Strandpromenad

Jag tror jag var ensam om att se henne komma upp ur vattnet som ett väsen. Men ändå helt verklig då det droppade vatten från hennes kropp som bildade små pölar på stenhällen hon nu stod på. Märkliga varelse tänkte jag. Det bubblade från något som liknade en gäle från halsen. När hon skakade sina tassliknande fötter skymtade jag liksom en genomskinlig hud mellan det som eventuellt kunde kallas tår. Ena handen var som en rätt vanlig hand medan den andra antog formen av en kräftklo. Röd och grann som nykokt. Annars var hon som vanligt. Kanske i fyrtioårsåldern och skapligt snygg. Håret i en lång fläta på ryggen. Nu satt hon på en sten och lät den uppgående solen stråla henne. Hennes blick var fäst ut över sjön. Jag stod bakom ett träd kanske femtio meter därifrån. Förundrad. Inte var dags syn precis. Funderade över att de där som gick förbi henne med sina hundar på tidig morgonpromenad inte reagerade starkare. Inte ens hundarna lyfte på nosen. En fiskmås hade slagit sig ner på hennes axel. Jag tänkte inte släppa henne med blicken. Det här var alldeles för speciellt. Gnuggade mig i ögonen som för att kontrollera vakenheten. Men ja. Visst var jag vaken. Visst hände det här.

Det kan ha gått en halvtimme. Staden började vakna till liv med sitt ljud och sin rörelse. Klockan i Rödtornet slog sina slag. Hon reste sig från stenen till synes alldeles torr. Hennes klädsel var enkel. Lila harembyxor och ett gult linne. På hennes röda klo (vänster hand) fanns det något som liknade en tatuering. I svart. Men jag såg inte riktigt motivet. Hon började gå Strandvägen mot Slottsparken. Jag följde efter. Hon nickade vänligt mot de hon mötte. Ingen gjorde någon notis om hennes något märkliga utseende. Hon svängde med sin klo i takt med gången. Nu var jag mycket närmare henne. Kanske tio femton fotsteg bakom. Jag kunde höra ett svagt bubblande från gälen i halsen och jag tyckte mig se som ett litet vitt lödder runt öppningen. Nu satte hon sig ner på en av bänkarna. Ett ögonblick senare fann jag mig sittande bredvid. Det var hon som skulle inleda samtalet.

Vem är du ? Frågade hon med den allra mildaste stämma jag någonsin hört. Gälen hade slutit sig och gav inte ifrån sig något ljud längre. Hon tittade inte på mig utan hennes blick var fäst långt borta i en horisont. Fiskmåsen som tidigare hade suttit på hennes axel satt nu på bänkens ryggstöd och putsade obekymrat sina fjädrar. Bry dig inte om Måvind, han är lite smådryg mot de han inte känner men det blir bättre. Jag heter Djupla och nu vill jag att du talar om ditt namn. Inte för att vi inte vet utan mest för att jag vill höra dig säga det. Det säger något om dig. Jag stirrade på hennes klo. Det var liksom för iögonfallande för att inte göra det. Tatueringen eller vad man nu ska kalla en dekorerad klo såg helt enkelt ut som en sol. Jag stammade tyst fram, jag heter Anton. Mitt namn är Anton Vakhed. Då vände hon sig mot mig och våra blickar möttes för första gången. Det går helt enkelt inte att beskriva färgen på hennes ögon. Det var liksom alla färger strålande på en gång. Intensivt och så kärleksfullt att jag för en stund glömde bort klon och simhud. Din blick är klar sa hon. Sedan vände hon upp sitt ansikte igen och såg ut över vattnet. Jag vet inte hur länge vi satt så. Folk gick förbi med sina hundar. Ingen gjorde fortfarande någon notis om Djupla. Ja jag får väl kalla henne så. Det var ju hennes namn. Jag ville fråga henne så mycket. Men vart efter tiden gick så ebbade lusten till svar på mina frågor om främst klon ut. Det var något annat som tog plats. Det var det som var själva hon. Jag insåg att det skulle bli en spännande dag. Lite annorlunda. Lite mer levande. Lite mer utrymme.

