och aldrig på bit. Och aldrig kaffegök.

Som sagt var mjölk den vanligaste måltidsdrycken. Lemonad (som läsk kallades då, men som egentligen förutsätter någonslags citrusfrukt som bas) och ”bir” (som öl heter på skånska) var för exklusivt och dyrt. Möjligen dracks det ”dricka” (svagdricka) till de övriga måltiderna. Den köpte vi, tillsammans med lemonaden och biren, av drickabilen som kom en fredag i månaden och fanns i stora tiolitersflaskor och som hade en sorts träbehållare runt sig och porslinskork på. Kan också tänka mig att vi barn också drack saft, men jag kommer inte ihåg någon speciell sorts saft. För vi hade inte mycket trädgård då, om ens någon alls. Det var säkert köpesaft med smak av jordgubbar, vinbär eller hallon. Eller saft som mormor gjort (hon hade både jordgubbar och svarta och röda vinbär i sin trädgård).

 

Ett livs drickande_svagdricka

 

Till kvällsmaten, särskilt under de kalla årstiderna, fick vi ofta varm chokladmjölk. Har tydliga minnen av varm chokladmjölk i köket till tonerna av Hosianna, Davids son av någon kör på första advent på den svartvita TV:n i vardagsrummet. Även här i början med iblandad kakao och socker (löstes lättare i varm mjölk än kall), senare O’boy. Men med den varma chokladmjölken fanns en komplikation. Om den stod för länge på spisen i kastrullen kunde det bildas skinn allra överst. Det gillade vi inte att få med i vår chokladmjölk när den skulle drickas.

På festerna och när det kom ”främmande” kunde det hända att det blev en sup till maten för de vuxna, eller kanske efter kaffet senare på kvällen. Oftast alltså brännvin eller ”renat” som den kallades. Vid något enstaka tillfälle kanske pappa bjöd gästerna på konjak till kaffet.
Vi barn fick vid festliga tillfällen lemonad (kolsyrad dryck). Det fanns lemonad som hette Sockerdricka (som farmor alltid hade när vi besökte henne), Zingo och Loranga (båda apelsin), lemonad med hallonsmak, blodapelsin som var alldeles röd. Andra sorter var Trocadero, Champis, och Pommac. Sen fanns det en äppeldryck som hette Merry, men den drack vi aldrig. Däremot förekom märket i serietidningen Kalle Anka & Co där man annonserade för den. Man uppmanades att samla på Merrykapsyler. Skickade man in ett visst antal Merrykapsyler fick man något, jag minns inte vad.
Kapsyler ja. I början fanns en kapsylsort som man skulle dra av runt flaskans huvud och som ibland gick av. På undersidan av kapsylen fanns en rund bit av riktig kork för att sluta tätt. Dessa kapsyler var vassa och man kunde lätt skära sig på dem. Långt senare, på 70- eller 80-talet kom en ny typ av kapsyler där man skulle öppna genom att dra den rakt över flaskhuvudet.

 

Ett livs drickande_Kapsyler-red

 

De vuxnas bubblande dryck var (nej, inte champagne på landsbygden) vichyvatten. Ramlösa tror jag inte förekom hos oss, fast det i geografin var mycket närmre än det franska Vichy. Hursomhelst kallade vi allt bubbelvatten (som inte var sött) för vichyvatten. Precis som vi kallade all mögelost för rockfordost.

Punsch kommer jag inte alls ihåg att vi hade, och absolut inte till ärtsoppan, det var för exklusivt för oss. Både för att det inte passade vardagarna till och för att det var en onödig extra utgift. Det dracks överhuvudtaget inte alkohol mitt på dagen under arbetet. Kanske, kanske en kaffegök till ”ettemiddagskaffet” om vi hade en manlig besökande som hjälpte oss i jordbruket. Däremot blev det, särskilt på sommaren när det var varmt och svettigt under höskörden, en hel del ”bir” eller pilsner, främst till männen, men då bara för att släcka törsten. Oftast ute på fältet.

Vin hade vi heller inte, om man undantar den hemmagjorda sorten som rann i glasrör och hamnade i en stor glasbehållare under rören, i finrummet. Smakade någon gång, men där tog mitt vindrickande slut för gott.

