Spretiga fingrar – Del 7

spretigafingrar

 

DEL 7

TUMMEN – i Varberg
Författare: Mats Klasson

Amanda O och Cykelryggen
Den andra amandan hade nästan drunknat i ljus. Ateljéfönstret på andra våningen är stort. Inget hav, ingen slätt, men en vild skogsvidd syns ända bort till nästa ås. Amanda O andades ut och drog in rök från cigaretten. Hon kan blåsa ut minst två stora rökringar åt gången, men gör det bara när vingarna känns flygklara. Mer än en gång hade hon kastat sig ut i det okända. De stora regissörerna hade gett henne instruktioner. Allt ljus hade riktats mot henne. Hon hade vågat. Ofta var hon den första, den yngsta, den djärvaste. Kanske av oförstånd, kanske av naturen, kanske som en ofrånkomlig del av personligheten. Nu hade hon dragit sig tillbaks, längtade till mörker och tystnad. Kreativiteten kan dock inte ens hon tysta eller dölja. Den måste hon få utlopp för, även i skogen. Färgerna på paletten och orden i luften kan man alltid göra något med, resonerar hon. Med dem kan man reglera ljuset och volymen. Full kontroll på hur mycket omvärld hon vill släppa in.

Folkvagnen Agnes, med Amanda O som bubbelpilot har just parkerat. Amanda O låser bildörren när hon ser UFO:t landa uppe på fästningen. Hon vill eliminera U:et med sin nyfikenhet. Småspringer dit. När hon fångat Cykelryggen med blicken, kan hon ta det lite lugnare. Cykelryggen sitter med ryggen mot fästningsmuren. En glimt av solen bländar hans blick.

-Vilken snygg gammal folkasnurra! säger han.

När han flög in över Varberg hade han uppmärksammat fordonet. Amanda O gapar och måste ge sig själv tid att konstatera ett par märkliga egendomligheter i Cykelryggens uppenbarelse. Men till slut tar nyfikenheten kommandot igen.

-Hur bär du dig åt för att flyga? Varför har du cykeln på ryggen?
-Fia Fantasi har gett mig vingar, som svar på första frågan. För att ha båda händerna fria, som svar på den andra.

-Cykeln fick jag när jag fyllde 5 år. Ska donera den till cykelmuseet här. Det är ju trots allt en Monark. Något Volkswagenmuseum finns det väl inte i Varberg?

-Nej. Nej, jag ska kolla en färg.
-Färja?
-Nej, färg. Kulör.
-Vadå för färg?
-Färgen på Bockstensmannens hår. Tror det har ungefär samma färg som ditt, men jag måste ha den exakta kulören. Fick en idé och ett infall att måla något med Bockstensmannen som utgångspunkt.
-1980 var vi på väg mot Norge, min far och jag. Då besökte vi cykelmuseet och var sen inne på fästningen också. Det var senaste gången jag pratade med Bockstensmannen.
-Jag ska nu gå in och fråga honom om han vill dela med sig av sin hårfärg.
-Får jag hänga med?
-Under förutsättning att museumspersonalen tillåter att cykeln får hänga kvar på din rygg.

På rygg ligger Bockstensmannen, fortfarande efter över 30 år sen Cykelryggen senast såg honom här. Han lär inte flytta på sig av egen kraft. Konstnärinnan och cykeldonatorn glider snabbt in i en diskussion om tiden efter att hon har registrerat hårkulören.

-Accelererande är den, konstaterar Amanda O.
-Ja.
-Blir rädd ibland, när man inser att varje minut blir mer och mer värd. Så mycket man drömde om som aldrig hinns med. När tidens värde ökar, blir man också till slut så rädd att använda den, att man ofta inte gör någonting alls, bara för att inte riskera att missbruka tiden. Hur fan kommer man åt det? suckar Amanda O.
-Att leva i nuet. Denna filosofiska klyscha har nog sin sanning ändå. Skapandet är ett klassiskt sätt att göra det. Ett annat är väl sökandet efter kickar och utmaningar. De destruktiva som t ex droger, de mer konstruktiva som t ex äventyrandet. Att bara vara i naturen är ett annat sätt att tämja tiden.
-Det är därför jag målar! Nu förstår jag. Och skriver. Och spelar teater. Och bor i naturen.

