Oldtown på Palatset

Palatset, Linköping den 8 november 2013

Under det dryga år som Palatset i Linköping arrangerat livespelningar har sportbaren med biljard blivit en livescen att räkna med. Bokningarna görs med fingertoppskänsla, själ och hjärta av personer som brinner för livemusik och är stolta över stället. Lokala artister ges spelmöjligheter och publiken får möjlighet att möta etablerade artister i en intim miljö.

Oldtown tar sig fram genom publiken, klädd i kavaj och hatt.
-Nu börjar Oldtown spela,  kom fram här, vetja, ropar han och hans fylliga röst hörs över sorlet i lokalen.

Han har laddat upp i baren, gjort i ordning kvällens DJ-lista och låtit den fylla Palatset med löften redan innan livemusiken börjar för kvällen. Jag har hört att han kan väcka de döda. Det finns inte en publik han inte kan tända. Springsteen och Tom Waits tillhör hans husgudar, jämte Ed Harcourt och Allan Edwall. Oldtowns musik influeras av det amerikanska arvet från country och blues där alla emigranters förhoppningar och alla deras ättlingars drömmar, smälter samman i en fulländad smakbrytning av öl, rök och nattens andetag när pannan fuktas av stjärnhimlen.

-Mitt namn är Oldtown, säger han. Oldtown som ett ord, för att det ska gå och googla och söka på Spotify, utan att få upp alla gamla stan i hela Europa.

Kroggästerna kommer nära, han drar dem intill sig och de ställer sig framför scenen, rakt upp och ner eller lutade mot något av de höga borden som står utställda på parkettgolvet. På scen är han kompromisslös, jordad med fötterna på scengolvet, ett med sin röst och sin gitarr, lika ödmjuk som karismatisk. Publiken kapitulerar inför honom och han fläker upp bröstkorgen på var och en, för att lämna ett märke i form av ett helat hjärta, som hungrar efter mer.

oldtownpapalatset

Textraderna i hans sånger är som målningar i sig, fragment av mänskligt liv, noveller i konsten att leva. Ord som jag uppfattar som ”nothing more to prove, you are my girl, you are my dreamgirl”, förvrider sinnet. Hans utstrålning för mig tillbaka till scenen, när tankarna drar i väg på jakt efter något hittills otänkt.

-Du missade en hel vers, avbryter någon i publiken. Den bästa.
-Vi tar den på efterfesten, svarar Oldtown med rösten kvar i gitarrens strängar och med sångens rytm i orden.

Han antyder att en efterfest med honom, är inte vilken efterfest som helst. I allsångsrefrängerna sjunger publiken lalala på blodigt allvar. ”Charlie has got a new friend, a new set of ball and chain”. Någonstans Beyond the wine, någonstans i regnet finns hon som lånat sitt jag från en av Dylans starkaste sånger, Shelter from the storm.

Oldtown gör musik av det slag man vill ha i bilstereon när vägen är så lång, så lång och natten är mörk, sådant man vill höra på för det är så häpnadsväckande bra. Textrad efter textrad närmar sig det filmiska berättandet, det legendariska och mytologiska. Han vänder sig mot en man i publiken och frågar efter hans namn.

-Karl, svarar han och allt är på blodigt allvar.

 

I don´t know you
But i know your, girlfriend, sorry Karl
Hot somewhere in Spain

 Efter spelningen träffar jag Oldtown för en pratstund. Demian sitter på backstage och gör låtlista så vi går förbi garderoben och ut i trapphuset. Palatset ligger skyddsrumsdjupt, två trappor ner i underjorden.

-För elva år sedan gick jag visskolan i Västervik, berättar han. Då skrev jag låtar på svenska ett tag, annars är det engelska som är mitt språk.
-Du har en sked i fickan, säger jag.
-Den har jag fått av en kompis. Jag är skådis också. Jobbar på Astrid Lindgrens Värld om somrarna. Första sommaren spelade jag Pippis pappa. Nu senast Paradis-Oskar, den varmhjärtade luffaren i Rasmus på luffen. Jag har spelat annat också.

Han tystnar och ser på mig.
-Jussi, förrädaren i Törnrosdalen.

Jag fryser inombords. All makt åt Tengil vår befriare. Brännmärket på bröstet. Från gott till ont. Ett kort ögonblick förvandlas Oldtown  inför mina ögon.

-Så spelar jag i band också. Vi tolkar Ferlin, Ferlin som rock´n´roll. Bettlare och  lösfolk. Den 28 december ska jag spela i en gammal smedja utanför Kisa, i närheten av Rimforsa. Smedjan är fortfarande i bruk. Någon elström finns inte. Ljus och värme kommer från ässjan. En helt akustisk spelning.

Hans riktiga namn får jag aldrig veta. Han är Oldtown. En länk leder till hans sida på nätet.

Paisley

1 kommentar till Oldtown på Palatset

  • Mats Klasson  säger:

    En ny intressant bekantskap.

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>