Maskinskrammel och romantik

Ridån faller och vi i ensemble, balett och orkesterdike konstaterar lättat att årets nyårsrevy fått en flygande start.
Vi sminkar av oss, byter om och firar premiären med ett glas Champagne.
När kvällen blivit natt tar vi farväl och som man ofta gör i teaterkretsar ger vi varandra en kram. Förvånat ser jag Eva krama alla utom mig innan hon försvinner hemåt i natten.

Likt ett rå sprunget ur den trolska skogen framträder hon i lingonriset vid sidan av gångstigen. Solen letar sig fram genom trädens grenverk och får hennes hår att glänsa i olika nyanser, från djup Rita Hayworth-röd till mahogny.
Hur någon kan vara så vacker iklädd gummistövlar övergår mitt förstånd.
Jag står still, njuter av hennes sorglösa framtoning och hör hur hon nynnar för sig själv när hon låter lingon ramla ner i korgen.
Överraskad hoppar hon till när hon ser mig men hälsar när hon återfått fattningen.
Besvarar hennes hälsning och fortsätter sedan min promenad längs löpspåret bakom ishallen.
När jag hunnit en bit förbannar jag min blyghet som hindrar mig från att tala med flickor och jag ångrar att jag inte pratade mer med henne.

Den alltför korta helgen är till ända och det är åter dags för arbete.
Vissa dagar är trögare än andra och denna måndag är en sådan.
Kommer fram till fabriken, byter om till min blå, nytvättade overall och svänger förbi kaffeautomaten på väg till den nya maskinen jag fått förtroendet att sköta, en CNC-maskin som ska användas för att skära ut plastdetaljer till lastbilar.

Jag koncentrerar mig på mitt kaffe för att inte spilla ut de bruna dropparna men håller på att tappa koppen när jag kommer fram till maskinen och lyfter blicken.
Där står chefen och bredvid honom står flickan från helgens lingonsnår med det röda håret uppsatt i en lite stökig, halvslarvig frisyr som tar lång tid att få rufsig på rätt sätt men som gör henne ännu sexigare.
Småskrattar för mig själv när jag noterar att hon är vacker även i stålhättade skyddsskor.

– Detta är Eva, säger chefen.
Leende tar Eva min utsträckta hand och konstaterar aningen förvånat att vi setts som hastigast ute in naturen under helgen.

Helt plötsligt är det väldigt mycket roligare att gå till jobbet och det är inte alls svårt att komma upp på morgnarna när jag vet att jag får njuta av Evas sällskap under skiftet.
Hon är nyinflyttad och bor tillsammans med sin kille som jobbar på ett teknikföretag i Mjärdevi Science Park, Linköpings svar på Silicon Valley.
Trots att jag helst vill vara mer än vän finner jag stor glädje i vår vänskap som växer fram.
Vi pratar om allt och byter förtroenden.

Sedan jag gått i skolan har jag alltid varit glad för att ”apa” mig och i vuxen ålder har jag lyckats knipa en plats i den lokala revyensemblen.
Eftersom Eva är ny i staden och inte känner så många är hon på jakt efter en trevlig hobby, gärna med anknytning till dans, som hon hållit på med tidigare.
Turligt nog har en av tjejerna i revybaletten hoppat av på grund av studier på annan ort och hennes plats är vakant.
Genast föreslår jag för styrelsen i vår teater och revyförening att Eva är den vi söker och efter att hon träffat ansvariga och årets regissör får hon klartecken att vara med.

Repetitionerna går bra under den sena hösten och föreställningen tar form. Det enda som stör mitt rätt harmoniska liv är att Eva verkar distanserad och att hon inte är riktigt lika glad som förut.
Det får sin förklaring när hon talar om att hennes kille fallit för en annan tjej på kontoret.
Han har flyttat ut och nu försöker hon bygga upp sin tillvaro på nytt.
Hon har valt att stanna kvar och ge Linköping en chans trots att hon inte känner så många och att släkten bor på orten hon övergivit.
– Jag har trots allt jobb och en givande hobby, resonerar hon och att jag tycker om hennes beslut kan jag inte dölja.

Efter att premiären är avklarad fortsätter föreställningarna under årets första månader och det är med visst vemod sista natten med revygänget för den här säsongen närmar sig.

Då livet återgår till vardagslunken och våren gör sina första försök att bryta igenom vintermörkret börjar Eva dejta igen och jag förstår att hennes träffar inte alltid är någon höjdare då hon beklagar sig på kafferasten.
Jag retar mig på att jag inte vågar säga vad jag känner och när de vanliga orden kommer att hon skulle vilja ha någon som mig önskar jag att jag haft modet att utbrista:
– Jag finns ju här, ta mig!

