Tallrik & Glas – 16 oktober 2021

TallrikGlas_600

Mats uppmanade ju oss medarbetare att göra några olika saker. Ett av dessa var att skriva något i ämnet Tallrik & Glas och det andra var att gå utanför sin ”comfortzone”. Att skriva om sådant som sker i ett kök kombinerar dessa två och jag får väl göra på mitt sätt.

De människor som känner mig vet att jag inte bör laga mat, åtminstone inte för folk som uppskattar mat. Själv är jag väldigt förtjust i god mat, men i köket vistas jag ogärna. Den enda anledningen jag har att vistas i köket är när det finns en vacker och egensinnig kvinna där som lagar mat åt mig, då kan jag till och med hjälpa till som handräckning. Jo, jag förstår att det inte är politiskt korrekt att säga så. Jag får väl helt enkelt – långt om länge – komma ut ur garderoben och erkänna att jag föredrar kvinnor – både på höskullen och som samtalspartner, gärna över något gott att äta och dricka. Alla kan ju inte vara gay.

Nu kanske vi hamnade fel gällande ämnet så jag återgår till ursprungstanken.
Jag föredrar alltså mat tillagad av kunniga människor och det är därför jag sällan står vid spisen. Jag bor ju för tillfället ihop med min dotter och hennes familj. Svärsonen arbetar som kock och detta faktum borde borga för att mina måltider alltid är kulinariska, men precis som många andra så vill han helst inte jobba när hans arbetsdag är över. Dessutom kommer han från Wales så de gånger han väl ”jobbar över” blir det ofta mat som inte ser ut som den jag helst traktar efter. Men vem är jag att klaga? Fish&Chips älskar jag och det gör han förbålt bra.

Nu har han ju bott här i Sverige så länge att han fått svenskt medborgarskap, en svensk prydnadsflagga och ett diplom från kommunen. Det fick aldrig jag. Jag funderar på att ringa kommunförvaltningen och klaga.
I och med att svärsonen har sitt jobb på en svensk restaurang kan han dock även tillaga min absoluta favoriträtt och som de säger i reklamen: ”Plötsligt händer det”. Hans stekta fläsk är oöverträffat och raggmunken är precis som den ska. Att han själv äter den med HP-sås istället för med lingon är hans problem. Britter äter tydligen HP till det mesta. Även till ugnspannkaka. Det beror på att den på de brittiska öarna är liktydig med Yorkshirepudding.

Ja, de har andra idéer på öarna om mat än vi har här i landet. Toad in a hole är en märklig maträtt. Det är ugnspannkaka gjorda i små formar med en hot dog i mitten. Jag föredrar pigs in blanket vilken består av små korvar inlindade i bacon. Det är nämligen som både jag och dotterdottern säger. Allt blir bättre med bacon – till och med bacon.

Jag vet inte om de lagar till sådana maträtter i alla tv-kanalernas eviga matlagningsprogram. Alla kanaler ska tydligen ha minst två dylika. Dessutom har det på senaste år kommit en uppsjö med vackra kokböcker, fyllda med bilder på de mest fantasieggande och färgsprakande maträtter. Folk till och med sitter och bläddrar i dem bara för att de gillar bilderna. Att läsa kokböcker med vackra bilder är som att titta på erotik när man är pilsk. Det hjälper föga.

Ursäkta. Som ni märker är det lätt för mig att halka in på andra saker än just matlagningens svåra konst. Jag kanske ska skriva lite om själva upplevelsen av mat istället. Den är å andra sidan väldigt subjektiv så jag går rakt på några anekdoter istället.
Svensk husmanskost är min absoluta favorit och därför hade jag ett tag svårt att följa med mina kollegor på lunch när jag fortfarande arbetade och bodde i Stockholm. Ständigt skulle det ätas sushi, thai, libanesiskt eller indiskt. Haloumi och dumplings i all ära, men det går i mitt tycke inte upp emot stekt fläsk med löksås, kroppkakor, prinskorv med äggröra och andra ljuvligheter. Sotare med potatismos till exempel. Skirat smör hör till livets goda.

