Sytt av jultrådarna 2021

Sytt av jultrådarna 2021

---

1 december
Sångrader från Saltön
Saltösalt på frukostägget,
Skagentoast därtill.
Plattfisk på tallriken.
Kala klippor i sikte.
Glasskioskens sommarsorbet i fjärran,
döljt av decembersnögandet.

2 december
De fem birgittorna
Från Finsta, via Alvastra och Vadstena till Rom.
Såg Maria i synen, fick gloria som huvubonad av Bonifatius.
Sven tecknade sitt porträtt av henne.

Mooominmamman och Pöysti tog hand om Lillan.
Hon fick fartyget Freja att taaala.
Serverade knäckebröd och hovmästarsås till Iwar.

Matad med franska, spanska och engelska ord av föräldrarna.
Blev Trotzig på Valand, reste till Frankrike och konverterade.
Satte sig på sjätte stolen sen Per Olof hade gått.
Ligger nu i Lund.

Birgitta från Visby genomgick metamorfos.
Lärde sig språk i Paris, flingade med Farouk.
Mikael, apelsinman, billybok och vän med Paul.
Chans om klasser, Rapport om droger.
Författare, journalist, tolk, fiskare.
Från ost, till syd, till väst.

Från A till Ö, via Z-Carl.
Vacker röst, gladiolus, tesked.
Knäppuppt med handske och gul hund.
Regn-Taje & Luft-Hanna.
Skändade flagga och La Nilsson.
Löst ägg & Guggenheim.
Trolldaisy och dynamitdoris.
Fyllehundens fru och Abbes mamma.
På båt utan att ha nått brygga.

3 december
Ingen limerick alls
Försökte en limerick skriva,
men staden fastnade i en driva
Rytmen stämmer heller inte alls,
det låter mest som låghalt vals
Jag ska nog låta Limerick bliva

4 december
Mellan billstallen och huset
I min tidiga barndom minns jag hur det var när vi varit bortbjudna någonstans.
Sent på kvällen körde vi hem igen och bilen parkerades i billstallen. I vanliga fall körde pappa, men hade det bjudits på något starkt var mamma bilföraren. Billstallen var en liten träbyggnad där det precis fick plats en bil. Bredvid låg en liten plurr som vi kallade floen, med mycket vass. På vintern åkte vi skridskor på den.
När vi sömniga barn, som förstås sovit i bilen under det mesta av hemfärden, stapplade ut i den lite kyliga kvällen, lystes allting upp av månskenet. En stor måne kunde tydligt ses uppe på himlen. Här på landet fanns ingen gatubelysning så det var i övrigt helt mörkt. Det fanns också många stjärnprickar att beskåda om det var stjärneklart, men månen blev vår promenadlampa de ca femtio meter vi fick gå på grusvägen, mellan billstallen och huset.
En upplevelse i barndomen som blev ett tydligt minne. Varje gång jag ser månen numera, tänker jag på våra sömniga promenader från billstallen vid floen hem till huset, våra sängar och nattsömnen.

5 december
Oplar och andra bilmärken
Vår familj hade några oplar på 60-talet. Jag kommer ihåg en blå och en ljusgul, båda Opel Rekord. Min mors mosters man och vår granne hade i sin ungdom en Opel Kapitän. Den körde han till närmaste större ort med den dagen han skulle köra upp för att få körkort. Det var inte så noga på den tiden.
Min far var inte trogen något speciellt bilmärke utan provade flera olika. Hans första bil var en Volkswagen (bubbla), sen kommer jag ihåg hans bruna Morris, innan oplarna köptes. Därefter blev det några nya modeller av Volkswagen på 70-talet innan det blev en senapsgul Volvo 343 som han körde till Norge med. I slutet av sitt liv bytte han till japanskt, mest Toyota.
Övriga släktingar var desto trognare sina bilmärken. Min äldsta faster och hennes man körde alltid Volkswagen. Min yngsta faster och hennes gubbe köpte alltid Volvo Amazon. Min äldsta morbror var SAAB trogen ända fram till han började köra japanskt. Min yngsta morbror föredrog Mercedes. Morfar som behövde bilar med flak köpte oftast smålastbilar av märket Ford.

6 december
Tänk om Fridor
Tänk om Strindberg enligt nutida efternamnsbruk bytt till sina fruars efternamn:
August von Essen, August Uhl, August Bosse.

Tänk om Annifrid Lyngstad ersatts av Barbro ”Lill-Babs” Svensson i den berömda kvartetten: BABB (eller möjligen BABS) hade de fått heta då.

Tänk om Frida Kahlo, som dog redan 1954, 47 år gammal, fått leva ett par decennier till: Då hade hon fått träffa konstnären Yoko Ono.

Tänk om Frida Hallgren kommit i kontakt med SVT på slutet av 1980-talet, då kanske hon hade fått spela med i Bullens novellfilmsföljetong Klassliv….Jo, men det fick hon faktiskt.

