Spretiga fingrar – Del 2

spretigafingrar

 

DEL 2

TUMMEN – norrifrån
Författare: Paisley

Amanda Lundbom och Wilmer
Amanda Lundbom öppnade balkongdörren och steg ut i den fuktiga morgonvärmen. Hon ryste när hon kände det konstgjorda gräset mot fötterna. Det gröna teet skvimpade över kanten på muggen och brände henne på handen. Hon slog sig ner på den turkosa klappstolen från IKEA, drog efter andan och försökte samla tankarna. Under hela våren hade hon känt sig omotiverat trött. Arbetskamraternas avtackningsfest kändes fortfarande i kroppen, trots att hon haft hela gårdagen på sig för att återhämta sig. 58 år och avtalspensionär. Hon borde ha hela livet framför sig.

Wilmer klättrade upp på soffryggen för att komma åt sina DVD-filmer. Hans jordiga barfotafötter klamrade sig fast runt kanten på det klorinblekta ryggstödet.
-Vilken film vill du se, mormor? undrade han. Sällskaps-Ivaren, förgöraren, Nu kokar vi snuten eller Sagan om Ringen?
-Klockan är mycket, sa Amanda. Vi kanske inte behöver se någon mer film idag? Tänk på att vi ska åka till mamma i morgon.
-Har du kommit på hur vi ska åka? Wilmer åkte kana ner för ryggstödet och landade med en duns på soffdynan bredvid Amanda.
-Det ordnar sig, log Amanda. Ska vi tumma på det?
Hon sträckte fram tummen mot Wilmer.
-Jag kanske inte vill åka till mamma, sa Wilmer och skruvade på sig. Hon har träffat en ny man och han tror att jag är en bebis. Vet du vad han gör? Han sjunger Sjörövar-Fabbe för mig. Det är faktiskt en bebis-sång, som man sjunger på dagis. Dessutom har han hatt och skägg och tror att han kan spela gitarr.
Wilmer satt tyst en stund.
-Öl dricker han också.

Åsa, Amandas dotter, hade ringt en vecka tidigare. Nypensionerade Amanda hade rusat in från balkongen där hon suttit i godan ro och filosoferat över sina grannar. Med andan i halsen och tekoppen i handen hade hon först slagit i vänster stortå i tröskeln till balkongdörren och sedan snavat över en flyttkartong med gamla, otillgängliga minnen. Yr av kombinationen av trötthet efter avtackningen på jobbet och smärtorna i fötterna försökte Amanda få någon ordning på dotterns ordsvada. Dottern hade träffat en ny man på den lokala pizzerian. Tillsammans skulle de resa till ett torp i Tiveden utanför Askersund och finna sig själva. Wilmer kunde inte följa med, eftersom han kunde tappa bort sig i skogen. Wilmers pappa var ute och seglade någonstans mellan Koster och Marstrand och kunde inte nås. Ingen annan än Amanda kunde hjälpa Åsa och Amanda tyckte ju så mycket om Wilmer.

-Det går ju inga bussar, sa Wilmer. Hur ska vi då komma till mamma? Alla bussar strejkar ju.
-Vi ska lifta, sa Amanda. Det gjorde jag när jag var ung. Man får be om skjuts helt enkelt.
Hon höll upp tummen i en liftargest, som hon redan stod i vägkanten.

-Är det inte farligt att lifta? frågade Wilmer.
-Nej, sa Amanda Lundbom och kände hur det pirrade i magen. Man får bara åka med sådana som verkar snälla.
-Hur vet man att någon är snäll?
-Tja. Dina kompisar är väl snälla?
-En del är bara snälla ibland, sa han och sparkade till en sten med skon så den for ner i den frodiga kirskålen i diket.

Wilmer satte sig på ryggsäcken som han brukade ha som skolväska och drog fram en kortlek ur ytterfacket. Helst av allt skulle han vilja hålla på med sin mobiltelefon, men Amanda hade sagt att han måste spara på batteriet. Redan förra sommaren hade Amanda lärt honom att kupera med en hand och han började bli riktigt skicklig på det.

Den trädgårdsintresserade grannen bromsade in sin silvergrå skåpbil framför Amanda och Wilmer. Han vevade ner sidorutan och hojtade åt dem. Amanda berättade nästan som det var. De skulle åka till Willmers mamma i Närke, men eftersom kollektivtrafiken strejkade så var de tvungna att lifta. Grannen, som egentligen skulle till plantskolan och köpa pimpinellrosor, kända för sina svarta nypon,  på rea, lovade att köra dem till bensinstationen vid europavägen. Där skulle de säkert kunna hitta någon som körde dem till Närke. Grannen rekommenderade dem att lyssna på dialekten.  Enligt grannens erfarenhet pratade de som kom från Närke ofta gnälligt och hade husvagn.

Solen stekte och asfaltplanen utanför bensinstationen kändes allt annat än angenäm. Avgaserna flimrade i luften ovanför asfalten. Dånet från den förbipasserande trafiken gnagde sig in i deras tankar.  Wilmer började kinka och hade fått skoskav. Han hade hemlängtan. Amanda lät honom köpa en glass. Hon började tvivla på grannens råd att leta efter gnälliga husvagnsägare för att få lift till Närke.

Tumme_syd

Missade du del 1 av Spretiga fingrar? Klicka HÄR.

2 kommentarer till Spretiga fingrar – Del 2

  • Mats Klasson  säger:

    Kuslig synskhet, det här med busstrejken… Hur kunde du ana detta, Paisley?

  • Ethel  säger:

    Vart är de på väg, egentligen? Till torpet i Tiveden eller till Åsas hem? Gillar namnet Amanda Lundbom. Roligt skrivet om Amanda när hon rusade in från balkongen. Jag känner liksom igen att jag varit i liknanade situationer :-).

Lämna en replik Stäng svar

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>