Trots att jag vet att det är bättre att bara säga hur det känns går jag och samlar mig och väntar på rätt tillfälle.
En möjlighet öppnar sig när vi får en kurs i att programmera maskinen vi står och matar varje dag på jobbet.
Vi kommer att få vår utbildning i den trevliga småländska orten Vaggeryd under tre dagar och sova två nätter på hotell i Jönköping.
En tidig måndagsmorgon samåker vi söderut, tar turistvägen över Ödeshög via Gränna.
Vi småpratar om ditt och datt och jag glädjer mig åt att få umgås med henne i flera dagar.

Första kvällen väljer vi att äta på Wells Fargo i Jönköping. Restaurangen har cowboytema, vid ena väggen kan man se den något makabra installationen av en diligens med död kusk genomborrad av indianpil på bocken.
Kanske inte den mest romantiska inramningen man kan önska sig men tar jag inte min chans vet jag inte när den dyker upp igen.
Jag tar ett djupt andetag, söker hennes blick och hinner bara öppna munnen innan hennes telefon ringer.
Hon ursäktar sig och svarar utan att kolla vem det är.
Hennes glada röst övergår till att bli reserverad och kylig.
Känner att samtalet är privat, jag passar på att gå till baren och köpa oss mer dricka.
Då jag kommer tillbaka ser jag att hon är upprörd och att det inte längre är läge för mig att tala om att jag älskar henne.
Det är hennes förra kille som ringt och tydligen har han ångrat sig.
Han har insett sitt misstag och ber om att få henne tillbaka.
Eva vill inte ha med honom att göra men stämningen blir inte densamma under resten av kursen.
Det gör mig ont att hon är lite ur balans men vad kan jag göra annat än att vara ett stöd och lyssna då hon vill prata?

Kursen avslutas vid lunchtid den tredje dagen och vi påbörjar resan tillbaka till Linköping.
Lagom till färden spricker molnen upp och förmiddagens grådask med lätt vårregn som täckt trottoaren som av en sprayflaska förbyts i solgass.
Vädret avspeglar sig i humöret och jag tycker mig ana att Eva är på väg att släppa tankarna på sin före detta och åter vara sitt vanliga glada jag.
Utan stress och tid att passa kör vi mot Östergötland, till höger har vi stora klippblock och till vänster ackompanjeras vår resa av Vätterns stilla vatten.

Vi stannar till vid Brahehus, går tunneln under vägen och förundras över utsikten när vi ser ut genom ruinens fönstergluggar.
Har alltid känt historiens vingslag när jag stått här och tittat ut över Visingsö.
Undrar om någon stått här när huset var nytt och funderat på hur framtiden ska bli?
Väcks ur mina fantasier när Eva frågar:
– Kan vi ta oss över till Visingsö? Jag har aldrig varit där.
– Självklart, svarar jag.
Vi går tillbaka till bilen, kör mot Gränna och parkerar vid torget med betänklig lutning ovanför huvudgatan med alla polkagrisaffärerna.
Idag har vi dock andra planer så vi väljer att gå rakt ner till hamnen för att ta nästa färja.

Efter den 20 minuter långa överfarten går vi i land och då hon ber om tips på vad som kan vara kul att se föreslår jag Kumlaby kyrka.
Då vi kommit fram, går vi in och tar den trånga trappan upp i tornet.
Hon håller med om att det var en god idé att besöka kyrkan och när vi står där tänker jag att jag måste helt enkelt tala om vad jag känner.
Stryker försiktigt över hennes rygg med min hand och när hon vänder sig mot mig med leende gröna ögon vågar jag äntligen säga:
– Jag älskar dig, jag har gjort det sedan jag såg dig stå i lingonriset vacker som en dröm.
Det var inte långt ifrån att jag knep mig i armen för att se om du var verklig.
Utan att säga något omfamnar hon mig och ger mig en kyss.

– Trodde inte du var intresserad av att vara mer än vän, säger hon till slut.
Jag hoppades men såg inga som helst tecken på att det skulle bli något.

Då talar jag om minnet från revypremiären och hur besviken jag blev när hon kramade alla andra men inte mig.
Äntligen får jag förklaringen när hon avslöjar att det var absolut inte för att hon inte ville krama mig utan tvärtom.
– Det är kanske inte lätt att förstå, fortsätter hon, men när du har känslor för någon kan du inte längre behandla dem som vem som helst utan allt blir lite svårare och istället för att riskera de översvallande känslorna väljer du att avstå.
Jag svarar att jag förstår hur hon menar och försäkrar att från och med kan hon vara säker på att när vi kramas känner jag minst lika mycket som hon.
Kysser henne och ser upp mot Brahehus.
När skymningen sänker sig över ruinen håller jag henne i mina armar och vet att mitt liv i fortsättningen alltid kommer att vara perfekt.

Skånske Arne

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>