Speleman

Det skälver till i mina knän och trots att jag spelat Rented Tuxedo många gånger på olika äldreboenden de senaste åren drar jag ett snett ackord och kommer av mig.
Hur skulle jag kunnat ana att jag skulle reagera så starkt bara genom att möta en flickas blick?
Janne Frisk som sjöng låten då Hep Stars spelade in den som baksida till No Response skulle säkert ursäkta min fadäs om han vetat om anledningen.

Varje dag har ungefär samma rutiner. Jag trivs med att sitta med koppen och se morgon-TV så jag vet vad som hänt.
Inget som har större betydelse för mig har inträffat så jag börjar förbereda mig mentalt för det som ligger på mitt schema.
Trevligt nog är det en spelning på ett äldreboende.

Då morgonbestyren är avklarade smyger jag ner till musikrummet och sätter upp anläggningen.
Vill inte stå med grejor som inte fungerar när det är dags för spelning så jag brukar göra ett test innan jag åker iväg, dessutom är det skönt att köra igenom några låtar och värma upp rösten lite grann.
Idag plockar jag fram lite julmusik, det är ju nästan nödvändigt att spela kända julmelodier under december.

Kommer ihåg en gång när jag framförde Stilla natt och startade den i fel tempo, det är ju egentligen en väldigt vacker melodi, och hur jag led mig igenom en vers innan jag fick stopp på eländet. Det var på samma spelning som en av de som arbetade på hemmet kom fram och tackade efteråt och sa:
– Tack för att du spelar så glad musik.
I mitt stilla sinne undrade jag vad det var för musik de brukade få höra för jag hade precis sjungit Förlåt jag skriver, Varför, Monica, och ett gäng andra låtar om olycklig kärlek och död och pina.

Utrustningen fungerar utmärkt och jag packar den på min lilla kärra.
Tar med en vägbeskrivning till äldreboendet och tassar ut till busshållplatsen.
För ovanlighetens skull kommer bussen på utsatt tid och jag kliver ombord och hälsar glatt på föraren.
En av de trevliga bieffekterna med att spela för äldre är nämligen att spelningarna oftast är antingen vid 11.00 eller 14.30.
Det är fantastiskt skönt att hålla på med musik och slippa det eviga nattsuddet.
Enligt Östgötatrafikens hemsida kommer färden att ta en halvtimme så jag förlorar mig i det vackra landskapet utanför fönstret.
Östergötland är verkligen fint, tänker jag, det påminner mycket om nordvästra Skåne som jag kommer ifrån så det hjälper till att hålla hemlängtan på avstånd.

Då jag återhämtat mig från den första chocken och det lilla missödet i Rented Tuxedo söker jag så ofta jag vågar flickans blick och lägger mer själ i sången än vanligt.
När jag vänder notblad ser jag att From a Jack to a King står på tur och vet att det är en av de låtar jag spelar som passar min röst bäst rent tonartsmässigt.
Drar igång den odödliga klassikern med stor förväntan och all inlevelse jag lyckas uppbringa.
Reaktionen jag hoppas uppnå inträffar och jag ser hur flickan i köket lägger ner kniven och slutar hacka grönsaker.
Jag kommer till ”sticket” i låten med den höga tonen jag precis klarar och konstaterar lättat att jag utan problem passerar den.
Möter åter flickan blick och ler försiktigt.
Till min stora glädje ler hon tillbaka och under resten av spelningen känner jag att stämningen blir allt tätare och då bara de sista låtarna återstår är det nästan elektriskt.

Då jag ytterst motvilligt, till en början, får jag erkänna, började med att resa runt och spela ensam, har alltid haft någon spelkompis med mig förut, hade jag förberett ”allsången” Kalle på Spången och förutsatt att alla hade lust att sjunga med i den.
Dock drog jag igång den utan att publiken hade en aning om att jag tyckte att det var en allsång så när jag kom till ”Hos Kalle…” och slutade sjunga för att de skulle få fylla i ”Vilken Kalle”, tvärdog melodin.
Jag är inte helt obildbar så på nästa spelning var jag ytterst pedagogisk och förklarade hur jag tyckte allsången skulle gå till.

Det är ju aldrig någonsin publikens fel. Det är mitt jobb att göra det intressant, välja trevliga melodier och kasta om i spelordningen så det blir bästa möjliga upplevelse för åhörarna.
Sen att det antagligen är jag som har roligast må vara hänt.
Efter 30 års musicerande har jag äntligen kommit till en punkt när tjejer ofta vill prata efteråt och ha en kram.
Att de flesta har rollator spelar ingen roll. Uppskattningen är lika välkommen.