Tänk om Birger Sjöbergs Frida fått vårstäda
hos Lucia: ”…kring hon går med små och lätta fjät…”,
hos Bellman: ”…ändå bära sken av blom och fjäril…”,
hos Karl XII:s syster Ulrika Eleonora: ”…’Karl den tolftes likfärd’ alla kanter
putsar hon vid bostons glada sång…”,
hos Armando Duplantis: ”…din hatt och stav i stuguvrån…”,
hos kompositören Gustav: ”…där hon jagar Mahler bak gardin…”,

eller om kronprinsessan V. fått privilegiet att städa hos Frida, som för en gångs skull slängt sig baklänges i en fåtölj och lagt de bottinförsedda fötterna på soffbordet: ”…Där hon syns bland spannar och bland pallar, kungligt strålar hon vid rök och dropp…”

7 december
Peugeotsamtal på två språk
Columbo: ”Mr Angel, can you meet me in about 15 minutes? It’s urgent.”
Engeln: ”Givetvis. Jag hinner. För det är hjul på den här telefonhytten.”
Columbo: ”Just one more thing. Can I ask you a personal question. Do you drive a pöshow too, mr Angel?”
Engeln: ”Off cosch, herr Falköga. I Hissmofors är det rena lyxbilen, fransk med ett lejon på, och i.”
Columbo: ”I see, here french cars are considered too small, too bad, too slow.”
Engeln: ”Det lilla uppskattas här, det ickeperfekta, vanliga, långsamma.”

8 december
Svär sig fria
Akademiledamoten: sjutton
Andersson: götapetter
Australiern: milda Matilda
Bilföraren: fy bubblan
Bonden: helvete
Dansken (lett): føj for den lede
Dansken (svær): syvoghalvfjerstyvende
Djävulen: gu’ fader
Elektrikern: trefasiken
Fasanen: tjädrar
Findoftaren: fankenstanken
Finsmakaren: tvi väle
Gruvarbetaren: hin håle
Göta: söte Göte
Hurtbullen: förgymmat
Hönan: kuckeliku
Gud: själve fan
Göteborgaren: nollåttan
Katten: hundan
Lokföraren: flyg och far
Malmöbon: a du
Musen: kattsingen
Nattfjärilen: torsk
Patiensläggaren: pocker
Piloten: järnvägar
Pingstpastorn: vår herres fem sår
Pitebon: kroppkaka
Scheherazade: tusan
Sjömannen: sjösses
Småfranskan: måndjö
Smålänningen: hujedamig
Snickaren: järnspikar
Spanjoren: förbaskat
Sprängaren: för hundra gubbar
Stockholmaren: hässjan också
Sverigedemokraten: fy bibblan
Torsken: metkrok
Trädgårdsmästaren: nu blommar det
Öbon: landkrabba
Ölänningen: pitepalt

9 december
Därför läser jag inte Jules Verne på franska
Läste bara franska tre terminer på KomVux 1976-77 för en ovanligt liten skäggprydd lärare som hette Andersson, eller möjligen Andörsööön. Efter att tidigare ha studerat svenska, engelska och tyska gick det upp för mig att franskan har ytterligare en dimension än dessa tre språk. När det gäller de tre germanska språken behövde man bara lära sig betydelsen och stavningen av orden. Visserligen en något mer komplicerad tysk grammatik, men det var som matematik. Hade man lärt sig schemat för de bestämda artiklarna i nominativ, genitiv, dativ och ackusativ och ramsorna med durch, gegen, ohne…, an, auf, hinter, neben… samt aus bei mit nach…. osv så visste man vilka bestämda artiklar man skulle använda.
Men som sagt i franskan tillkom ytterligare en dimension utöver betydelsen och stavningen, nämligen UTTALET. För orden uttalades inte alls som de stavades. Ibland skulle vissa bokstäver och ljud utelämnas, ibland inte, ibland skulle man vara nasal, och diftonger skulle uttalas på helt egna sätt. Exempel: ordet för bil på franska är voiture. Man skulle gissa att det uttalades vojtuuur ungefär, men ICKE. Uttalet var voatyr. Så det är inte alls så enkelt med franska, vilket också StormP konstaterade: ”Fransk, det er ett merkeligt sprog. Hest for exempel, det hedder cheval – og sådden er det hele vejen igenom! ” Så därför läser jag inte Jules Verne på originalspråket, det är för mycket 3D.

10 december
Skvaller
Carina flyttade in hos Kristian 2008 och sade godnatt till honom 2016. Tillbringade somrarna med släkten och byggde drömkåk. Hon var helt perfekt 2018-2019. Kan flytta berg.

Anders orienterade sig fram till hindren. Pappan var med och uppfann Lidingöloppet. Bytte ringar med Annika 1986. Bor på Lidingö. Är fortfarande svensk kung (på 5000 m).

Carl Johan tillhör DeGeerarna från Finspång. Har bott i Kanada, Köpenhamn, Bryssel, Warszawa och Södermalmstorg. Startade PUSS, bakade tårta, anställde doktor Krall och detektiv Kant. Skändade svenska flaggan. Gängade sig med Fuchs-Bergenstråhle, som efter De Geer blev Ekman. Scenograferade hennes filmer. Var med och tygade till tiogruppen. Fuskade som trombonist. Även gift med Lena, Marie och Marianne (som i sin tur sällskapade med Affe-Björn). Tröstar sig med kameran.

Pierre gifte sig hemligt med flower-power-Margaret. Han avlade en juste son 1971 och orsakade jordskred 1980. Pratar god franska och självständigade Kanada gentemot USA.

Canadiens har höjt Stanleybucklan 24 gånger sedan 1915. Senast 1993 så nu har de vilat armarna i 28 år. Kallas Habs. Var en av ”the original six”. Klär sig helst i rött, vitt och blått. Hyste skridskoåkare som hette sånt som Jean, Maurice, Jacques,Yvan, Doug, Serge, Bob och Guy. Ägs av Geoff. Hänger helst i Centre Bell med plats för 21000 personer. Reser mest på den atlantiska sidan.