Den enda sup vi barn fick var kallsupen som ofrivilligt överaskade oss när vi badade i insjön eller kanske oftare i havet när man översköljdes av vågor.

Till de stora högtiderna jul och påsk blev det förstås julmust och påskmust. Då fick mjölken vara. Det dracks julmust till pepparkakorna och knäcken, till brunkålen och skinkan, till lutfisken och senapssåsen, och kanske t o m till julgröten. Blev man törstig mellan målen blev det nog också julmust. I min tidiga barndom har jag inget minne av glögg, tror inte vi drack det då. Det kom senare.

I mina tonår, då vi hade flyttat till tätorten, ändrades mina dryckesvanor något. Då började jag dricka kaffe. För att inte släppa taget om barndomen hade jag i början ofta chokladmjölk som efterdryck till kaffet och mackorna, som en slags mjuk övergång. Men när man nyss druckit kaffe och sen bäljar i sig kall chokladmjölk, uppstår en märklig smakblandning som jag vill kalla ”aska” (även om jag aldrig smakat aska). Den smaken blev allt obehagligare med åren och då ersatte jag chokladmjölken med apelsinjuice (eller ibland äppeljuice). Det förklarar också varför jag aldrig har mjölk eller grädde i kaffet. I början hade jag fyra sockerbitar i kaffekoppen, sen blev det två och plötsligt hade jag inget behov av att söta mitt kaffe alls. Har fortfarande en sockerbitsförpackning kvar, sen ganska länge. Får nog mala ner bitarna till strösocker. Men strösocker använder jag också sällan numera. Nog endast till sommarens filmjölk, jordgubbar eller blåbär. Så sockret jag har kanske räcker livet ut.
I tonåren drack jag nog oftast fortfarande mjölk till maten, men sen byttes mjölken ut till saft eller juice. Men fortfarande i lumpen (1978-79) drack jag nog mjölk till maten.

1979, vid 21 års ålder började jag jobba i fabriken (där jag blev kvar i över 38 år, fram till sista november 2017). Jobbade tvåskift och då åts det inte någon lunch på jobbet. Vi hade en kortare kafferast (på 18 minuter, som oftast rann iväg till en knapp halvtimme).
Ville inte ha besväret att brygga kaffe varje dag att ha med mig på termosen. På senare år då fabriken hade automatkaffe var det heller inte ett alternativ eftersom det smakade för dåligt. Enda gången jag drack kaffe på jobbet var när de bjöd på det (och glögg) när Lucia kom och sjöng. Dessutom var det mycket varmt på jobbet, inte minst på somrarna, och då vill jag ha något läskande och kallt att dricka på rasten. Lösningen blev då saft. Det var lätt att blanda på en glasflaska av en gammal 37:as storlek. På senare år blev det blandat på plastflaskor. Under arbetets gång var det också bra att ha något att dricka (när man hann dricka i stressen) och då hade jag en plastflaska vatten som jag hade haft liggande i frysen. På förmiddagsskiftet hade den flaskan legat i frysen under hela natten, och då tog det tid innan den smälte och blev drickbar på jobbet. Men på förmiddagarna var det ofta inte lika varmt som på eftermiddagarna.

I två decennier mellan tidigt 70-tal och tidigt 90-tal var jag engagerad i bordtennisklubben som spelare, tränare och styrelseledamot (sekreterare). Klubben köpte då och då in en back läsk som fick stå i ett av våra låsta skåp (som öppnades under träningar och matcher). Där kunde de som deltog i träningar och matcher ta sig en flaska och sen lägga en bestämd summa mynt i en burk som stod bredvid. Det värsta var att dessa mynt aldrig räckte till att köpa en ny läskback, trots att priset för backen var detsamma. Många glömde betala, eller hade inte med sig några pengar, men var törstiga ändå. I bästa fall skrev de en lapp och angav vilken summa de var skyldiga, i sämsta fall lades inget i burken alls. När jag tränade ville jag ofta ha ”något som river i halsen” att släcka törsten med och då blev det kolsyrad läsk. Men det fanns även okolsyrad läsk i backen, som t ex Mer eller liknande.

