Mikkel på snabbvisit

Följande är en sann historia som utspelade sig den nittonde juli 2013.

Så hände det då till slut.
Jag slapp besöka – men fick besök.

Efter det att Mats och jag för flera år sedan var på irrvandring i tiden (fråga Herr Klasson om sammanhanget) så råkade jag ju tappa bort mitt lilla tidsförvirrande fickur. Hur skåningen och jag kom hem till rätt tid (om vi nu gjorde det) är mig fortfarande en olöst gåta – men det verkar ändå så. Jag tror mig nu verka och leva i min tid. Den tidsera jag blivit tilldelad. Vandrat har jag gjort i denna min tid. Vandrat och beskådat med självklarhet och förfäran – såväl som med indignation som förfasan. Ensam många stunder i min egen förvirring och vilsevandring har jag irrat planlöst. Andra gånger har upptäcktsresorna varit självklara och redan utforskade. Ibland guide – ibland forskare. Varje nyvaknad morgon ger samma fråga; vem är jag idag?

Idag var väl förmiddagen och frukostkaffet osedvanligt normalt. Vädret somrigt lagom. Grannarna på gården äntligen bortresta. Alltså fanns inga hinder för en totalt semesterrik och händelselös dag.
Satt jag där således på min stationära hylla på utsidan husfasaden i godan ro och mådde gott när en röst kallade: ”Sitt inte här! Gån ut och se dig kring!”
Rastlösheten infann sig som på beställning. Den tidigare lockande ateljén tappade sin magnetism och skorna snörades på för en stilla flykt mot alkohol. En flykt till – inte en flykt från…

Med Conversen nedtill och Bowlern upptill begav jag mig således ut under blyertsgrå men torra molnskyar bort från hemmet mot socialare marker.
Men!
Men jag hade väl inte hunnit längre än kvarteret bort mot skolan innan jag hörde en överraskande men tillika välbekant ljus stämma ropa mitt namn till.
-Broder W! Håll käre broder!
Jag höll.
Och visst – som jag förutspått redan innan kroppens hundraåttiograderssväng – stod han ju där på vår moderna asfaltgata i sin syrtut och ostyriga, nötta piskperuk med mitt fickur i handen.
Mikkel.
Min Broder från sjuttonhundratalet.
Ett kärt återseende vill jag lova. I synnerhet då jag trott att jag tappat bort den enda länk vilken vi kunnat träffas via. Träffas på riktigt.

Till saken hör ju att det alltid varit jag som hälsat på Mikkel och aldrig tvärtom. Men i och med att nu Mikkel innehade uret så möjliggjorde det äntligen för honom att komma på visit i (tjugohundra)tiotalets fantasi eller verklighet.

Innan jag ens kom mig för att svara på hans tillrop svepte för mig ett minne av en forssellsk text där Ulla drömde sig tvåhundra år fram i tiden i en orealistisk och utopisk syn. Så skulle nog ingen kunna drömma/gissa om vår framtid – om man inte var född i den och dessutom väldigt naiv.
Jag kom därför snabbt till sans och gick min vän till mötes och under ömhetsbetygelser återfick jag mitt så saknade och mässingsinfattade verk åter.

Först nu insåg sekreteraren i nummerlotteriet att han var ur tid och rum. Men jag tog honom lugnt under armen och förde honom framåt gångvägen om vilkens beläggning han fascinerades över i och med det han trodde det var en berghäll. Jag förklarade inte ens begreppet asfalt för min Broder eftersom jag snabbt insåg att större frågetecken snabbt skulle uppstå.
Mikkel tittade med stora ögon på åttiotalshusen som vi passerade vid de kvarter som jag kallar hemma. Men de största ögon Mikkel gjorde så här i början föll på en liten pojke från fritids som skuttade nedåt skogspatiet.
-SE! En morian! Är det Badin?