11 december
Skådespelarnas frukost
Nyss uppstigen släpar sig Inga till köksbordet. Eftersom statarsystemet avskaffades, tack vare Lantarbetareförbundet på 1940-talet, har hon ingen vit piska över sig, inga kor att mjölka, som några av hennes förmödrar hade. Men hon är trött ändå. I köket är maken Nils, pigg som alltid, redan i farten.
Äggen puttrar i kastrullen. Det löskokta ska tas upp före det hårdkokta. Bacon fräser i stekpannan. Brödrosten plingar till och två nyrostade brödskivor hoppar upp och lägger sig på brödfatet. Nils har redan dukat bordet med ost under ostkupan, marmelad, skivad tomat, skinka, majonnäs, makrill i tomatsås, gurka, salladsblad.
Plötsligt stelnar den annars ständigt studsande Nils till och utropar:
-Bom! Vilken bom!
Hela hans poppkropp utsänder nödsignaler.
-Hur är det fatt, Jönsson? undrar hustrun med gapande mun.
-Du kommer inte att tro mig, men jag har glömt att köpa nya kaffefilter. Vi kan inte brygga kaffe. Jag vet att att jag skrev BENTZ längst upp på inköpslistan för att jag visste att filtren var slut. Men jag tror jag köpte bensin till Mercedesen istället, konstaterar Nils och ser skamsen ut.
-Ring till grannen Skoglund, ”Nacka” är ju hemma den här sommaren för att spela VM, de har säkert filter vi kan få låna, råder Inga.
Nils, i morgonskor och morgonrock springer lätt en trappa upp och ringer på hos Skoglunds.
-Filter? Melittafilter? säger Lennart sömnigt och frågande.
-Ja, så att vi kan brygga kaffe. Våra filter har tagit slut.
-Det var längesen de serrö. Nu när jag lirat i Inter i åtta år har jag liksom vant mig av med bryggkaffet. Nu blir det nästan bara capuccino, espresso och sånt. Där behövs ingen Melitta. Kan inte vara dig behjälplig, tyvärr.
Moloken och besviken kommer Nils tillbaks.
-Tyvärr, de har slutat att brygga kaffe. Tagit till sig italienska vanor, du vet.
-Då blir vi tvungna. Klä på dig fort, befaller Inga.
-Ja, men då vill jag gärna ha en mazarin till också.
-Ja, det ska du få om jag får beställa en gräddbakelse.
-Avgjort.
Denna morgonen blev det extra lyxig frukost på Kafé K, för makarna Landgré och Poppe, med både mazarin och gräddbakelse, nedsköljt av svart bryggkaffe. För 1958 var väl surret borta?
(Med reservation för anakronismer och uppdiktade bostäder, men fantasin är ju fri.)

12 december
Femårsdagen 1963
I januari 1963 fyllde jag 5 år. Det var snö och is ute. Jag hade önskat mig en kälke i födelsedagspresent, en kälke med ratt. Jag ställde mig redan tidigt på morgonen vid fönstret, vilande armbågarna mot fönsterkarmen, för att se när gästerna skulle komma. Någon av dem måste väl komma med en kälke, en kälke med ratt. Men det regnade ute. Snön regnade sakta bort. Sen började regnet äta på den isiga gårdsplanen.
Stod fortfarande i fönstret och önskade mig en kälke, en kälke med ratt.
”Kan inte gästerna komma snart, innan isen regnar bort. Utan is kan man ju inte åka kälke, kälke med ratt.” tänkte jag.
Det blev en mycket lång dag, av väntan, vid fönstret. Regnade hela dagen, men lite is fanns kvar på gårdsplanen. Måtte gästerna hinna komma med kälken innan isen regnat bort.
Dittills var detta min allra längsta dag, en dag av väntan och längtan efter kälken, kälken med ratt.
Nästan all is på gårdsplanen hade regnat bort när gästerna kom, utan kälke, utan kälke med ratt.
Istället rullade mina föräldrar in en liten cykel till mig som present. En röd cykel med ett grönt och ett rött handtag på styret. Blev förstås glad för min första cykel. Fick börja med att cykla inomhus, för på den isiga gårdsplanen gick det ju inte, i regnet.

Nu fyller jag snart 64 och har ännu inte fått någon kälke, kälke med ratt. Den regnade nog bort den där långa januaridagen 1963.

13 december
Ännu inte Leksand
Sommaren 1980 gjorde min pappa och jag en resa till Norge. Upp längs västkusten och sen ända upp till Trondheim. Där stannade bilen, en senapsgul Vovo 343. Den lösa kabeln till startmotorn sattes fast i verkstad.
På hemvägen hälsade vi på hos släktingar som hade hyrt en stuga i Sälen.
Genom Dalarna. Efter Sälen blev det Mora, Rättvik. Där frågade pappa mig om vi skulle åka mot Leksand eller Falun. Valde Faluns backhopparbackar framför Leksands ishockeyhall. Så därför kom jag inte till Leksand den gången.
Falun, Borlänge, Säter…..sen minns jag inte mer av Dalarna. Utanför landskapet åkte vi i alla fall genom Örebro och övernattade utanför Kolmårdens djurpark i Norrköping. Sista dagen stopp i Gränna och Värnamo.

