Nycklar och fantasi i livets strid

Recension av Gunnar Källströms debutroman Säg att du älskar mig, tre gånger

När man börjar läsa en bok letar man efter nycklar som ska släppa in en i berättelsen och som gör att man vill fortsätta utforska den. Jag hittar den här bokens nyckel på sidan 35 och 36. Kanske också en nyckel till livet:

”Är alla avgörande svåra stunder i en människas liv ensamma? I alla steg till en ny medvetenhet tycks det som vi är allena. Det kan finnas vänner, familj, eller bekanta runt om men i den skälvande stunden; vid födseln, döden eller i steget mot ett nytt liv känns det som att vi alltid är ensamma. Vad är meningen med denna ensamhet? Finns det något av värde att berätta från dess perspektiv? Kan den enskildes ångest och rädsla hjälpa oss att förstå vår kollektiva ensamhet eller är det omöjligt att tyda dess mening? ——- Vi vet alla att ett litet barn i ångest blir lugnt först när det kommer i en tröstande famn, finns inte trösten tycks det vara en självbevarelsedrift att själv försöka avleda ångesten med ljusa hoppfulla tankar; ett litet hopp; en strimma ljus. Finns inte hoppet förvandlas de bittra erfarenheterna sakta till cynism och det lilla barnet tvingas in i en kall vuxenvärld i förtid.”

När man öppnat dörren till den här romanen känns så mycket igen. Även om detaljerna skiftar, är känslorna och upplevelserna desamma. Det är precis den här balansen som gör en personlig och privat berättelse till något allmängiltigt.

Säg att du älskar mig tre gånger_Gunnar Källström_600

Barndomens och ungdomens krig som i mycket handlar om att överleva, dag för dag. Mitt krig pågick ungefär ett decennium före Ragnars. Men förutsättningarna är mycket likartade.
Barnen är oskyddade under uppväxtens strider. Vuxna har hunnit skaffa skyddsvästar och hjälmar. Ofta blir fantiserandet ljuset och hoppet under detta överlevnadskrig. Jag hade min påhittade sportvärld med fotbolls- och ishockeyspelare, skridsko- och skidåkare, löpare och tennisbollare. I min värld kunde man träffa alla från Putte Koch, Jonny Nilsson och Sven Tumba till en helt egenuppfunnen sovjetisk fotbollsmålvakt som hette Bedengo. Ragnar hade sitt Fatuva, betydligt mer skrämmande men också mer poetiskt och fantasieggande. Även Ragnar hittar i Fatuva kända människor och figurer. Ett ställe både som andrum, äventyr och bearbetning av händelser utanför Fatuva. Som Bedengo kunde jag rädda så gott som omöjliga skott från Pelé eller Bobby Charlton. I Fatuva kan Ragnar klara sig vidare i livet, hur omöjligt det ibland än ser ut.

Skrönorna och berättelserna, familjehistorierna mer eller mindre sanna, blir också ljus som visar vägen i dunklet, både bakåt och framåt. Bakåt som föda åt fantasin. Framåt eftersom man genom berättelserna vet varifrån man kom och med en identitet har man lättare att ta sig vidare i livet. Kanske kan man till och med ana en fredstid någonstans därborta.

Jag kunde, tack vare en omättlig nyfikenhet, rabbla all världens huvudstäder. Ragnar är, tack vare skogspromenaderna med sin mamma, en jävel på floran. Sällan jag sett så många olika sorters blommor och växter som i denna bok. I vissa fall även doftat på dem.

Någon kvartett med mörka änglar hade jag inte. På sin höjd Shirley MacLaine på filmstjärnebild samt tant Mård och Televinkens Anita på TV. Visste inte att Karin var så dansant. Att Sonja rökte och Selma berättade var däremot bekant. Någon älskog med Edith Södergran var jag inte i närheten av. Lyckos dig, Ragnar!

Även Theodor i slutet av boken känner jag igen. Min Theodor hette Elon. ”Tvättade sig gjorde han aldrig”. Ragnar följde sin mormor dit, jag min farmor. Några oätliga kakor fick jag inte, men väl bröstkarameller. Theodors Husqvarna Silverpilen hade sin motsvarighet i Elons moped av märket Zündapp. Fick inte åka på den som Ragnar, men åkte bildligt med honom ut i världen när han berättade sina historier vid mjölkbordet.

Efter hukandet under mobbares attacker, utfrusna efter en kniptångsmanöver och sårade av i efterhand överstrukna ord, lyckas vi med vår uthållighet och överlevnadsvilja ta oss någorlunda helskinnade hem från kriget.

Tar en näve smultron och fyller truten med, Ragnar mumsar på hjortron. Vi lägger våra uniformer och hjälmar. Men ett vapen har vi båda kvar i bakfickan, fantiserandet. Med det ska vi försvara freden och friheten, med det ska vi bekämpa dumhet och okunnighet. Vi riktar mynningen uppåt för att skydda oss själva och dem på undervåningen. Vi diktar kärlek och dömer hat.

Innan vi skiljs lämnar jag tacksamt tillbaks nyckeln till Ragnar, nyckeln till boken. Vågar dock avslöja att jag låtit min farmors far Oskar, som var smed, göra en likadan till mig. Kan ju vara bra att ha en nyckel till resten av livet. Några dörrar ska den väl kunna öppna, vid behov.

Nu blir det snart wienerbröd för hela slanten och det på en vanlig tisdag!

 

Mats Klasson

2 kommentarer till Nycklar och fantasi i livets strid

  • Ethel  säger:

    Vilken fin recension!

    • Mats Klasson  säger:

      Tack! Boken är verkligen läsvärd.

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>