Jag sökte stilla vår skald och berättade att vi nu för tiden kunde resa runt i världen på ett helt annat sätt än på sjuttonhundratalet och att det fanns nu många ”morianer” i landet – och inte bara det, dessutom folk från hela världen.
-Par bleu.
Mikkel ville frigöra sig från min arm i skogspartiet ner emot centrum, men eftersom jag visste vad som komma skulle så insisterade jag på att han hade stöd.
Framförhållning kallas det visst.

Och mycket riktigt. När vi närmade oss vägen ner mot centrum så kom den första bilen förbi. Aldrig har jag väl sett en människa tappa hakan så bildlikt. Dessutom ryggade min vän tillbaka – helt förståeligt. Sedan kom det ytterligare en bil följd av en buss. Mikkel vägrade röra sig framåt och fick först inte fram ett ljud. Hur förklarar man en explosionsmotor för en man som kanske inte ens sett en ångmaskin – möjligtvis hört talas om en? Jag sa nåt om att dessa farkoster drevs av en inbyggd maskin liknande ångmaskinen. Mikkel verkade knappt lyssna men efter ett bra tag sjönk det nog ändå in på något sätt att dessa vagnar ändå tog sig fram helt utan hästar eller andra dragdjur. Tur var väl att bilvägen skiljs år från gångvägen av en bred gräsmatta med träd och några buskar, annars hade jag nog inte lyckats lotsa tidsresenären vidare ner mot centrum. Varje gång en bil passerade vek han undan i rädsla. Semestertider gjorde ju att det var färre bilar än vanligt och det var nog tur för Mikkel. Men nu kom ett kraftprov. Vi var tvungna att gå över gatan för att komma till centrum. Jag stannade med min vän under armen en bra bit från övergångsstället i väntan på att inga fordon syntes i rullning och efter någon minut var allt tyst och stilla och vi småsprang över gatan och in på torget där affären och tunnelbanenedgången finns. Mikkel tittade storögt på byggnaderna och folket på torget. Lättklädda och somriga kvinnor måste ha tett sig som en bild ur Sodom och Gomorra för vår skald – eller som en drömscen ur Fröjas gårdar. Urringningar hade vår skald nog sett förr – men aldrig så många nakna ben samtidigt. Ögonen höll på att trilla ur sina hålor som han blängde. Och folk blängde nog tillbaka på den konstigt klädde herren i mitt sällskap. Vi satte oss på en bänk och lugnade oss. Jag ville förbereda honom på vad som komma skulle – tunnelbaneresan mot Sumpan och krogen. Jag lät honom dock först sitta och ta igen sig och insupa alla nymodiga intryck som stod för honom där på torget. Vädret hade nu skiftat. Solen baddade – fanorna fläktade. Konstigt klädda människor, barn som for fram på tvåhjulingar. -Balanskonstnärer, undslapp det min alltmer häpnande broder.

När väl Mikkel lugnat sig någorlunda berättade jag att vi skulle åka till krogen i en tunnel under jorden. Han tittade skeptiskt på mig. Eftersom jag insåg att begrepp som tåg och räls inte fanns i hans sinnevärld så förklarade jag att vi skulle åka i en lång vagn som skulle ta oss till vår destination. Hade det inte funnits ett löfte om krog, sup och mat så hade jag nog aldrig fått honom med mig. Mikkel iakttog med diktarens och observatörens blick den skinande biljetthallen med de digitala informationsskyltarna – men han frågade intet därom. Jag plankade in honom via glasdörrarna i spärren vilka öppnade sig som av magi och jag fick knuffa honom igenom eftersom han förbluffad stannade vid åsynen. Nu kom vi ju till nästa stora hinder – rulltrappan. Det lättaste hade nog varit om en av rulltrapporna varit ur funktion så vi hade kunnat gå ner på, för Mikkel, sedvanligt vis. Men så var nu inte fallet. Detta verkade extremt farligt för min sjuttonhundratalsbesökare. Han vägrade kliva på den frustande tingesten som rörde sig med så hög hastighet. Jag visade flera gånger hur ”lätt och ofarligt” det var genom att kliva på och åka en liten bit för att sedan med raska steg ta mig tillbaka upp på fast mark. Till slut och med min hjälp tog han ändå klivet.