Djupla lyfte upp sina fötter och la benen i kors. Hennes röda klo vilade i knät. Hon satt med en sådan värdighet att tiden ställde sig liksom stilla. Min blick var också fäst ut över vattnet. Måvind hade lagt sig att guppa på vågorna inne vid strandkanten. Vem är du? Hennes fråga gick igenom min ryggrad. Ja hennes fråga fyllde hela mig och jag vart medveten om ett utrymme inom som jag tidigare varit obekant med. Jag är , sa jag och sedan blev det tyst. Ett helt maskineri satte igång i mig för att finna det svaret. Jag förstod nog att det inte fanns något enkelt svar. Men att ändå kunna plocka fram någonting borde jag väl klara av. Jag är nyfiken hörde jag plötsligt att det kom ur min mun och genast sänkte jag blicken ner i marken. Nyfiken, vad var det för svar. Vad menade jag med det. Obekvämheten la sig som en blöt filt runt mig. Så vackert sa Djupla. Det var nyfikenheten som fick mig att gå upp ur vattnet just här. Hon sa det utan att flytta sin blick som hon hade mot horisonten. Den där blöta filten liksom gled av mig. Jag är nyfiken tänkte jag för mig själv. Jo inte lät det så dumt och Djupla verkade ju vara inne på samma linje. Djupla tog ett djupt andetag och vände sig mot mig. Vi föddes nyfikna tror jag. Varför skulle vi annars vara här. Hon log mot mig. Och jag kände hur min andning var en del i fullständig harmoni med min kropp, min hjärna och mitt hjärta. En så påtaglig medvetenhet som kändes ny. Ska vi gå lite. Det är bra att prata i rörelse . Jag tror det är tid för det nu. Vi går ut till fyren. Där kan vi sätta oss igen. På läsidan. Inget kommer att störa oss. Måvind hade redan satt sig på Djuplas axel. Sida vid sida gick vi långsamt. Det fanns människor runt omkring oss. Joggare, de som rastade sina hundar, stavgångar och andra vandrare. Men gemensamt för dem alla var att de var bleka. De fanns men liksom inte på riktigt. Djupla, Måvind och jag fanns på riktigt. Måvind hade en gul och en grön vinge.

Nyfikenheten som bränsle för våran framfart är inte så svårt att tänka sig sa Djupla. Och jag svarade sanningsenligt (vad fanns det för alternativ till sanning här) att det kunde jag lätt föreställa mig. Utan nyfikenhet stannar ju allting upp. Inte svårare än så. Det var som om varje ord betydde mer än jag var van vid. Det var något med tyngd som slog mig. Ord som satte bo i kropp. I medvetande. Sanningar, jag smakade på ordet .

Det är inte så lätt det där med sanningar när jag vandrar bredvid en kvinna med en stor kräftklo till högerarm och simhud mellan något som i bästa fall kan kallas tår. Att det inte verkar som om någon mera än jag har uppfattat det så gör ju inte det hela lättare. Eller kanske. Kanske det bara är jag. Ett hjärnspratt en dröm. Måvind hoppade över till min högra axel. Du ser sa Djupla, nu är du accepterad. I nästa andetag frågade hon mig vilka mina drömmar var? Återigen kändes frågan i hela kroppen. Jag ansträngde mig för att finna ett rätt svar. Ville ju så gärna göra Djupla glad. Innan jag visste ordet av hade jag sagt. Jag vill leva i kärlek. Ja det är min dröm. Så fint sa Djupla och jag rodnade lite. Sedan fortsatte hon med att fråga vad kärlek var för något. Vilken betydelse ordet hade för mig. Att jag inte bara kan hålla käft tänkte jag. Det blir alltid så krångligt när jag ska förklara för någon annan det som jag inte riktigt har koll på själv. Jag tittade på Djupla och hon log mot mig. Du ska veta att det där med kärlek är stort och svårt till och med för en sådan som mig. Eller rättare sagt det var svårt innan jag fick kläm på vad det var. Så var inte rädd. Vi ska nog reda ut begreppen. Måvind lyfte från min axel och flög en runda . Tänk att den där fågeln och jag har hängt ihop i snart 300 år. Då känner ni varandra väl sa jag och tänkte inte mer på den saken.