Sommaren 2009 åter i Dalarna, med en arbetskamrat. Vår bas var Borlänge, men huvudattraktionen var en festival i Gagnef, där vi bl a såg och hörde Amanda Bergman (från ledtråd A). Det närmaste vi kom Leksand den gången var att vi hamnade på samma buss (på väg från Borlänge till Gagnef) som ett gäng som skulle titta på en ishockeymatch i Leksand, mitt i sommaren.
På två försök missade jag alltså Leksand båda gångerna. Får helt och hållet skylla mig själv.

14 december
En olleaffär julskyltar
Köp en olle och ge bort i julklapp!
En gammaldags, fast aktuell olle med mustasch: Björklund
En fräsig, fartig olle med vargtass: Nygren
En färggrann olle: Hagalund
Stickad av trubbelgarn, prydd med trådar från Mariannelund: Adolphson
Olle med hästar på: Goop
Astrids favoritolle: Hellbom
En olle för de sista ljuva åren: Jönsson
Reeperbahnmodellen: Ljungström
Fotbollströja: Nordin
Om mor fick välja: Blåbär
Med vackert samiskt mönster: Sarri
En myströja att sitta vid brasan och läsa böcker i: Hedberg

Ursprungsollen, från 1885, som har svarta ärmmuddar och en svart rand över midjan.
Stickad yllemössa matchande U-ollen ovan: Olles bror

15 december
Dop & prägling
Olof den förste döptes av Sigfrid och präglade mynt.
Olof den andre döpte Then Swänska Argus och präglade 1700-talssatiren.
Olof den tredje doppade pennan i giftigt bläck och präglade DN.
Olof den fjärde döptes på Östermalm men präglades av amerikanska orättvisor.
Olof den femte döptes till Martin och präglade den sena 1900-talssatiren.

16 december
Bäcks plommon
Träd lagom stort då,
till frukterna säg väx!
Båd’ gula och blå,
var plommonen hos Bäcks

17 december
Alla mina Götor
Är såpass gammal att jag sett helsingborgska IS Göta spela ishockey mot Rögle.
Stockholmska Göta, henne kände jag inte men jag tror hon gled fram på is hon också.
Göta Olsson däremot såg jag varje dag. Hon var småskolelärarinna i klassrummet bredvid vårt med vår lärare Alarik. Alariks hustru Anna-Greta, som jag senare hade i musik, var Ernst-Hugos småskolelärarinna i Ystad.
Ann-Louise klippte häckarna i Karlstad och fick guldmedalj för det. Holm hoppade väl aldrig över till Göta, blev kvar i Kil.
Nära jag såg Hasseotagebiograffilm på Göteborgs-Göta 2019, men icke.
HC hälsade jag på i Odense år 2000. Om möjligt ska jag en sommar åka båt på Göta kanal.

18 december
Tio spår
Tio spår att följa, tio spår att lämna.
En sagofigur i storstaden i juletid höjer rösten:
-Tro på mig, följ mig, släpp oss fria i fantasin.
Vi studsar upp och tillbaks ner, som en guttaperkaboll.
Sen blir det ett ögonblicks tystnad.
Vi skruvar på gatubelysningens dimmer och dämpar stadens konstgjorda ljus,
så att stjärnorna blir synliga.
Vi märker inte längre robotioterna och deras förutsägbara rutiner.
Men julvanor från längesen visar sig igen,
i något nyare nyanser.
Smakerna, dofterna, synerna, minnena.
Klipp ut det bästa av allt det där.
Klipp till en pappersjulgran,
klipp till ett nytt synsätt.
-En sådan gran har jag aldrig sett.
Många gör bara det möjliga.
Några törs göra det omöjliga.
Många gör det omöjliga möjligt.
Det omöjliga blev möjligt.
Tio spår att följa, tio spår att lämna.
Jag och sagofiguren spår att det snart är Gott nytt år.
-God jul och sen Gott nytt år, förtydligar figuren.
-Lämna spåren, här kommer tomtetågen, i skägg och hår, redan i år.

19 december
Klätterträdet med gröna äpplen
På min barndomsgård hade vi ett av de klättervänligaste äppelträden jag någonsin sett.
Det var inte särskilt långt upp till äpplena. Trädet hade dessutom en inbjudande grenklyka i mycket passande höjd för en kortväxt människa i början av sin mänskliga karriär.

Ett par steg upp från den där klykan fanns också en samling grenar där man satt lika bekvämt som på en stol och hade en fin utsikt över småsyskonen, Tessies hundgård, dasset, vedsågen, mjölkabordet med mjölkkannorna på och postlådorna bredvid, den stora rödmålade logen, den nybyggda stallen och den gamla i vinkel. Sen utsikten mot vägen från huset med ett litet garage och en lekstuga bredvid och ända bort till den större billstallen, hundkexen och floen. Åt andra hållet vägen till ”kattaföbackarna”.

Även bostadshuset med ljusa eternitplattor och rosamålade knutar kunde man se en bit från ovan. Huset hade en stentrappa med varsitt rättuppstående dikesrör i betong på sidorna som användes som blomkrukor. Köksfönstret på glänt, där det hängde en disktorkarhandduk på tork, och precis nedanför källarhalsen med den korta källartrappan som ledde ner till källaren som innehöll farfars bror Gottfrids gamla hyvelbänk och lövsågar, en stor vedhög, pannrum och potatiskällare.