-Detta blir min undergång! suckade han när han väl kom i rörelse. Krampaktigt höll han sig fast i mig med båda händerna. Jag försökte få honom att istället hålla i ledstången men han vågade aldrig släppa taget om mig.
-När vi kommer ner, försökte jag berätta för honom, så ska du bara kliva av lugnt och stilla. Tveka inte.

Mikkel nickade nervöst men redan nån meter innan vi var helt nere tog han ett panikartat skutt framåt och föll förstås pladask på näsan på perrongen. Som tur var hade han inte skadat sig och jag hjälpte honom upp.

-Aldrig mer! utropade han och blängde på helvetestrappan. Jag sa att han nog var tvungen till det om han ville komma upp till markytan igen.

Först nu såg han sig kring i tunnelbanestationen.
-Ett underjordiskt tempel. Så ljust här är.
Han studerade den märkliga belysningen. Jag informerade att de kallades för lysrör men gick aldrig in på hur de fungerar – det skulle nog varit överkurs. Både för Mikkel och mig. Vi satte oss på en bänk och väntade och Mikkel undrade var vagnen var. Jag sa att den skulle komma snart. Från högtalarna kom en röst:
-Linje 10 mot Kungsträdgården ankommer om tre minuter.
-Kungsträdgården? utropade diktaren, Kungsträdgården, vem sa det?

Jag sa att det kom ur högtalaren och när han undrade vad det var för talare beskrev jag det nödtorftigt som en form av talrör. Därmed lät han sig nöjas. Det var inte många resenärer på plattformen. Mikkel undrade varför det talats om Kungsträdgården och jag var tvungen att förklara att vagnarna åkte ända in till den park som han så väl kände till från sin egen tid, men att vi skulle kliva av långt innan.

-Du skulle nog inte känna igen dig där ändå.
Vi satt och iakttog väggutsmyckningarna i väntan på tuben. Dessa består här av en historisk beskrivning över människans historia (se denna länk). Som tur var stod det ingenting om vår skald Bellman. Han skulle ändå aldrig förstå att han i vår tid var större än både Kjellgren och Sergel. Han var ju bara en fattig usling som hankade sig fram med hjälp av småverser och vänners godhet.

Så började det knäppa i spåret och tåget var i antågande. När tåget rusade in på spåret blev Mikkel alldeles vit i ansiktet och höll sig hårt i både bänk och mig. För honom måste farten och dånet tett sig som något alldeles förfärligt insåg jag nu. När tåget väl stannat och dörrarna öppnats gick det inte att få skalden ur fläcken. Han bara höll sig krampaktigt fast och såg ut som han hade kommit till floden Styx. Han hade ingen lust att möta Charon redan. Dörrarna stängdes åter och tåget mullrade vidare in i tunnelmynningen och försvann. Det blev åter tyst och Mikkel andades ut och återfick färgen.
Men innan han återfått färgen på de annars så pudrade kinderna så dundrade tåget mot Hjulsta in på det andra spåret bakom mig och den för Mikkel så otäcka upplevelsen kom i snabbrepris. Först när detta tåg avlägsnat sig igen fick jag åter kontakt med honom.

Nu började jag en övertalningsprocess för att få med honom på nästa tåg. Jag förklarade att han var tvungen att lita på mig så som jag litade på honom när jag besökt hans tid. Och med ytterligare påminnelser och löften om mat och dryck fick jag honom snart på bättre tankar.
Tio minuter senare hade jag lyckats baxa honom ombord på nästa tåg mot Sumpan. Jag såg till att han satte sig innan tåget kom i rörelse annars hade han garanterat fallit och kanske dött. Det ville jag ju inte ha på mitt samvete. Dörrarna stängdes och tunnelbanevagnarna tog fart. Mikkel såg ut som han skulle dö av den svindlande farten. Men när tåget for in i tunnelns mörker lugnade han sig först – konstigt nog. Kanske för att man inte såg hur fort väggarna susade förbi i mörkret.