Den amerikanska (läs USA) matkulturen ger jag heller inte mycket för. En big mac kanske funkar som fyllemat klockan två på natten – inte annars. Men det finns ju jänkare som är nyfikna på den svenska matkulturen också. Jag och min kompis Per hade ett par på besök för en massa år sedan och de ville prompt prova swedish meatballs för det hade de hört talas om. Vi försökte säga att de då borde prova dagens lunch på någon sylta eller kanske ett gatukök. På det örat ville dock inte våra amerikanska vänner lyssna. Fin restaurang skulle det vara. Per och jag for runt och frågade på den ena fina restaurangen efter den andra utan att få det svar vi ville ha. Till slut fann vi Rolfs kök på Tegnérgatan i Vasastaden. Inte hade de köttbullar på menyn, men visst kunde de tänkas att hjälpa till med det om vi inhandlade köttfärs åt dem.
Jag tror det blev de dyraste köttbullar med potatismos som jag någonsin ätit, men de serverades med brunsås och rårörda lingon, precis som utlovat och det var jänkarna som pröjsade. Jag tror de uppskattade maten, men när det kom till måltidsdrickat blev de kulturella skillnaderna tydliga. Visst tycker jag om både öl och vin, men när de frågade vad som dracks till denna lokala rätt så förordade jag mjölk. Kylskåpskall och helst oskummad. Riktigt så långt var de dock inte beredda att gå. Istället beställde de in varsitt stort glas med whisky – eller om det var bourbon.

En annan vän jag hade skulle få besök av sin amerikanska kusin som låg i flottan som var här på flottbesök. Även han ville prova något typiskt svenskt och min vän rådfrågade alla sina vänner vad de ansåg vara det mest svenska de kunde komma på. Svaren och förslagen var legio – ty de var många. Inlagd sill med färskpotatis, surströmming, knäckemacka med Kalles kaviar och allt vad det var. Mitt förslag var att de skulle gå till korvmojen och beställa varsin tunnbrödsrulle, med grillad korv, pulvermos och mycket räksallad samt senap och ketchup. Till detta borde de dricka en kall Pucko. Normalt kan jag inte med pulvermos, men just på en tunnbrödsrulle ska det vara så. Det hör liksom till själva maträtten. Nu för tiden har korvmojspersonalen fått för sig att en dylik även ska innehålla salladsblad och andra grönsaker. Nymodigt tjafs! Låt bli salladen och ge mig hellre en större klick räksallad.

Ytterligare en sak jag inte förstår med restauranger är att det alltid ska finnas ett vegetariskt alternativ på menyn – till och med på ett steakhouse. Om jag är vegetarian väljer jag väl inte att gå på steakhouse. Jo, säger vegoivrarna, man kan ju vara ett sällskap där bara en eller två är vegetarianer och man vill ju äta tillsammans. En relevant synpunkt kan jag tycka, men genast infinner sig då min motfråga. När jag går med mina vänner för att äta på en salladsbar. Varför finns det inte då ett alternativ med kött för oss som är motsatsen till vegetarianer? Antagligen är det inte PK – suck.

Ja, detta var några av mina tankar kring mat och dryck. Nästa deltagare kanske är bättre på att hålla sig till ämnet och kanske dessutom kan bjuda på några tips för er som tycker om att stå timtal vid en spis.
Allt gott och ta hand om varandra
/mazken

1 kommentar till Tallrik & Glas – 16 oktober 2021

  • Mats Klasson  säger:

    Kul att läsa. I min barndom hade vi egen bondgård och där var kött och fläsk mycket vanligare än korv. Korv var en lyxvara. Då gick vi i skolan på lördagar också, halvdag utan lagad mat. Vi hade då som tradition att när vi kom hem från skolan på lördagar fick vi alltid potatismos (pulvermosen var nog inte uppfunnen då) och tjocka kokade korvar. – Ett fredags- eller lördagskvällsnöje var att hela familjen åkte i bil till närmaste tätort (7 km) och köpte potatismos och korv i en korvkiosk. Vi avnjöt det hela i bilen. Om det någon gång blev något över tog vi med det hem och åt kallt dagen efter.
    Allt detta på tal om dina amerikanare som ville ha potatismos och köttbullar på fin restaurang. :-)

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>