Packmopedsturnén 2014

Vilsenheten gick vilse i Värmland
Jag har åtminstone en talang. Jag kan gå vilse nästan varsomhelst. Men när jag nu kom till Värmland för första gången var det något galet med min vilsenhet. Jag hittade Hotel Savoy i Karlstad direkt. Det var visserligen bara på andra sidan gatan, men ni skulle bara veta hur många gånger jag irrat runt när jag ”bara skulle gå över gatan”. Och i Kristinehamn var det så gott som omöjligt att gå vilse. Jag vet inte vad orsaken kan ha varit. Kan det ha varit de långa raka gatorna och vägarna som inte heller byter namn längs vägen annat än i undantagsfall? Dessutom var avstånden kortare än jag räknat med. För att inte känna mig vilsen i min ickevilsenhet satte jag mig att vila på torget utanför Stadshotellet någon halvtimme och i alla fall låtsades att jag irrat runt även i Kristinehamn, innan jag promenerade de sista stegen till Hotell Fröding. Av namnet på hotellet hade jag fått för mig att det var ett gammalt herrgårdsliknande pensionat. Men det var ett urbant hotell som rests på högkant och där receptionen låg ett par våningar upp.

Men som sagt, innan jag kom dit, besöktes den betydligt rörigare tätorten Karlstad. Redan på eftermiddagen var jag på Café August och rekade. Fick en räkmacka på nåder just när de skulle stänga efter lunchserveringen. Såg att mopederna var på plats och det skramlades och lät redan kring scenen. Efter en kort tupplur på hotellet, det jag hittat så lätt, återvände jag till Café August på kvällen. Det blåste från sjön så det fladdrade i flagga och linor. Det var trångt eftersom alla hade sittplatser vid borden. Jag hittade en liten rund sten med skulptur på, att sitta på, snett till höger om scenen. Själva konserten började trevande. Sofia Karlsson glimtade till på Ulf Lundells Nådens år och Dan Anderssons/Sofie Livebrants Du liv.

Artisterna bidrog alla med sina specialiteter. Gryttsk rock, Vreeswijksk blues, Samuelssonsk rap, Ahlinskt munspel, Karlssonsk visa. Kajsa Grytt var bättre än jag mindes, en energiinjektion. Jack Vreeswijk var i berättartagen, kanske besmittad av Göran Samuelsson. Göran ja, ibland låter han som Peter LeMarc, ibland som Mikael Wiehe, men mest som sig själv. Värmland, det är Fröding, Lagerlöf, Ferlin, Rhudin, Erlander, Zetterlund, Parnevik… och Samuelsson. Den sistnämnde kommer oftast på packmoped, endast igenkänd i keps. Men han hade hår under. Tina Ahlin blåser ut på munspel och drar iväg på dragspel. En av våra mest mångsidiga artister.

I slutet av konserten på Café August sjunger Tina Ahlin och Sofia Karlsson Ack Värmeland du sköna. Till min häpnad ställer sig nästan alla upp och sjunger med. Jag visste att detta var den värmländskaste av alla sånger, men att den hade en sådan provinsial plats och väckte sådan chauvinism, trodde jag ändå inte. När jag sen kom till Kristinehamn dagen efter var jag spänd på om man och fru som kommit ur huse, också här skulle ställa sig på nationalsångsvis och sjunga med. Men si, det gjorde de inte alls. Här i landsorten Kristinehamn, till skillnad från tätorten Karlstad, hördes bara ett fåtal medsjungare och ingen ställde sig upp. Vad är detta för en skillnad mellan karlstadingar och kristinehamnare som visar sig här? Kanske kan någon värmlänning förklara detta? Vilka värmländska nyanser döljer sig här? Är det skillnad på fölk och fölk? Eller var det någon slags flockbeteende, på båda ställena? Är man mer värmlandschauvinistisk i Karlstad? Många frågor och inga svar.

Hembygdsgården i Kristinehamn hade mer plats, ett vackrare svängrum. Stora rödmålade hus med breda gavlar. Bänkera står i backera. Historieberättarna Samuelsson och Vreeswijk är på gott humör även om den sistnämnde måste torka svetten ur pannan då och då med en handduk. Det berättas om halvdana norgesemestrar utan stavkyrka, om en snorunge till hammarbajare som ber vreeswijkarna, som är djurgårdare respektive aikåare, att dra åt helvete, om ett ljummet mottagande av sjösättningsrap på ett servicehem, om skånska hästhus och äggmöbler.

Kajsa Grytt med den personliga, intensiva, innerliga rösten. Nu-Kajsa tolkar 21-åriga Kajsa. Sofia tolkar Lundell. Göran som man och Tina som kvinna tolkar Edwall. Jack tolkar Cornelis. Jag lade också särskilt märke till en samuelssonsk pärla som hette Ögonblick.

Hela konserten avslutades med Dom som byggde landet.

Jag avslutar med några inre kristinehamnsbilder som jag inte vill undanhålla er.
Två småkillar med begränsad veckopengsbudget försöker pruta på en pommesfritestallrik på Torggrillen i Kristinehamn. De hänvisas värmlandsvänligt men bestämt till konkurrenten som bara tar 20 kronor för tallriken, istället för 25.

En äldre dam, med en rollator som är bredare än mellanrummen mellan bänkarna på Hembygdsgården, ger sig inte. Hon SKA fram emellan. Jag flyttar på den ena bänken så att rollatorhjulen kommer mellan. Men när hon kommer till nästa bänkrad fortsätter hon att stångas. Först när någon annan hjälpsam flyttat den ena bänken, kommer hon fram. Och hade den gamla damen inte satt sig där på bänken, så hade hon säkert stångat än med sin rollator.

När jag dagen efter konserten promenerade från hotellet till järnvägsstationen för att åka vidare, gick jag förbi ett litet hotell. Utanför stod en massa packmopeder som jag kände igen. Det där hotellet var mer pensionatslikt än mitt. Sen tog jag tåget till Stockholm, men det är en helt annan historia.