Kivik & Finorge
Det blev inte mycket resande när vi hade lantbruk på 60-talet. Men när mamma och vi flyttat till lägenhet 1969 blev det äventyrligt värre. Med en nyköpt, minst sagt begagnad, beigefärgad Volkswagen modell Bubbla, med taklucka, körde mamma med fyra barn hela vägen till Kiviks marknad. Det var ju nästan som att komma till Woodstock, har jag nu tänkt i efterhand. Skojare och hojare, karameller, spunnet socker, varmkorv, spådamer. Tingeltangel och krimskrams. Korgar och läderarbeten. Försäljare med välsmort munläder. Strippor och William Arne. William Arne som bokstavligen körde uppåt väggarna med sina motorcyklar. Det var torrt och det dammade lätt när mängder av människor rörde sig på marknadsområdet. Givetvis fanns också åkattraktioner. Helt plötsligt hade min yngsta syster försvunnit. Strax vinkade hon uppifrån, där hon satt i en snurrande karusell. Vi avslutade marknadsdagen vid en husvagn som en bekant till oss hade. Bekantingen hade vi träffat på av en ren slump.
Ungefär tio år senare, sommaren 1980, hade jag och min far planerat att följa med en bussresa till Finland. Besvikelsen var stor när resebyrån meddelade att resan ställts in för att alltför få anmält intresse. Men lusten att få komma ut någonstans var så stor att pappa föreslog att vi skulle åka till Norge på egen hand istället. I en senapsgul Volvo 340 åkte vi norrut genom Halland. Hälsade på Bockstensman och cykelmuseum i Varberg. En regnig dag vid slussarna i Trollhättan. Var och tittade på den då nyligen nedrasade Tjörnbron. Övernattade i Tanumshede. Såg Holmenkollenbacken på håll i Oslo. Kände på snön på Dovrefjället. Åt fisk på en restaurang i Norge. Besökte småstadsidyllen Röros. Norrut tills vi kom till Trondheim och då stannade bilen. Vi fick inte igång den. Försökte och försökte men motorn ville inte starta. Just när vi var på väg att försöka rulla igång den, ville pappa försöka starta en sista gång. Och det gjorde den. När vi var som längst hemifrån hade alltså bilen stannat. Därför åkte vi nu rakaste vägen till närmaste verkstad och befarade räliga räkningar.
-Det är en svensk här som har problem att starta sin Volvo 340, sade en man på verkstadskontoret, fast på norska, i telefon till en mekaniker.
Vi fick vara med när mekanikern hissade upp bilen och tittade närmare på den. Det visade sig bara vara en lös kabel till startmotorn.
Vi hann knappt titta på Nidarosdomen på avstånd förrän det bar söderut igen. När vi kommit till Dalarna skulle vi försöka leta upp mina fastrar och deras familjer som hyrt en stuga i Sälen. Vi gick runt bland stugorna när jag fick syn på en Philips transistorradio klädd i trä som var ganska vanliga då. Jag visste att min ena faster hade en sådan radio och mycket riktigt. Det var deras stuga vi kommit fram till. Det blev en linbanetur på Hundfjället där pappa pratade hela tiden för att liksom prata bort sin rädsla, där vi satt svävande långt över marken. Sen blev det inköp av t-tröja hos Mora-Nisse, som hade sportaffär i Mora, samt besök av Vasaloppsmålgången vid kyrkan. Vidare till vägskälet. En skylt visade Leksand (ishockey) och en annan skylt visade Falun (skidor) och jag fick förtroendet att välja. Jag valde Falun. Jag vet inte varför. Vi fick alltså se en hoppbacke till istället för en ishall. Efter Rättvik och Borlänge hade vi lämnat Dalarna.
Sen minns jag inte riktigt vår resväg men tror vi gled igenom Örebro. Minns däremot att vi var på Kolmården i Norrköping. Tittade på polkagristillverkning i Gränna och en massa luftballonger i luften. Fram tills denna resa hade jag aldrig hört talas om sången Apladalen i Värnamo. Men när vi varit i Apladalen hade jag det. Sen hade vi tänkt övernatta sista natten i Småland men när vi nu var så nära hemmet slutspurtade vi hem och kom hem bortåt senkvällen och överraskade farmor med vår hemkomst.
Ja, så var mina två första stora resupplevelser. Marknad med mamma. Apladalen med pappa (via Norge).
Mats Klasson
Lämna en replik