Stiko Per Larsson, vandringsturnén 2014

Broadway Konditori, Norrköping
17 maj 2014

Stiko Per Larssons gjorde sin första vandringsturné 2007. Han följde den gamla traditionen att vandra från Dalarna till Stockholm, något som ortsbefolkningen förr gjorde i jakt på försörjning. De vandrade ner till Stockholm och återvände till högtider, bröllop och begravningar. Året därpå, 2008, vandrade han från Stockholm till Dalarna. Fr o m 2011 har vandringsturnéerna kombinerats med insamling till SOS Barnbyar i Ukraina.
-Ukraina ligger på gångavstånd från Sverige, säger han under spelningen.
Folkdräkten från de två första årens vandring har ersatts av funktionsplagg. När skinnbyxorna blev blöta skavde de sönder skinnet på låren med stora köttsår som följd. Stiko sökte lindring i det som fanns tillgängligt och lindade gaffatejp runt benen, någonstans i ösregn utanför Sala.

Planeringen inför en vandringsturné börjar november-december. Eldsjälar som gillar musik ställer upp med mat och boende och hjälper till att ordna spelställen. Under vandringsdagen bär han med sig packning för dagen. Utrustning och musikinstrument transporteras med följebil. Dagsetapperna är vanligtvis 2-3 mil långa. Den längsta etapp han gått var drygt fem mil, ett år mellan Katrineholm och Norrköping. Då gick han på järnvägen, som var avstängd för tågtrafik, p g a reparationsarbete. Slipers är inte gjorda för att gå på. Det är något med avståndet. Banvallen är täckt med knytnävsstora stenar med vassa kanter. Under dagsetapperna väljer han rakaste vägen, som inte är motorväg eller 2+1 väg. Det handlar om att komma fram och nå sitt etappmål. Vädret påverkar.
-Man blir varm när det är varmt ute och blöt när det regnar, konstaterar han frankt.

Fjällvandrat har han aldrig gjort. Inte heller har den legendariska pilgrimsleden till Santiago de la Compostela i Spanien, som många väljer att vandra för att finna sig själva och en mening i tillvaron, lockat honom. Han söker sig längs de skandinaviska vägarna, och väljer olika vägar från år till år och vandrar för att spela och möta människor. Från huvudstad till huvudstad, Oslo-Stockholm, Köpenhamn-Stockholm eller från Trondheim till Dalarna via Hälsingland. Årets vandring började på Öland 1 maj. Den 7 juni räknar han med att vara framme i Leksand. Publiken varierar, liksom spelställena: krogar, caféer och gamla folkparker. Varje kväll är det nya förutsättningar. Under vandringen tar han intryck av de människor han möter. Jag undrar hur det är att gå in i större städer och ser motortrafikleder, påfarter och trafikkaos framför mig.
-Det är enkelt, säger han. Man hittar alltid vägar in i städer.

Spelningen på Broadway är den sjuttonde på sexton dagar. Under fredagen spelade han på Munken, ett välrenommerat ölställe med livescen. Lördagen har varit en vilodag, då han tagit det lugnt, strosat omkring och sett sig om i Norrköping, för att konstatera att Norrköping är en otroligt fin stad, bland de finaste jag sett på turnén.

På Broadway står dörrarna öppna mot gatan och bakgården. Den generösa serveringsdisken med bakverk, lätta rätter och noggrant utvalda ölsorter dominerar yttre delen av den långsmala lokalen. Ett sällskap har samlats längs ett av långborden. Någon sitter ensam med dator och anteckningar. På uteserveringen förs lågmälda samtal i den ljumma försommarkvällen. Stämningen är så avspänd och familjär som den bara kan vara på Broadway. Efter soundcheck tassar Stiko omkring i lokalen och står en stund vid bardisken. En kille söker upp honom och ger honom en present, en tunn mössa med texten Leksingar i Östergötland.

Stiko spelar på nedervåningen. En marmortrappa, med svartvitt kakel på väggarna, leder ner till den intima lokalen. Vid foten av trappan står en bakelittelefon på en piedestal. På väggarna hänger ett par av Leizy Larssons oljemålningar. Belysningen är sparsam. På borden står några lyktor med tända ljus. På den turkosa väggen hänger några av ett par teaklampetter med svaga glödlampor. De frostade fönstren med mönster av romber har mörkats ner för att förstärka den privata känslan. Publiken sitter tätt tillsammans, tysta, stilla och innerligt lyssnande. Det är trångt som hemma hos någon. Broadway är plats för legendariska spelningar. Stikos spelning blir inget undantag.