På husets ovanvåning fanns en vind, där en dräng en gång bott tillfälligt. Men för övrigt var det inte alls inrett. Här förvarades saker som vi inte använde för tillfället. De leksaker vi tröttnat på, som senare byttes mot dem som var i bruk, vilket gav en ständig omväxling. Här uppe fanns också julpyntet när det inte var juletid. Kanske gamla kläder och annat som vi inte hade behov av. Vid ena gaveln stod mammas svarta tramporgel som vi ibland försökte trampa och spela på. Men man satt inte så länge, för häruppe var det svalt, på vintern riktigt kallt.

Runt huset en gräsmatta och några blommor på gränsen till åkermarken samt mammas grönsaksland med morötter, persilja, dill, rödbetor, sparris, lök och kanske något till.

Det jag minns klarast av det där äppelträdet var alltså att det var klättervänligt, inte så mycket dess äpplen. Frukterna var ljusgröna. Tror inte vi åt så många av dem, för de var nog en aning sura och syrliga, inte så söta som vi barn ville ha dem.
Men som sagt, ett äppelträd kan vara mycket mer än dess frukter.

20 december
Två maskintvåor
Ett år efter att låten Maskin nr 2 kom, stod jag själv i en plastfabrik.
Jag körde också maskin nr 2 ibland.
Blev kvar på fabriken i drygt 38 år,
så vår maskin nr 2 hann slitas ut, och ersattas av en ny maskin nr 2.
Den första tvåan stod bredvid maskin 22, ett trösklikt muskedunder.
Båda var grönmålade, båda spottade ut mängder med plastdetaljer genom åren.

Men jag hann minsann att tugga i mig två formplastpressmaskiner med nummer 2 på,
och jag spottade ut dem på fabriksgolvet,
strax innan jag lämnade fabriken för gott den sista november 2017.

21 december
Blodord
Soppan av blod,
är inte god
Inte röd, den är svart
Och gässen de är döda

Korven av blod,
är inte god
Inte röd, den är svart
Men lingonen är röda

Dracula jag inte förstod,
att han gillade blod
Inte röd, han är svart
Men ögonen är röda

Ge mig gott om mod,
när han bjuder på blod
Inte död, men väl matt
Vill inte börja blöda

22 december
Farmors och morfars gungstolar
Min farmor hade en gammal gungstol. Allra först var den bara lackad över trät. Senare målades den vit. Den tyngsta historien om den gamla gungstolen var att när farmors yngre, fast mycket tyngre, bror Nils en gång var på besök och satte sig i gungstolen gick den sönder. Nils var ”Smen i Röge” (Röke) som hade tagit över deras föräldragård inklusive smedjan. Efter farmor ärvde pappa den gamla, vita, söndriga gungstolen. Till sist hamnade den i ett uthus. Först när pappa var död och vi skulle sälja hans hus slängdes den gamla gungstolen på tippen.
Min morfar hade också en gungstol, på ålderns höst. En modern gungstol där bara överdelen gungade (på fjädrar) medan underdelen stod fast på fyra ben, som en stol.
Var den gungstolen tog vägen när morfar dog 2008, vet jag inte. Kanske den letade upp farmors vita, söndriga gungstol och gungade i takt med den, på toppen av gungstolarnas egen gungtipp?

23 december
TV på danska
Två personligheter jag följer på dansk TV är Søren Ryge Petersen och Frank Ladegaard Erichsen. De spelar in sina program i nästan samma område i östra Jylland. De är nästan grannar.

Søren Ryge har visat sin trädgård i mer än 40 år och även gjort intressanta personporträtt, ofta av udda, äldre människor som inte är särskilt trendkänsliga utan lever och bor precis som de alltid gjort. Søren har också gjort program med minnen från sin barn- och ungdom.

På Franks, Theresas, Johans och Almas Kastaniegaarden har det hänt mycket sedan TV-serien börjaden 2008. Vi har fått följa årstiderna, odlingsmödorna, balansgången mellan att använda gamla metoder och ta hjälp av moderna maskiner, rivningar och byggen och allehanda projekt i smedjan och verkstaden. Lite matlagning i köket har det också varit. Vi har även fått följa med familjen runt jordklotet på intressanta resor till Tanzania, Nepal, USA, Storbritannien, Frankrike, Norge, Finland och Sverige.

Søren Ryge har mer eller mindre gått i pension, men det är inte omöjligt att det kommer ett och annat TV-program även framöver.
Frank och hans familj hoppas jag kunna följa länge än. Nu närmast är vi (som följer serien på dansk TV) spända på om väderkvarnen han byggt uppe på ett av husen så småningom kommer igång och snurrar.

Och hur går det med vitkålen? Utan vitkål får vi ju ingen brunkål till jul. Och då blir det ju ingen jul, åtminstone inte här.

24 december
Mingel med hundra röster
Nu till jul fick vi på Kafé K äntligen bjuda in hundra roliga röster.
Hur alla fick plats på vårt lilla kafé?
Jo, alla kom inte med sina kroppar. Varken Thor eller Edvard kom i helfigur. Deras röster bar endast cigarr respektive en liten Spången-hatt.

Bakom kulisserna bakar Ahlinder kakorna och brer smörgåsarna.
Raffael är ständig kaffebryggare och fyller gästernas koppar och muggar med nybryggt kaffe.
Vem som smugglar in alkoholen på kafét är ännu oklart.

Sjöblom var först in, men trodde han skulle vara en av de sista.
-Vilket könummer har jag? Hoppas det är högt.
Herr K svarade:
-Du kan inte få ett lägre.
Och så ojade sig Carl-Uno en liten stund men fann sig snart i sin situation.
-Ska jag vara någon slags presentatör? Nåja, det har jag varit många gånger.

