Stadsträdgården, Örebro den 26 juli 2014
Att Perssons Pack skulle ge sig ut på en avskedsturné känns både väntat och oväntat. På något sätt har det legat i luften. Egentligen hade jag hoppats på en ny skiva, något som berör mig lika djupt som Öster om Heden, från 2009. Få plattor har påverkat mig lika starkt. Där finns kärlekshistorien om den unga kvinnan från en av småstadens finare familjer som leker med honom, arbetarklassgrabben, under några hetsiga sommarveckor. Hon vill se dem som Bonnie och Clyde. En kort tid är de osårbara, innan hon reser och lämnar hemstaden för att börja plugga på Handels, för att sedan synas till TV i ”kläder som äldre bär” som någon slags börsanalytiker. I texterna hittar jag skuggor av Joe Hill, Woody Guthrie och Jailbird Singers.
På spelningen i Örebro uppträder Packet som en sammanfogad enhet. De briljerar, utan att övertrumfa varandra, kramar kraften ur varenda låt. Niclas Frisk, gitarrist med världsrykte, står precis framför mig i trasiga jeans och halmhatt. I texterna finns så mycket styrka och vrede.
Bandet har spelat ihop i 25 år. Publiken har blivit vuxen med låtarna. Man känner igen sig själv i dem och vet att de som står intill tänker samma tankar. I sångerna finns ens ungdom och vuxenblivande. Till dem har man har älskat och svikit och ”rullat och ramlat med sig själv”, bara för att gå alltför nära järnvägen. Man vet hur textrader som ”jag har sett dig med honom, jag vet hur du lider och pinas, jag har haft den tiden själv” känns i varenda cell i kroppen och man vet hur det är att vakna en lördagmorgon med damm i käften och hur en chef från Amerika kan sjunga om hungriga hjärtan just för mig, efter en kväll när allt gått åt helvete i Folkets Park. Folkhemsillusionerna möter det krassa nittiotalet, med nedskärningar och arbetslöshet i ett samhälle som långsamt trasas sönder. Vi bär alla våra ok. Hon väljer en annan, någon med ”en väloljad käft och en bok på en bank”. Nyårsafton i New York och Tusen dagar härifrån är mästerliga. Små, små saker är lekfullt trotsig i sin kärleksfullhet. Packets Paradmarsch bjuder på ett ögonblick av samförstånd bandmedlemmarna emellan, en kort andhämtningspaus, ett skimrande ögonblick av samförstånd, en minnesbild att spara på. Det är originalsättningen av Packet som spelar. Sången handlar om dem och jag kommer att minnas hur de ser på varandra innan de drar igång. Bortom månen och Mars får mig att gråta. Jag grät första gången jag hörde den och jag gråter igen. Det är sista gången med Packet och tårarna får rinna. Den här spelningen nuddar vid något stort och oförglömligt. Finns det en himmel för odödliga stunder så hör den här kvällen hemma där. Brooklandsvägen är nästintill vettlös. Gråmånen där Person klär sig i Dan Anderssons gestalt och lånar hans ord från Jungman Jansson ”det är slarvigt men mänskligt ändå” görs akustiskt som ett oväntat extra extranummer. Det känns tungt att det är över. Utan Perssons Pack tvingas jag in på ”en ny och okänd väg”, som Persson sjunger i Kammahav.
Efter spelningen möter bandet publiken. De stannar kvar, kramas, skakar hand, skriver autografer och ställer upp på foton. Det känns gott att få säga tack, tack för alla fantastiska låtar och oförglömliga minnen. Ryktet säger att det kommer en soloplatta med Persson. Jag hoppas. När jag reser därifrån känns det som jag stänger en dörr till mig själv, hårt och brutalt. Något är oåterkalleligt över.
Setlistan ser ut som följer: En sång om dig, Små, små saker, Fribacka Väg, Ikväll tar vi över stan, Nyårsafton i New York, Hanna, Hemma, Bortom Månen och Mars, Guldhuggarland, Du går aldrig ensam, Packets Paradmarsch, Tusen dagar härifrån
Extranummer: Vildare än Jerry Lee, Brooklandsvägen, Bröllopsdag, Kammahav, Gråmånen
Paisley
Lämna en replik