Ibland vill de att jag spelar en halvtimme, fikar med dem och spelar ytterligare en stund.
Det är jättespännande att få ynnesten att prata med människor som levt lite längre än jag.
Alla, och jag menar verkligen alla, har en intressant berättelse.
Av naturliga skäl känner många som ”utvandrat” från Skåne ett språkbetingat släktskap med mig så många pratstunder med gofika, det är alltid gofika på hemmet, har skett på mitt ”modersmål”, hjältarnas och gudarnas språk.
Ja, jag vet, skåningar är löjligt patriotiska och vevar med den rödgula flaggan så fort vi kan.
Det är ju i och för sig inget konstigt att vi kommer i slang med varandra när vi hör någon som bräker bekant i affären, ungefär som när svenskar träffar varandra på semesterorter utomlands.

Det vackra landskapet flyter förbi i maklig takt och jag drar mig fler anekdoter till minnes.
Hur jag kommit av mig i I natt jag drömde vid två olika tillfällen till följd av att någon i publiken sjungit en annan melodi och text påhittad i stundens hetta.
Det kan ju spela in att en viss lättnad smyger sig in då konserten har avlöpt bra och det bara är I natt jag drömde kvar som alla kan och till skillnad från Kalle på Spången inte behöver någon introduktion för att sjunga med i.

Jag ser på min klocka att det börjar dra ihop sig till avstigning för min del och jag börjar hålla koll på tavlan som signalerar hållplatser.
Min hållplats kommer upp och jag trycker på knappen.
Ett stort ”Stannar” kommer upp på tavlan och jag samlar ihop mina grejor.
Det är skönt att resa sig och sträcka på benen efter att ha suttit en god stund.
Vid en stor vit kyrka bromsar vi in och jag går av.
En bit längre fram är en korsning och stämmer min beskrivning ska jag gå en halv kilometer på en liten knappt asfalterad väg.

Jag går i vägkanten med min kärra och det slår mig att den första snön som fallit ligger kvar på granarna.
Har börjat tänka på den föreståndande spelningen och mitt nynnande på Blue Christmas övergår i helt oblygt sjungande.
Skulle någon till äventyrs höra när jag går i ett vinterlandskap och vrålar en gammal Elvis-låt får jag bjuda på det.
När jag kommit förbi en tvär krök tecknar ett hus med torn och tinnar upp sig i all sin prakt.
Skylten avslöjar att jag kommit rätt och jag stampar av snön från skorna innan jag ringer på.
En dam öppnar och välkomnar mig att stiga på.
Hon visar in mig till en stor samlingssal där jag ska spela om en stund.
Vid ena kortsidan sätter jag upp min högtalare på en stol.
Skönt att inte ha så många saker med sig.
Det tar tio minuter att sätta upp utrustningen och kolla ljudet.
Jag brukar ha lite eko på sångljudet, det är fantastiskt lämpligt på Gråt inga tårar och andra dansbandslåtar.
Det jag inte vet däremot är om det är lagom högt.
Jag spelade på ett centralt beläget boende i Linköping då en dam klagade på att det var för högt och en på att det var för lågt.
Det intressanta var att de satt vid samma bord.
Jag brukar be någon av de som arbetar på stället höra efter om det är lagom volym längst bak i salen och det hjälper de gärna till med.

Klockan drar sig mot 11.00 och det är dags för mig att dra igång.
Efter ett snabbt ok från bak i salen angående ljudet och en kort presentation, jag brukar bara säga att de är välkomna och att jag är Skånske Arne, slår jag an ackordet på öppningslåten och spelningen är igång.

När jag avslutat med I natt jag drömde och tackat för mig stänger jag av anläggningen och börjar packa ihop.
Vant virar jag ihop sladdarna och missar helt att flickan från köket kommit fram till mig.
Av en händelse stöter jag emot hennes arm när jag sträcker mig efter stativet.
Det räcker med att snudda hennes armbåge för att jag ska bli varm i hela kroppen.

Hon tackar så mycket för spelningen, sträcker fram handen och presenterar sig.
Jag tar hennes hand i min och ser rakt in i hennes leende ögon.
Känslorna svämmar nästan över och jag får ta ett tag i stolen med min andra hand då jag vacklar till.

Jag återfår sansen och går raskt ut genom dörren och ser på klockan att jag har bråttom till bussen.
Tankarna snurrar runt i mitt huvud då jag kommer fram till busshållplatsen.
Om några minuter är bussen här och jag vet inte om jag kommer att hamna här igen.
– Är jag helt dum i huvudet, frågar jag mig själv till slut.
Jag bara måste gå tillbaka och höra om hon vill gå ut och äta.
Med bestämda steg går jag tillbaka längs vägen jag kom och nu är det inte Blue Christmas jag sjunger på utan Love Me Tender.
Det är inte säkert att kärleken väntar men det går ju alltid en ny buss.

Skånske Arne

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>