Hennes mobil ringer. Ursäktande drar hon sig undan med den. Efter några minuter kommer hon tillbaks med ett stort leende.

-Vi pratade nyss teater och så ringer Lena Teater. Det blir både rost och röst i höst. Mer säger jag inte, säger Amanda O hemlighetsfullt.

-Nej, det är väl dags att lämna in.
-Lämna in? Du som hade så förtröstansfulla ord att komma med?
Han skrattar.
-Lämna in cykeln alltså.
Hon skrattar.

Ute i solen bär han cykeln på ryggen de sista meterna. Cykelmuseet ligger inte långt från fästningen. Det känns som om han burit på den där cykeln i 50 år, alltsedan sin 5-årsdag, då han önskade sig en kälke med ratt, men fick en cykel.

Amanda H och Amanda O
Buren är buren av Amanda H. Buren med kanariefågeln.
-Ska släppa den fri på Kanarieöarna. Där hör den hemma.

Amandorna O och H hade träffats för inte så längesen. De har ju en viss koppling till musiken båda. Nu ses de av en ren tillfällighet på Varbergs C när H kliver av tåget och O ska boka några biljetter för en resa.

Den tredje amandan har häst och ett piano. Hästen gillar inte plinket och pianot kan vara häst förutan. Om Amanda H hade spelat fiol då hade hästen varit med, i stråken. Fioler behöver hästar, pianon behöver elefanter. En gul kanariefågel i bur med blåa känslor kommer en dag att släppas ut, det hade Amanda H bestämt. Men hon kände sig då ännu inte flygfärdig, fulfågeln, burfågeln. Hon behövde ännu burens trygghet. Ofriheten var då ännu inte ett för högt pris för den tryggheten. Men när fångenskapen kostar mer än lugnochrobehovet öppnas buren. Långben har redan höjt hyran på ettan med burspråk och dumpat priset på resten av världen. Med sin hesa röst sjöng Amanda H vid elefantpianot för att liksom känna på stora världen.
-Men jag då? undrar hästen oroligt, nästan översiggiven.

I Varberg möts de alltså nu. Amanda O på väg hem med intrycket av Bockstensmannens hår, cykelkedjornas rost, Cykelryggens tröst och röst. Dessutom har Lena Teater ringt. Amanda O ska hem och skriva pjäs som Lena lovat regissera. Hon ska hem och måla rostrött.

Amanda H på väg ut i världen. Hon ska möta världens längsta man i världens minsta by. De ska bo på världens hemligaste hotell innan de ger sig ut på världens tokigaste turné. Världens varmaste vänskap har kokat ihop till världens härligaste kärlek.
-Men innan världen, säger Amanda O till Amanda H, kom ihåg: Du ska vara konsekvent! Du ska vara resenär!

-Fåglar ska under inga omständigheter vistas i bur. Hästen där hemma kan jag alltid återvända till. Frihet och trygghet, båda tillgängliga. Är det konsekvent?

-Det jag menade med konsekvens är att fundera länge och noga vad du innerst inne vill göra. När du väl bestämt dig, följ ditt beslut och ditt hjärta, vad som än händer. Det ger trygghet OCH frihet.

-Resenären då?

-Upptäck. Inhämta kunskap. Upplev. Inhämta intryck. Bästa sättet att göra det är att resa. Jag har rest, jag vet. Nu ska jag hem. Agnes tar mig dit. Sen rost och röst. Lycka till Amanda.

-Lycka till själv, Amanda. Genast tryggare till sinnes och därmed friare kvittrar Amanda H fram orden, med samma förväntan som kanariefågeln i buren som anar friheten på de öar den härstammar från.

 

 

Tummen_söderifrån

Har du missat tidigare delar?
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6


2 kommentarer till Spretiga fingrar – Del 7

  • Ethel  säger:

    Vilken härlig livsbejakande historia! Fantastisk!

    Håller med om det där med tiden, att den är så dyrbar att jag inte vill göra av med den för snabbt. Jag kan inte bara låta tiden gå. Att inte fylla dagen med meningsfulla uppgifter känns som att missbruka tiden. Bra analys.

  • Mats Klasson  säger:

    Tack Ethel!
    Om ork och tid finnes vill man förstår utnyttja tiden på bästa sätt. Och den där tiden den krymper och krymper. Till slut blir den bara en TUMME. :-)

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>