”Swede” och kärleken i Coloma

1

Till både min och de andras stora förvåning reser jag mig upp och hela jag blir en synlig måltavla. Ibland är egen säkerhet av underordnad betydelse. Stunden då fegisen är tvungen att uppbringa mod är kommen. Allting, tillvarons mening står på spel och då finns inget utrymme för tankar på säkerhet och självbevarelsedrift.
Hela mitt liv har varit en rad av missade ögonblick och försuttna chanser.
Alltid har jag valt den säkra vägen. Trygghetszonens gräns har jag aldrig ifrågasatt.
Det mest äventyrliga jag gjort är att våga stå inför publik och sjunga till eget gitarrackompanjemang. Har funderat på hur jag vågat, men antagligen är det för att på scen antar jag en roll och det känns inte så utlämnande. Dessutom är jag säker på vad jag ska göra och styr på så sätt förloppet.
Försiktigheten har jag fått med mig av mina föräldrar som lämnat Småland och Sverige för en bättre framtid i Minnesota.
Visst, det kan tyckas vara ett stort äventyr men det största risktagandet var själva båtresan över Atlanten. Väl framkomna var det mesta redan ordnat eftersom min farbror som är släktens våghals redan gjort Amerika till sitt nya hemland och startat en framgångsrik butik av den för tiden typiskt snitt som tillhandahöll allt från synålar och bröllopsklänningar till stora hästdragna kärror och vagnar.
Så stor hade efterfrågan varit på varorna att han beslutat öppna en butik i grannstaden och till föreståndare ville han ha sin bror, min far. Sålunda kom jag, mor och far till en på förhand, i alla fall på pappret, ordnad tillvaro med så gott som garanterad inkomst.

Tidigt visade det sig att jag hade en förkärlek för att sjunga och många släktmiddagar fick jag framföra de populära slagdängorna för dagen. Min egen absoluta favorit var ”Red River Valley” men även andra melodier på samma tema. Den olycklige kofösaren och hans saknad och längtan efter en käresta långt borta.

Med kulor vinande kring öronen rusar jag allt vad jag kan mot stugan och fixerar min blick på ytterdörren. Därinne finns Dora som jag inte klarar mig utan och att hennes kidnappare beskjuter mig struntar jag i. Jag har lämnat mitt rädda jag därhän och utan en tanke på mitt eget skinn gör jag allt för att rädda henne…

2

Från kulissen ser jag på henne nästan som i smyg. Det kastanjebruna håret böljar ned över hennes axlar och de leende stora gröna ögonen gnistrar till i den av otaliga stearinljus upplysta scenen. Ögonens smaragdlika lyster sprider sig till den halvdunkla saloonens alla skrymslen och hon har de väderbitna kofösarna och guldgrävarna i sin hand.
Hennes halvhesa, sensuella röst träffar mig rakt i bröstet och med rutin och skolning vet hon att använda hela spektrat av den mänskliga röstens dynamik. När hon knappt hörbart viskar kärleksfulla rader ur ”The Cowgirl” avstannar all verksamhet i saloonen och som om vi vore en och samma kropp lutar vi oss alla lite närmre och vår hörsel är på helspänn för att inte missa någon av hennes försiktigt framsjungna fraser.
Andäktigt lyssnar vi och både de och jag fantiserar om att vi är mannen hon sjunger om i texten. Ja, tänker jag, visst skulle jag ge nästan vad som helst för att vara den som upptar hennes tankar. Hon har bara varit med i vår varietégrupp ett kort slag men redan är jag störtförälskad och önskar att jag var den siste hon såg varje kväll och den förste hon såg varje morgon.
Väcks abrupt ur min dagdröm av de öronbedövande applåderna då sången är slut och jag gör mig beredd att gå in på scenen.
Det är inte lätt gå på efter henne men jag tar min gitarr och till ljumt mottagande ställer jag mig mitt på scenen.
Trots allt fungerar det rätt bra och då jag sjungit klart min version av ”Aura Lea” möts jag av bifall. Inte lika mycket som Dora Blake fick för en stund sedan men jag är nöjd.
Under året som gått har jag gjort mig ett namn genom att oförtrutet underhålla de hårt arbetande männen som gjort västern till sin hemvist. Ingen kunde uttala mitt svenkklingande namn så efter ett tag kallades jag bara ”Swede” och inte mig emot. Det är ett utmärkt artistnamn som är lätt att lägga på minnet.

3

När jag ligger ensam i den något obekväma hotellsängen efter kvällens föreställning tänker jag på Dora och de äventyr vi redan varit med om.
Det är inte länge sedan jag inte ens visste vem hon var men efter att jag sett hennes leende och hört hennes vackra röst har hon varit en del av mitt väsen varje dag.
Min brist på självförtroende och tvekan kring att jag skulle kunna vara mannen i hennes liv hindrar mig från att förklara vad jag känner.
I mitt förflutna finns smärtsamma minnen av kärlek som inte varit besvarad och jag glömmer aldrig hur ont det gjorde att med blottad själ bli avspisad.
Vad har jag att komma med i jämförelse med de män hon brukar umgås med?
Jag är en kort man på 1.72 som hellre sitter och drömmer med gitarr i knät än föser kor.

Har hört hur hon uttalar sig beundrande om råbarkade män som tämjer vild natur och vet hur man handskas med en Colt eller ett Winchester-gevär. Jag kan inte ens hantera en slangbella.
Under våra långa dammiga diligensfärder mellan nybyggarstäder och likt svampar ur jorden snabbt uppförda guldgrävarläger, ser jag att hon gärna läser Ned Buntlines häften om Buffalo Bill och får något drömmande i blicken.