-Jag är en enkel människa och vill inte dö här i underjorden! skrek han plötsligt. Gud vare mig nådig!
Ett par kvinnor i svart burka tittade (antagligen storögt) på den konstige mannen. Vad dessa två kvinnor framstod som för Mikkel fick jag aldrig reda på – men troligtvis förstärkte de hans rädsla för stunden. När vi småningom rullade in på nästa station blundade Mikkel hårt till dess vi stod still. Nu ville han av men jag insisterade på att vi skulle vidare till nästa stopp – och så blev det. Lite lugnare gick det till i nästa mörka tunnel. Han anade nog att vi skulle överleva trots allt och när vi rullade in på Sumpans station tog jag honom resolut i armen och ledde honom av tåget.
Mikkel stirrade länge efter tåget när det förvann in i tunneln och var borta. Han såg sig utforskande runt och undrade var den utlovade krogen fanns. Jag lugnade honom och sa att vi snart skulle vara där. Vi skulle bara ta trappan upp till marknivå igen och gå en liten bit. Trappan ja…
Det ville han dock inte utsätta sig för igen. Han stirrade på monstret som bullrande rörde sig uppåt och totalvägrade. Jag tryckte på hissknappen och hissdörren öppnade sig direkt. Mikkel tittade misstänksamt in i det lilla hissrummet och undrade vad vi skulle göra där inne. Jag fick stå för dörren rätt länge och hålla upp den innan jag lyckades övertala honom om att kliva in i detta ”bås” som han kallade det. När jag väl fått igen dörren började vi röra oss uppåt. Mikkel stelnade till och tog spjärn mot golv och vägg. Denna hiss har fönster och rör sig icke lodrätt upp utan följer parallellt med rulltrappan. Färden upp gick förhållandevis lugnt. Hastigheten var inte hög alls och passade säkert min vän bättre än tunnelbanans. Att sedan kliva ur hissen var betydligt lättare än att ta sig från rulltrappan och jag skänkte en tacksam tanke till hissens uppfinnare.

Väl ute på gatan igen där solen värmde oss efter den kyligare vistelsen i underjorden, gjorde sig åter framtiden/nutiden sig påmind. Här var trafiken mer intensiv och trottoaren låg i direkt anslutning till bilarnas territorium. Mikkel fingrade nyfiket på ett enormt skyltfönster där han strök fram så nära husväggen som möjligt. Inte ville han komma för nära de hästlösa vagnarna inte. På trottoaren trängdes a-lagare med barnvagnsmaffian, en försäljare från Telenor stack åt Mikkel en broschyr och undrade vad han hade för abonnemang.
-Abonemet? svarade skalden. Här är intet beställt.
Jag avfärdade nasaren och drog Mikkel vidare framåt. Han fick ledas för att inte kollidera med folk eftersom intrycken var legio. Ledbussen dånade förbi, butiksägare vevade ut markiserna, glassätande barn balanserade sina strutar kors och tvärs, kaffedrickande flickor solade benen på en uteservering. Ja, det fanns mycket att titta på. Till slut var vi ändå framme vid krogen. Den ligger tacksamt nog lite bakom huvudstråket i Sumpan så distraktionen blev genast mindre när vi stod utanför dörren. Klockan var nu inte mer än strax före två så vi var första gästerna för dagen. I högtalarna spelades musik – nån hårdrock och Mikkel undrade vad det var för ett oljud som störde kroglugnet. I denna miljö kände han sig nog ändå mer hemma. Han tittade länge på kylskåpen med glasdörrar och belysning i där flaskor trängdes på hyllorna – vilket överflöd. Jag presenterade Mikkel för krögaren och gick själv in bakom bardisken för att byta till en mer passande musiklista – något som inte skulle kännas allt för främmande för den prominente gästen. Min egen vislista fick det bli. Men även den kändes nog konstig för Mikkel. Men bättre.
Han undrade vem det var som spelade – och var musiken kom ifrån. Hur skulle jag förklara datorer, CD-spelare och mp3-filer? Jag ljög och sa att de fanns i ett angränsande rum och att det hördes bra hit ut. Mikkel ville träffa dem så jag sa att det var en privat fest.
Nu skulle vi ju beställa. Mikkel läste på griffeltavlan om de olika rätterna men förstod inte riktigt vad som de innehöll. Han frågade om han kanske kunde få en kycklingvinge.
-Bättre upp, sa jag och beställde varsin grillad kycklingfilé.
Jag erbjöd Mikkel en öl vilket han inte tackade nej till – men en sup var han ju också lovad så det fick bli en vodka. Vi satte oss vid mitt stambord för att skåla bröder emellan. Supen rann ner med fart, den satt där den skulle men ansågs lite blek i smaken varpå jag snabbt beställde in en ny – nu en plommonsnaps från Balkan av outforskad tillverkning. Den uppskattades genast bättre, varpå min vän krögaren genast bjöd på ytterligare en. Ölen däremot ratades såsom blaskig och vattensjuk. Jag tog då in en kraftigare weissbier till honom och en flaska rött. Nu verkade livet återvända i de bleka anletsdragen och maten som kom in efter nåt glas vin fick faktiskt beröm – även om kryddorna kändes ovana och exotiska. När han trodde ingen såg smusslade han ner den sista biten av kycklingen i sin ficka.