På semestrar och resor när man äter på restaurang eller andra matställen ska det ju också drickas till maten. Under en lång period fanns det ett val mellan två dryckessorter (ibland tre eller fyra) att göra. Å ena sidan ”kolorna”, de svarta dryckerna, dvs Coca Cola och Pepsi Cola, och å andra sidan de fruktiga läskedryckerna och främst bland dem var Fanta (kolsyrad med apelsinsmak). Oftast valde jag Fanta. Har aldrig varit någon större ”koladrickare”. Men sen fanns det förstås mjölk och juice också. Så jag tror det blev mer apeslinjuice med åren. På tal om Coca och Pepsi, var jag och en kompis i Polen på 90-talet. På det hotell vi bodde fanns en matsal, där vi bara åt en enda gång. Anledningen till att vi inte kom tillbaks dit var att min kompis till maten beställde en Pepsi Cola. När sen kyparen kom med en Coca Cola, insisterade min kompis på att han ville ha en Pepsi Cola. Kyparen tog Coca Colan och gick och sen fick vi vänta länge, säkert bortåt en halvtimme innan den där Pepsin äntligen kom. Orsaken till dröjsmålet vet vi inte. Kanske var det så att hotellet hade något avtal med Coca Cola och inte ville servera Pepsi. Kanske blev kyparen sur och tyckte inte det var någon större skillnad mellan de båda dryckerna och att man som gäst inte fick vara så petig. Kanske en kombination mellan orsakerna. Kanske hade kyparen fått skicka iväg någon person i personalen att införskaffa en Pepsi i en affär (för att kunna tillmötesgå en av gästernas specifika önskemål). Och att den ivägskickade blivit fördröjd på vägen av någon anledning. Vi får aldrig veta.

I vuxen ålder har det hemma mest blivit juice till maten. Men eftersom jag de senaste åren har ärvt min mormors halsbränna (som uppstår när man druckit eller ätit något syrligt) dricker jag numera bara undantagsvis juice. Det blir nu oftast istället vanligt vatten, med ett par isbitar i. Till kaffet (fortfarande UTAN socker, mjölk, grädde och renat) dricker jag oftast också isat vatten till eller efter. Mjölk drickes aldrig. Glögg och julmust endast till jul. Ingen påskmust till påsk heller. Hade en kompis som helst ville ha öl till maten, så då provade jag det också. Sen har det blivit det här också någon gång, men alltmer sällan. Det uppstod aldrig något större behov hos mig.
Samma gäller övrig alkohol. För det första smakar det för jävligt och för starkt. Jag gillar ju heller inte kryddor eller ens salt i maten. Det blir för starkt för mig. Och något behov att berusa mig har jag inte, åtminstone inte än.
Strax efter tonåren tog jag dessutom beslutet att bli absolutist. Hjärncellerna dog snabbt nog ändå, utan att man behövde skynda på dödandet, tyckte jag. Var ju idrottare och försökte vara så hälsosam som möjligt rent generellt.
Julglöggen är förstås alkoholfri. Den enda alkohol som jag ibland medvetet sväljer är chokladpraliner innehållande någonslags sprit, likör, punsch eller liknande. Samt kaksorten punschrullar. Men jag vet inte om dessa innehåller någon punsch egentligen.

När tankarna drar iväg kan man ju börja fundera över hur många liter vätskor man bäljar i sig under ett liv. Säg att man i genomsnitt dricker 1 liter om dagen. Det blir 365 liter om året. Blir man gammal, runt 90 år, dricker man alltså 32 850 liter under sitt liv. Det är ungefär lika mycket vatten som Sydvatten tar ut från sjön Bolmen på ca 24 sekunder (1400 liter/sekund).
Så det är mycket vätska på jorden man INTE dricker.

Ett livs drickande_kaffemugg gul


De drycker som följer med in i ålderdomen blir nog vattnet, juicen, kaffet och glöggen. Den stora fördelen med drycker, till skillnad från maten, är att de alla är tämligen lättuggade. De liksom slinker ner utan någon ansträngning alls.

 

Mats Klasson

 

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>