Spretiga fingrar – Del 3

spretigafingrar

 

DEL 3

TUMMEN – söderifrån
Författare: Mats Klasson

Cykelryggen tar sig till Varberg
Det fanns ingen TV-antenn, men väl TV. När han var hos sina morföräldrar på arrendegården Maltestorp på 60-talet var den svartvita TV:n, som på den tiden såg ut som en möbel, något man högtidligen knäppte på bortåt kvällen när det var dags för nyhetssändningen. När den var slut gick morfadern, redan med byxhängslena hängande från midjan, till sängs. Mormodern kunde gärna tänka sig fortsätta TV-kvällen med något underhållningsprogram med Lasse Holmqvist eller någon gammal film. Mitt på dagen var TV:n aldrig på. Enda gången var någon söndagseftermiddag då det direktsändes tennis från Båstad, med svajig bild som kom och gick, särskilt sommartid på grund av ”atmosfäriska störningar” som det benämndes i rutan. Att TV:n på Maltestorp saknade TV-antenn gjorde inte bildkvalitén bättre. Men Maltestorp låg så högt att man åtminstone hjälpligt kunde se TV utan antenn, åtminstone när det inte var sommar.

När han fyllde fem år 1963, en vinterdag som regnade bort, stod han hela dagen i fönstret och väntade på födelsedagskalasgästerna. Någon hade i förbigående nämnt att de kanske hade med sig en kälke, kanske med ratt, som present. Men tiden gick, ingen kom. Väntan vidgade sig i timmar. Samtidigt regnade både snö och is bort utanför fönstret, så om de hade kommit med en kälke hade han ändå inte kunnat använda den. Till slut insåg han att det inte blev någon kälke. Om det kom några gäster, hade han glömt. Men han kom ihåg att han istället fick en cykel, en röd cykel med ett grönt och ett rött handtag.

Varberg har ett cykelmuseum, inte långt från fästningen. 1980 åkte han tillsammans med sin far på sommarsemester till Norge och då hälsade de bockande till Bockstensmannen på fästningen i Varberg och storhjuliga cyklar studerades på cykelmuséet bredvid, redan den första resdagen. Nu tänker han skänka sin rödgrönröda cykel till muséet. Ur förrådet tar han den ljusblå tvättlinan som en gång hängde mellan husknuten och plommonträdet på föräldragården. När han flyttat bort nästan allt det andra som samlaren i honom samlat på genom åren, hittar han den lilla cykeln. För att kunna ha båda händerna fria under resan, binder han fast cykeln på ryggen med tvättlinan. En cykel som ryggsäck, ryggcykel.

Nu är frågan hur han ska ta sig till Varberg. Utan körkort, utan bil och utan tågbiljett och pengar. Och cykeln är fast på ryggen och dessutom alltför liten att cykla på. Om ni tänker er en färgglatt klädd Caroline af Ugglas som puttrar över av energi och livslust, om ni tänker er henne med en mycket ovanligt formad hatt och med hippa hippiekläder för övrigt, om ni tänker er henne med gluggen mellan framtänderna och med rödglasade Janis Joplin-solglasögon, då har ni Fia Fantasia.
Fia Fantasia vet hur han ska göra.
– Associera dig fram. Använd dina minnen som tummar. Associera och fabulera dig från stad till stad. Då kan du kan förflytta dig hur långt och snabbt du vill.

I tanken reser han först till Båstad. Den svajiga TV-bilden är numera i färg, men svajigheten beror på festdrycker intagna av bortskämda överklasslynglar som använder Båstad som sandlåda. Gruset kastar de på varandra istället för att spela tennis på. De bollar dumheter mellan varandra istället för bollar. Deras mindre sunda kroppar med huvud ihåliga av alkohål, är bara på jakt efter lagom runda kroppar med två mindre basketbollar under hakan, och ännu mer håledricka. Därför vänder Cykelryggen Båstad ryggen.

Fia Fantasia förser honom med en cowboyhatt och som ett knallpulverskott befinner han sig plötsligt på ”det lilla huset på prärien”, som den nya tågstationen i Laholm kallas. Västernhjältarna var i barndomen Bröderna Cartwright. Lillkobojsaren Little Joe blev senare pappa i det lilla präriehuset. Michael Landon var så populär att han turnerade i folkparkerna. Givetvis fanns han också som filmstjärnebild. Han minnestummar på den och minns att Shirley MacLaine var hans egen favorit. Alec Guinness hostar till sig uppmärksamheten och visslar bronöverflodenqwaimelodin. ”Toppen är vårat HBK” sjöngs på Örjans vall när Hodgons blåtröjor springer in i kolonn på plan. Från Ljung, uppför Backe med ”Lie”. Sigge nickade, Selander glidtacklade, Svängsta vevade in poängen.
-Att ta sig från Laholm till Halmstad med en vissling är rätt så smidigt, säger Cykelryggen till sig själv.