Han inleder med en vandringsvisa om att vandra på turné och skapar omedelbart en känsla av att man lyssnar till berättaren i Dan Anderssons Omkring tiggarn från Loussa och faktiskt befinner sig i just den dikten. Stiko har något att säga och han berättar det för oss som andäktigt lyssnar. Vandrandet handlar om att se om det är möjligt att nå bortom de blå bergen. Om jag jagade något så är jag ikapp och förbi, lyder en av textraderna. Det handlar om att sträva efter att alltid ha en sträcka kvar. När svaret finns i vägen kan man gå åt alla håll.

Järnbärarland handlar om de 40 000 som lämnade Dalarna för att emigrera till Amerika runt förra sekelskiftet. Att överleva på det som fanns i hemsocknen var omöjligt. De som kunde reste till Amerika. Andra tog sig till Stockholm, Gävle eller Norrköping, fattiga, skitiga och lortiga. Järnbärarland är ett gammalt namn på Dalarna. Utvandrarnas strävan återspeglas i Stikos texter och vandringar. ”Den ena foten svarar blint på den andras steg”, sjunger han. Fysiskt uttröttade efter hårt arbete samlas emigranterna runt en lägereld vid Mississippi-flodens strand, för att kanske sjunga tillsammans eller höra varandras historier.

Stiko spelar den gamla frälsisvisan Där rosor aldrig dör och berättar att hans föräldrar har en handelsträdgård i byn Heden strax utanför Leksand. I den handelsträdgården dör inga rosor. Det symboliska, om vandringen genom livet blir konkret. Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör. Det andliga möter verkligheten, människans strävan efter något större som kan förklara den egna existensen. I en annan av sina sånger säger han att han ”tror mer på farsan, än på hypade poeter” och ”jag tror på rött blod och skrattar åt det blåa”. Med fötterna på jorden fångas stjärnorna med håv. ”Jag tror inte på nåt när de kallar oss för mindre”. I en annan sång säger han att ’jag måste lära mig att skydda dagarna”. Det finns ”ingen väg tillbaka, bara framåt kan jag gå”. Zombien föds tillägnas ett leende barn i publiken.

1909 kom två luffare från Västmanland till Heden. De kallades svarta Svarta Hästen och Löfstalunsen och hade ont i sinnet. Paret Dunders rånmördades med arsenik i kaffet en natt i början av december. En sådan händelse lever kvar i en by som Heden. Stiko berättar historien om Svarta Hästen och speglar den paranoia luffaren måste känt. Svarta Hästen var bagaren som försökte försörja sig som handelsresande. Med tiden gled han över till tiggeri. Historien om Svarta Hästen är en historia om småstölder och hetsigt temperament, misshandel och kortare fängelsevistelse. Vid ett tillfälle stals en kostym, vid ett annat några andra plagg. Några hummerkonserver togs för att dämpa hungern. När han kommer till Heden i början av december 1909 tar han in hos Kerstis Karin Olsdotter, kallad Jutta, en kvinna med dåligt anseende på bygden. Byskvallret säger att hon är lösaktig. Hos Jutta finns redan en annan luffare, Löfsta-Lunsen. Jutta vet att den gamla soldaten Dunder sålt en ko och att det finns pengar på torpet. De bestämmer sig för att rånmörda paret Dunder och förgiftar deras kaffe med arsenik. De tre brottslingarna grips. Jutta och Löfsta-Lunsen döms till döden. Svarta Hästen döms till livstids fängelse. 1930 efter flera nådeansökningar benådas han. Stiko skildrar Svarta Hästen med värme och empati, kroppssmutsen och de slitna kläderna, och ger honom en röst. Sådana som jag ska grävas ner och aldrig nämnas mer. Vad är lögnen om sanningen inte fanns? Vad är sömnen om morgonen inte fanns? Hur skulle en enkel man som jag kunna veta något om gift? Gud förlåter men inte prästen.

Stiko tackar dem som kör hans följebil med innerlig värme. Vännen Emil har kört sin sista sträcka och Stikos sambo kommer att ta över och köra etapperna upp till Gävle. De möttes redan som barn vid Hedens isrink och träffades sedan som vuxna i Stockholm och blev upp över öronen förälskade. Han flyttade med henne tillbaka till Dalarna och Insjön och han lämnade det syndiga bohemlivet bakom sig.
-Man måste lära sig, om man inte vill vara en 35-årig tonåring med för stort skägg och för stor mage.

Spelningarna på vandringsturnén brukar vara omkring en timme långa. På Broadway med den koncentrerade, lyssnande publiken i den tätt omslutande lokalen blir den längre. Broadway är sådant. Lokalen har en speciell atmosfär som skapar en kvardröjande magi i ögonblicket. För artisten är publiken är drömpublik.
-99 % av vandringarna är ren fröjd. 1 % kan vara riktigt tung. Det är då man tänker på spelningar som den på Broadway, för att orka fram

Paisley