Sen kom alla de andra en och en eller i klumpar.
Flack fick vi stoppa i dörren och avvisa den Hjalmar han släpat med sig.
Ljung kom med sin västgötadialekt och den fick han ta med sig, den var inte skrymmande.
Lissi och Tage hade just varit på restaurang med några bekanta.
-Ni har väl rimliga priser här? undrade sparsamme Tage
-Var inte så knusslig, vi har råd. replikerade Lissi.
-Ni blir bjudna på allt, log herr K.

Bergelinskan kom utan Borg. Förälskelsen hade svalnat.
Lasse O i glasögon öppnade dörren, men försvann igen med orden:
-Kommer tillbaks om en timme.
Dorsin vägrades tillträde.
-Höst passar sig inte nu i jul. Kom tillbaks med en gaffel kort istället, uppmuntrade herr K.
Vilket han gjorde en halvtimme senare.
Mille hade klätt sig som Hamlet.
-Tusan, jag som trodde det var maskerad.
Men han släpptes in ändå.
Artur och John kom ända från Knohult puttrande i Eulalia II med Sjökvisten i baksätet.
-44, det är mitt könummer, ropte John.

–Stäng av mobilen! uppmanades Jansson.
-Givetvis! svarade han och slank in. Han hade kropp.

-Ska det vara för 5 öre humor? försökte Martin kränga sina roliga historier.
Någon lät sig övertalas och swishade de fem örena till Martin.
Rangmar försökte något liknande men hans vara var poesi. Hans affärer gick inte lika bra.

Bernhard kom med en hel nätkorg med apelsiner som han bjöd på.

Gus, Knas och Krantz kom i klump från Södermannagatan. De fick lämna sina hål hemma.

Eva kvittrade och ville bidra med en vers till Kafé Ks Kvitter-avdelning. Herr K uppmanade henne att pränta ner sin vers på e-postpapper och skicka in.
-Poppe kommer lite senare. Han har vintersemestrat på Göta Kanal, upplyste Eva.
-Om han inte fastnat i isen och tillkallat isbrytare, fortsatte hon.
Snart fick vi tyst på henne och då stod den söta, vackra, pigga Gunwer i dörren.
-Tack för senast, välkomnade herr K. Det var ett sant nöje att ha er här på Lucia, det var mycket uppskattat.

Med spårvagnen från Göteborg kom ett helt gäng. Det var överväldigande att se alla dessa på en gång komma in på vårt kafé.
Cederhök (i vinterkalsong), von Brömssen (bjöd på Mozartkulor), Brandeby (nynnande Buona sera), Håge utan Selma, Söderblom utan Biffen. Det blev ett jäkla tjötande på göteborgska en stund. Åke Söderblom framförde hälsningar från Emy som beklagade att hon inte kunde komma. Hon hade fått tjänst hos Östermans på ostkusten. Det kunde inte vänta, för då hade de inte fått någon julmat alls i Roslagens skärgård.

Med tåget från Mariestad, Skövde, Skara via Trollhättan och Falköping kom västgötarna.
Och då doftade det västgötska på hela kafét. Makarna Karlsson från Skara hade också slunkit med, de var ju pristagare i årets Röda Jultråden och ville inte missa detta mingel.

På västgötatåget också Birgitta (med Sveriges vackraste kropp och röst), Robert, imitatörernas kameleont, Borssén, kroppslös, men såg ändå ut som något mellan en ängel och en munk.

Dessutom bröderna Eriksson, där den ene sjöng Taube på eget vis och den andre framförde sina gratulationer till Skånes egen farbror Freij, som ju vunnit Röda Jultråden, precis som vanligt.
-Ni skulle ha ett vandringspris där det krävdes minst fem segrar för att tillfalla segraren, tipsade Anders.

Rippe var fåordig, inte på humör. Fritzell däremot trubadurade sig genom Cohen.
-Knut fastnade på Knutpunkten i Helsingborg och kommer inte, sade Claes.
-Han var inte inbjuden ändå, svarade herr K.
-Månn de’, sade Claes och såg fundersam ut.
Kerstin Granlund fnittrade i sin maskeradmask. Hon ville inte kännas igen och synas. Men visst kände vi igen henne, på fnittret.

-Isbrytaren Bore har nått Göta Kanal, Poppe nog snart i rörelse igen, kanske hinner han hit, meddelade en av kaféts servitriser med gäll röst stående på ett bord för att synas.

Malmberg, dvs Claes, hade inte kommit med göteborgsspårvägen, han hade varit på Saltkråkan över jul men lät som Ronny.
-Jönsson har blitt fyllesjuk, så han fick stanna hemma.

Malmberg, dvs Adde hade flugit ända från Kapstaden.
-Jag är som en flyttfågel, jag kommer med våren.
Vi var tveksamma, men han fick en rejäl fika direkt, för han var hungrig.

Utan kropp kom Ulf Larsson, men han såg ändå ut som Tjorven.
-Vad konstigt! Alla gapade och undrade hur det var möjligt.

Sällskapsspelarna Krook, Grönberg och Ekborg kom i sällskap. Men Gunwer hade kommit tidigare för hon hande hälsat på Nisse Hult på hitvägen. Grönberg hade en hummer i västfickan, Krook tuggade tuggummi och Ekborg hade fickorna fulla med tärningar.