Fia Fantasia fingrar på fotbollen, gör den miniliten. Mini-Stellan trampar in på minicykeln Impala med pingisracket på pakethållaren.
-Har du cykeln på ryggen? Gör den någon nytta där? undrar Stellan förvånat.
-Ska lämna den på cykelmuséet i Varberg. Det är egentligen en förtrollad kälke, en försomrad trött och medtagen kälke. Spelar du med Kjell-racket?
-Nja, det är mest som en hyllning till Hammaren. Uppvisningsspelar här hemma i Falkenberg i sommar.

Cykelryggen minns mässlingen, de fördragna persiennerna för att skona de ljuskänsliga ögonen, Mats Strandbergs radioreferat från Nagoya, efterhandssändingen i svartvitt på TV av finalen mot Itoh. Där kom jag inte undan bordtennisbacillen. Blev sedan inte kvitt den på 20 år.

-Hur tar jag mig från Falkenberg till Varberg med en association eller ett minne? frågar han Stellan.

-Tänk om man kunde få se Santana på Stålboms, drömmer sig Stellan bort.

Cykelryggen tänker på Manuel i Båstad, men är medveten om att Stellan menar Carlos.

-En falk kan väl flyga tre och en halv mil till fästningen? föreslår Stellan.
-Dock inte mycket till association, klagar Cykelryggen.

-Pingis ska man inte spela utomhus när det blåser. Ska man vindsurfa i Varberg behövs däremot mycket vind, improviserar den gamle världsmästaren i ytterligare ett försök att hjälpa.

-Det gick ju så lätt att TV-tänka sig till Båstad, knallpulverskjuta sig till Laholm, vissla sig till Halmstad och pingponga sig till Falkenberg. Har jag tappat förmågan? Från Göteborg till Varberg hade jag kunnat ta mig genom att minnas ett par Winnerbäckkonserter den 15 respektive 16 juli 2006. Men jag har aldrig sett Winnerbäck i Falkenberg. Varför fungerar det inte nu? Jag fattar ingenting. Jag fattar ingenting. Precis! Nu fattar jag.

Cykelryggen nynnar sig genom texten på Winnerbäcks låt Jag fattar ingenting och i näst sista versen kommer det: ”Minns du när vi satt utanför Strandbaden i Falkenberg och lyssnade på när havet blåste in.” Sommaren 2008 hade Cykelryggen bott på Hotell Strandbaden i samband med en Sofia Karlsson-konsert på Stålboms. Det är ju bara att ta hjälp av Winnerbäcks vind för att ta sig norrut, bakåt i tiden från 2008 till 2006.

-Det är inte mycket till association och vinden har jag ju redan nämnt, säger Stellan surt.

-Jag har sett Sofia på Stålboms. Undrar om Santana någonsin kommer dit? pikar Cykelryggen tillbaks.

Stellan lägger sin pingishammare på sin minicykel och cyklar med viss möda genom strandsanden utanför Hotell Strandbaden. Vinden blåser en virvel i världsmästarens hår och lyfter sen Cykelryggen med cykel och allt likt en stor falk, fasligt likt en vindsurfarbräda, och släpper ner honom på Varbergs fästning.

Tummen_söderifrån

Missade du del 2 av Spretiga fingrar? Klicka HÄR.
Del 1.

4 kommentarer till Spretiga fingrar – Del 3

  • Tomas  säger:

    Kan tro att du hade roligt när du skrev detta Mats, med lyckat resultat :-)

  • Mats Klasson  säger:

    Tack, Tomas! Ja, det blev en resa inte bara i Halland utan även i barn- och ungdom och i fantasin. Många gamla minnen som jag kunde röra ner i en och samma gryta med hjälp av Fia Fantasia. Den där Sofia Karlsson-konserten på Stålboms, tror jag f ö är den blötaste jag varit på hittills. Kanske din regnigaste också? :-)

  • Tomas  säger:

    Ja det är nog en av de regnigaste jag varit på. I stark konkurrens med Bo Kaspers på samma ställe :-)

  • Ethel  säger:

    Mats, många minnen och mycket jag själv kan relatera till. T.ex. kommer jag väl ihåg på 1960-talet att man, varje gång man slog på TV:n, höll tummarna för att det inte skulle komma störningar som förstörde upplevelsen.

Lämna en replik Stäng svar

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>