I högtalarna hade både Winnerbäck, Cornelis och Sofia Karlsson ljudit. Sofias spröda folkmusik hade poeten berömt. Men nu plötsligt tystnade min allt mer talföre vän. I lokalen hördes nu Marie Bergmans stämma sjunga: ”Se tysta böljans vita drägg – ach se hur Charon stretar – han vrider vattnet ur sitt skägg – och med sin båt arbetar”.
-Le diable! Mikkel tappade hakan. Kvinnan sjunger min sång!!!
-Ja, sa jag, din musik har levt vidare käre Broder.
-Det var en märklig kvinna att sjunga. Mikkel svepte en ny plommonsnaps och sköljde ner den med en klunk rött. När Marie sjungit klart stängde krögaren av musiken och kom dragandes med en rätt gammal och sliten samt ostämd gitarr som brukar fungera som inredningsdetalj. Mikkel tittade på instrumentet och förklarade att ett sådant trakterade han inte. Därpå stämde han upp helt Acapella med en ljus och vacker tenorstämma – om än rätt sliten: ”Käre bröder, så låtom oss supa i frid, I denna här verldens ondsko och strid: Lät oss streta, arbeta, stampa, trampa, drufvorna prässa, ty än är det tid. The Ölepheser ä stridbare män, The Gutårinter hofvera, ja men, Blifva besatta, och skratta och supa och stupa emellan Buteljerna sen.”

Medan Carl Michaël sjöng och tiden tycktes stå still kände jag i fickan hur något vibrerade. Trodde först att det var mobilen men den låg ju hemma. Det var fickuret som fått en nyck igen. Jag la fram den på bordet och visarna snurrade motsols med hög frenesi. Sakta löstes skalden upp i intet och textraden ”Åh kära! Ro hit med en sup.” nådde oss långt ifrån. Kvar satt jag och krögaren med tomma glas och några matrester på en tallrik.
En ny gäst kom in och undrade varför det var så tyst i lokalen. Krögaren och jag tittade på varandra och på fickuret som låg kvar – nu tickandes som vanligt igen. Vi sa inget och krögaren bar ut disken och satte på ny musik och jag hoppades innerligt att min Broder från sjuttonhundratalet kommit tillbaka till sitt rätta element. Förhoppningsvis skulle han känna igen Bällsta Bro och landsvägen från värdshuset Sundbyhof mot huvudstaden och lätt hitta hem – nu utan vare sig tunnelbana eller rulltrappor.

mazken