Lorrygänget kom förstås med lastbil. Dalle fick sitta frysande på flaket för alla fick inte plats i hytten. Genom klunsning hade han förlorat mot de andra. Han var som en ispinne när de kom fram och fick något starkt att dricka (fast kafét inte har någon spritservering) och självklart platsen framför Kafé Ks öppna spis, julbrasan kallad så här års. Snart tinade han upp i ett leende.
Månsson hade varit chaufför av lastbilen. Skoog hade suttit och uppmuntrat honom och talat om var och hur han skulle köra. Reuter muttrade för sig själv, smuttade på något och tränade på att säga ”legitimation”, som ju rimmar på imitation. Ulveson sjöng slagdängor men kom lätt upp i falsett och det lade de övriga i hytten märke till och hyssjade honom till sömns. Så Ulveson var yrvaken när de kom. I fullmånskenet och vinterkylan mellan lastbilen och kafét piggnade han dock till.

Landström kom med posten. Frankerad med julfrimärken. Huttrande behövde han också värmen framför öppna spisen och gjorde Dalle sällskap. Glögg till båda.

Hunemark hade kört vilse någonstans på vägen och nådde inte fram i tid. Tomas stannade på västkusten och tröstade sig med en glass.

Anna Linder, ej släkt med Anders, kom sent som vanligt. Men ändå i tid. Full av associationer och åsikter började hon samspråka med Skoog och Reuter.
-Tänk om man ändå hade hetat Svensson, sade Reuter….. och drömde sig bort till ett slags Svenssonliv.
-Tyckte jag såg Blomgren här, eller såg jag i syne? undrade Skoog.
Anna log åt de båda damerna. Hade alltid uppskattat deras röster.

Anita kom med Uppsalatåget. Hade sällskap med Moltas, expresidenten i Jämtland. Ju längre söderut hon färdades, desto fler förstod henne, för hon talade skånska. Hon var ju också en av de celebra pristagarna i jultrådsjakten. Hon hade med sig en Flitiga Lisa som present till värden. Bra som symbol, men inte i praktiken då herr K inte hade några gröna fingrar precis. Moltas fick krukväxten istället.

Efter en timme kom Lasse O, som han utlovat. Tillsammans med Bertil. De hade varsin korv med bröd. En med senap och en utan. De var hungriga och inte säkra på om det skulle bjudas något på kafét.

Filippa, i sina tjockglasade glasögon, såg en aning vilsen ut, men hon var alls inte blyg utan flög på de flesta och började konversera.

På skidor kom Rolv och Harald. Deras Volvo Sonett hade stannat söder om Strömstad, så de fick fortsätta på sina laggar. Därför var de sena och trötta när de nådde fram. De lade sig på tigerfällen framför brasan och somnade direkt.

Per som startade i Mölndal tidigt på dagen, körde söderut via Vallarna. Av någon anledning var han tystlåten, men lät sig väl smaka när det bjöds på fika. Dorsin blev glad när Per överräckte en gaffel till honom.

Schyffert försökte lära Glans stockholmska och gav inte upp fast det var svårt.
Ahlroth kunde omöjligt yttra sig på något annat än skånska.

Rhudin svävade in på kafét. Det var längesen han hade haft någon kropp. Därför hade han slutat spela fotboll, det var svårt utan fötter. Han klädde ibland ut sig till hund istället och fick då skälla på dem han tyckte illa om.

Hasse kom inte med Tage, utan med Ekman. De diskuterade ivrigt och hördes över hela lokalen.
-Du vet väl att Lindemann var en kompositör?! retades Gösta.
-Du vet väl att ärtor ska ätas utan morrhår? kontrade Hasse.

Carl-Gustaf hade också fått för sig att det var maskerad och kom i narrdräkt med pinglor pinglande runt huvudet.
-Lennart, vet du vad? Lennart, vet du vad? Farbror Melker vet inte vem Maria Johansson är.

Någon Lennart fanns inte på kafét så Carl-Gustafs rolighet fann ingen direkt mottagare.
-Men det vet säkert både Stina och Pelle, försökte herr K, som har Lennart som mellannamn åtminstone.

Magnus och Brasse anlände förstås samtidigt. Utan Eva som hade låst in både myrorna och elefanterna. Hallström var inte heller med, hans röst ansågs inte tillräckligt rolig.
Brasse hade förbjudits att ta med gitarr, fiol och lattjolajbanlåda. Magnus tog bara med sig ett minne från sin ungdom när han kysste Fältskogskan.

Blomberg var förklädd till Gun och beväpnad med en slanggurka, för säkerhets skull. Det var ju inte säkert någon karl skulle falla för henne här.

Sissela hade tagit sig efternamnet Friman och bar stor hatt. Sedan herr K med måttband mätt hattens bredd, släppte han in henne med viss tvekan.

Ludde trodde han var Kronblom och hade tagit med sig lättjan. Hoppades det fanns en kökssoffa han kunde ligga i på kafét. Det fanns det inte.

Hatte hade kommit direkt från Mosebacke. Hade en kasse med Ekborgs dambyxor, Garbos bössa och kokta kräftor med sig.
-Kräftor på kafé? Kommer inte på fråga. Bössan är också olämplig här. Men dambyxorna kanske kan bli användbara. Herr K lekte dörrvakt.