Ögonlocken börjar kännas tunga och jag flyter bort på sömnens välkomna vingar.
Hinner knappt komma till välbehövlig ro innan jag abrupt väcks av skottlossning.
Höga, upprörda röster fyller hotellets korridorer och yrvaket bestämmer jag mig för att se vad som står på.

 

4

När jag i all hast fått på mig kläder lämnar jag mitt rum och tar trappan ner mot receptionen.
Där möts jag av Colomas sheriff och vänner ur Vaudevillegruppen.
Vår ledare William B Trimble samlar oss kring sig och förklarar läget.
– Dora har blivit bortförd!
Det verkar som kidnapparna tagit sig in genom hennes fönster och under pistolhot släpat med henne och gått ut genom huvudingången. Där möttes de av patrullerande vicesheriff Fenton som fick retirera när han blev beskjuten.
Han kunde dock ge ett gott signalement på de båda kidnapparna och det står utom allt tvivel att det är bröderna Jeffrey och James Willis som är de skyldiga.
Dessutom lämnade de en lapp på Doras huvudkudde som avslöjade att de kräver 10,000 dollar och att det kommer meddelas senare hur pengarna ska levereras.
– Men varför skulle någon kidnappa Dora? får jag ur mig.
– Hennes far är Justis Blake, järnvägsmagnaten, god för miljontals dollar, han kan punga ut med en rejäl lösensumma, svarar William.
– Innan spåren försvinner måste vi få till ett uppbåd. Sheriffen tittar uppoffrande på oss och utan att tänka mig för anmäler jag mig. Detta möts av spridda skratt som jag inte låtsas höra.
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag inte kommer speciellt bra överens med hästar eller att vapen gör mig obekväm.
Nu står så mycket på spel att jag får bortse från mina tillkortakommanden och ta mig i kragen. Jag skulle göra vad som helst för Dora och ingen ansträngning för att hon ska ha det bra och komma oskadd tillrätta är för stor. Då jag blivit utrustad med ett Winchester-gevär och upphjälpt på en i mitt tycke alldeles för stor häst ger vi oss av.

 

5

Hoppas Dora är ok, tänker jag. Om de krökt ett hår på hennes huvud vet jag inte vad jag gör. Mina funderingar och farhågor uppfyller mig så jag glömmer helt bort min skräck för hästar.
Hänger lätt med i uppbådets tempo även om jag har usel teknik där jag skumpar fram med ändan slående mot sadellädret.
Under den stora fullmånen rider vi som anmält oss frivilligt till uppbådet mot den trädbeklädda bergssluttningen som anger stadens norra gräns.
Det intensiva, vita, spöklika månljuset förvandlar natten till dag och utan större ansträngning tyder sheriffen spåren.
En glänta uppenbarar sig som från ingenstans och längst in som om det har ryggen mot grönska står ett korsvirkestimrat hus.
Under tystnad sitter vi av hästarna och i skydd av markvegetationen smyger vi oss närmre.
Två hästar är bundna vid husknuten och sheriffen viskar till oss att de tillhör bröderna Willis.
Då vi är tillräckligt nära ger han oss ett tecken som jag tolkar som att jag ska vara beredd med geväret och invänta den annalkande eldstriden.
Nattens stillhet revas sönder av sheriffens stämma som likt ett rökmoln stiger mot trädtopparna.
– Jeffrey och James Willis! Ge upp. Vi har er omringade. Mer hinner han inte säga förrän ett skott tränger in i hans axel och med högljutt jämmer sjunker han ihop.
Som gripen av galenskap och utan en tanke på min egen säkerhet far jag upp och medan jag så snabbt jag kan skjuter kula efter kula, tar jag sikte på den lilla stugans ytterdörr.
Mitt raseri blir inte mindre av att jag börjar känna av en ömmande ändalykt som jag helt har bröderna Willis att tacka för.
Luften kring mig vibrerar av deras aggressiva svarseld men som genom ett under smiter projektilerna förbi mig utan att träffa.
Framkommen sparkar jag in dörren med högerfoten och innan de båda bröderna hunnit undan drar jag till dem så hårt jag kan med kolven. De står så nära varandra att jag slår ut båda med en cirkelrörelse från vänster till höger.
Innan jag kommit till sans och återgått till att vara mitt vanliga rädda, försiktiga jag, ser jag hur Dora sitter bunden vid en stol med en snusnäsduk över munnen.
Då jag fått loss henne tar jag mod till mig och omfamnar henne när hon ställt sig upp.
Resten av uppbådet ser förvånat på när jag utan tvekan ger henne en kyss och mitt ögonblick utan eftertanke och försiktighet lönar sig omedelbart då hon besvarar den.

Än idag vet jag inte riktigt hur det gick till och var jag fick mitt mod ifrån men efter den natten har hon inte lämnat min sida.
När vi idag åker mellan de olika saloonerna och teaterscenerna är det inte om Buffalo Bill hon läser utan den sanna berättelsen om ”Swede” och eldstriden vid Coloma”.
När hon tittar upp från häftet söker jag hennes blick. Aldrig har jag känt sådan värme eller villkorslös kärlek. De smaragdgröna ögonen kommer att göra mig sällskap på livets resa och varje dag upptäcker jag något nytt i dess skimrande nyanser.
Vem har sagt att en underhållare som är rätt kort i rocken och med aningen hästskräck inte kan finna den sanna kärleken i den vilda västern?

 

Skånske Arne

1 kommentar till ”Swede” och kärleken i Coloma

  • Ethel  säger:

    Vilket äventyr!

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>