Kärlek brukar jag tänka på som en lök sa Djupla med klar stämma. Jaha svarade jag snabbt, en sådan som framkallar tårar. Hon vände sig mot mig med den där förlåtande blicken som var så tydlig. Inte riktigt så sa hon. Men visst kan den innehålla tårar. Tårar kan vara så mycket men det är ett annat kapitel. Jag tänker lite mer så här. Att vi människor är lök. Hon log mot mig. Det kan du nog föreställa dig. Och lyssna noga nu. För varje lager du skalar av blir du mer lök. Starkare. Mer essens. Till slut ett koncentrat av ren kärlek som är du. Låter det konstigt för dig. Hon svängde med sin klo i takt med vår gång som var av sitt eget slag. Vi gick och gick men avståndet ut till Fyren var detsamma som för…ja vad är tiden. Säger ändå tio minuter även om det lika gärna kan vara en halvtimma eller fem minuter. Spelar roll då. Måvind gick före oss på marken nu. Liksom en vägvisare med viktig uppsyn. Lök tänkte jag och undrade varför jag inte vänt om och gått hem där i parken istället för att nyfiket ge mig in i detta. Som om det inte vore nog så flög Måvind upp och satte sig på min axel. Viskade men ändå med klar stämma, är du verkligen redo för kärlek. Djupla hörde vad Måvind sa och vifta bort honom med klon. Är du inte snäll nyper jag av dig stjärtfjädrarna sa hon. Måvind cirklade iväg högt över våra huvuden. Jag tyckte mig höra ett skratt. Djupla stannade upp och hennes ögon föll in i mig. Kärlek är det enda som egentligen är. Allt annat är en sörja av känslor som vi ställer till livet med. Jag fick inte fram ett ord. Det virvlade av massa saker i mig. Det lät så enkelt. Och Djupla lät helt enkelt som ren kärlek. Hon såg ut som kärlek trots klon. Måvind var ett kräk i mina ögon. Vi drog inte jämt. Fyren var nu bara ca hundra meter ifrån oss. Det blåste lite lätt. Vi började gå så sakta. Det var fortfarande så att människorna runt omkring oss inte tog någon notis om oss. Vi var som i ett drömtillstånd. Det fanns till och med lite dimma som hängde för ökad dramatik. Som om inte slott, kloster, Vättern och fyren skulle räcka till.

Men behövs det inte två för kärlek kom det ur mig lite försynt. Då log Djupla med hela sin varelse mot mig. Det var uppenbart att det var hennes hemmaplan. Nej min vän, det behövs först och främst en. Du. Men visst kan det bli två. Den där tvåfällan är så lätt att falla i. För den har alltid liksom funnits där. Du vet som en tröghet i vårat medvetande. Någonting som bara är för att det alltid har varit så. Det finns ju mycket som är så. Eller vad säger du. Jag svarade, jo visst kan det vara så. Min blick slog ner i marken framför mina fötter. Måvind skrattade åt mig kändes det som. Plötsligt var Fyren där. Vi satte oss i lä och såg ut över ett stilla vatten. Djupla la sin sin klo på min axel och sa jag lämnar dig nu. Sitt kvar. Skala av. Minns mina ord. Måvind kommer att hålla ett öga på dig. Så reste hon sig och gick ner i sjön. Måvind försvann i en horisont. Jag satt kvar. Med resterna av ett första skal runt mina fötter. Klockan slog åtta i Rödtornet.

Bjarne Nordbö

 

Bjarne Nordbö är en snart 60- årig ung man med brokigt förflutet. Alltid skrivande. I somras kom boken Insyn ut. Nyfiken. Stor reslusta. Förändringsbenägen. Bor i Vadstena. Arbetar som behandlingsassistent på Linköpings Stadsmission.

Novellen är tidigare publicerad på poeter.se i oktober 2017.

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>