Ebbesen lät sig inte stoppas av någon dörrvakt. Med bestämda steg satte hon sig vid ett runt bord där Julia och Hjördis redan satt och drack kaffe på fat.
-Oj så mycket nya, moderna roliga röster det finns. Jag försvann redan -54 så många av dessa har jag varken hört eller sett? Är de lika roliga som vi?
-Jo, då, ungdomarna kan vara roliga de också, svarade Julia som fick vara med längre fram i tiden.
-Instämmer. Fick minsann passa Nymanskan på slottet ända fram på 80-talet, tillade Hjördis, så jag vet.

-Inte en maskeradgäst till! suckade Krook, fortfarande ivrigt tuggande tuggummi.
I dörren stod Grybe klädd som Ante Nordlund med kepsen på.
-Direkt från Mobacken! skrek han.
-Lägg kepsen på hatthyllan! beordrade Krook och fick tyst på honom.
-Tur jag inte klädde ut mig till Musse Pigg, kommenterade Åberg som stod i ett hörn och snackade med den loffande Carlsson och den lågmälde Melander, som inte heller var utklädd (till Rulle).

Sen kom Svante, utan Wallde, men med Hawaiiorkester.
-Låt gå då, sa herr K, överröstad av den färgglada orkestern.

Med norrlandståget, nedisat, med snö på taket kom Bylund, Eriksson och Pirzadeh.
Eusekfeurat hade varit en orkester för mycket, så Ronny kom solo. Men pitepalt hade han i alla fall som reskost. Huset i Portugal som han drömde om kunde Ethel erbjuda honom.
-Kom ner till oss och bli inneboende hos oss någon vecka. Men bara på vintern, på sommaren är vi inte där, informerade Ethel.
Bylund och Pirzadeh hade inte tid att äta, ivrigt konverserande på västerbottniska, med eller utan brytning.

Mia som lagt in en prilla, hade inte en chans att lägga sig i samtalet. Lyssnade istället på Lindroth som svävande på en matta verkligen försökte bryta när han pratade. Roffe (som fått låna Kung Leppes inbjudningskort) trodde faktiskt att Lindroth var ”ytlänning” på riktigt. Mede skakade på huvudet och lade också in en prilla.

Jensen rimmade väl och klokt. Men rimmade illa med Järegård som inte kunde få nog med egen plats. Så Emil hittade istället Segerström att prata med. Den senare försökte övertyga Emil om att ”kurs” rimmade på ”Kurt”, men då skakade Jensen bara på huvudet.

Ett högljuddare och allvarligare bråk blev det mellan Sjöblom och Ehrenmark som gnabbades om vem av dem som varit Sommar-värd flest gånger. Trots Sjöbloms protester höjde herr K Torstens behandskade högerhand till slut och utsåg honom till segrare i Sommar-striden.

Sundahl försökte överrösta och övertyga alla med sitt
-På Bæhrendtz tid! På Bæhrendtz tid!

-Nej, allt var inte bättre förr, tyckte Wester.
-Över hövan, överskattat, höll Ankan med, med östgötska ö:n.
-Nja, va’ inte så katagoriske, de’ brae kan komma närsomhelst, invände Babben.

Däremot hade expresidenten Gamlin inte hunnit i tid till Kafé K. I tron att han fortfarande innehade presidentskapet i republiken Jämtland, hade han knackat på dörren på Harpsund och frågat efter fru statsminister Magdalena, för henne ville han nu träffa för att hålla sig ajour med dagspolitiken i riket.

Ardenstam fattades också i sällskapet. När rikets regementen åter rustats upp, fick Ardenstam tjänst som befäl på ett av dessa. Där kände han sig hemma och kunde åter börja skrika ordrar mot Olgor och andra meniga värnpliktiga. Han kunde omöjligt ge sig själv permission för mingling bland roliga röster.

Med andan i halsen kom Poppe in genom dörren. Isbrytaren hade hjälpt honom genom hela kanalen. Han log lyckligt och pustade tyst ut vid ett bord.

Eftersom Foooorden gått sönder, kom Thomas Petersson med sin traktooooor.
-Nu ska det bli gott med kaffe!
-Socker och grädde? frågade servitrisen.
-Låt mig fundera en stund på det…..

Botvid hade kommit med Ålandsfärjan redan tidigt. Där hade han firat jul med en något dimmig dam som hette Maja.
-Gott, gott, sade han om glöggen.
-Gott, gott nytt år, hälsade han de andra.

Nästan på minuten, innan minglet skulle börja på allvar, gled Järrel och den eleganta Catrin Westerlund in på kafét.
-Du ska dricka det svart! sade hon till Thomas när hon passerade hans bord.
-Visst, du har helt rätt, svarade han.

Järrel fortsätter bort till Botvid och övertalar den inte alltför sångglade att ändå våga ställa sig upp och sjunga Båklandets vackra Maja. Botvid som nog fått något extra innanför västen klättrar upp på ett bord och tar ton.

Sorlet tystnar och alla beundrar den modige Botvid. Det är något rörande och vackert alltihop.

Josefinito och Annika, prisande Birgitta Andersson, kommer sist av alla och applåderades av de övriga. För nu kunde Minglet med M äntligen börja.
Och det pågick länge, och har det inte slutat, så pågår det än.

Nu har vi stickat en varm, röd tröja av alla jultrådarna.

Mats K dikterade improviserande, associerande.
Röda Jultomten nedtecknade med pennan han fått i julklapp.

---

(innehåll skylles på Mats och hans fantasi)
(stavfel, särskrivningar och andra formella fel skylles jultomten…eller hans penna)