Magnus Lindberg i Vadstena

Vadstena den 19 juli 2014
Vadstenas centrum sträcker sig från slottet till klostret. I vasaborgens vallgrav ligger båtarna tätt i gästhamnen. Kvällsflanörer rör sig i sakta mak längs huvudgatan. Damekiperingsaffärer, antikbodar och antikvariat har stängt för kvällen. Uteserveringarna fylls av ätande gäster. Klosterområdet vilar i stillhet. Gräset i örtagården snor som dimma runt äppelträden. Ett pilgrimspar skyndar till aftonens gudstjänst. Längs vätterstranden samsas picnicsällskapen. I en restaurangträdgård spelar ett högklassigt bluesband, Edvard Persson och BB King finns på repertoaren. Till och med Vättern är stilla och ljum.

magnuslindbergivadstena1

Magnus Lindberg ska spela på Rådhuskällaren. Spelningen är knappt annonserad, en spelning för fans och oväntade gäster. Det vitkalkade rådhuset har anor från 1400-talet och är Sveriges äldsta. Restaurangkällaren är liten och intim. En blankpolerad bardisk med glänsande mässingskranar fyller en stor del av utrymmet. Murstenarna anas genom den vita putsen på väggarna. Inomhus finns ett par bord. Merparten av gästerna sitter på uteserveringen. På menyn står klassisk restaurangmat som Fläskfilé Oskar och Vätterröding.

Magnus Lindberg är född 1952. Under karriären har plattorna kommit med ett par års mellanrum. Under 1990-talet var han medlem i den svenska supergruppen Grymlings tillsammans med bl a Mikael Rickfors och Mats Ronander.
-Han är den siste svenske rockpoeten, säger någon till mig när vi väntar på att spelningen ska börja.

magnuslindbergivadstena2

Magnus Lindberg går på strax efter 22. Han är klädd i vit skjorta, jeans och gymnastikskor och tar plats på en barstol. Munspelen ligger på ett bord bredvid. Han inleder med att hälsa välkommen till Vadstena och skildrar sedan en svart natt i en stad som gått till vila. Ljusen är släckta, utom hos paret mittemot. I morgon kan det bli värre än idag. I det kärva finns sökandet efter kärlek. Tillsammans med den man älskar blir ensam ett ord som bara fanns. I sökandet efter kärlek finns en önskan att komma in från mörka nätter, att möta den eld som tänds av den älskade, att möta en värld full av hopp och se en ängel i en människas kropp.

-En producent i början av 1970-talet sa till mig att man ska prata med publiken, säger han. Då blir de gladare. Men känner ni mig, så vet ni att jag inte är så jävla pratsam.
Munspelet, gitarren och den sträva rösten får omge berättandet i texterna. Med till synes enkla medel förmedlar han en känsla av gatljus och regnvåt asfalt, ”där ingen värmer mig som du, du gör natten ljus”. Innerligheten är påtaglig. ”Jag kan sparka och slåss om jag vet att det är för oss”. Allting är stilla och jag vill tro på dig.

Från visskivan där själva titeln Vita lögner och svarta ballader symboliserar så mycket av det visan och den textbaserade musiken står för, väljer Magnus Lindberg en tonsättning av en av Stig Dagermans dagsverser, Den första snön från 1952. Melankolin är påtaglig. I lätta ord skildrar Dagerman sitt vemod över att finnas till. De existensiella grubblerierna blir lätta som andetag. Pennan löper över pappret. Skrivmaskinstyperna nuddar papper och vals. Ögonblicket fångas. Snöfallet letar sig in i rummet. I sin otillräcklighet blir människan ett med något större. Orden är sin egen tröst. Det tidiga snöfallet liknas vid brev postade till vinterns första stund. Breven ligger olästa över dagen.

 

Men alla brev ska brytas
Var fråga ska få sitt svar
Och vargens gång ska läsas
Av dem som ögon har

Och mänskans spår skall visa

En broder var hon bor
Ty ingen är så ensam
Som han om hösten tror

 

En vinter tillbringade Magnus Lindberg ensam i en stuga i skogen. En bordercollie, den kanske intelligentaste men också mest krävande av alla hundraser, en skicklig vallare, var hans enda sällskap. ”Tomma rum är allt jag ser”. Tapeterna håller på att falla ner från väggarna.  Telefonlinjen är död. ”Jag älskar den som inte älskar mig”. Lindbergs klassiska Röda Läppar handlar om åtrå, en relation med svärta och passion fångas i ögonblicket. I en annan sång säger han att han kan gå ända till Kina för någons skull, men det blir nog aldrig av ”jag kan aldrig respektera folk som skjuter sina barn”.

Lindberg gör två set om vardera 12 låtar plus extranummer. Det är stort, det är litet, det är märkligt och mycket mänskligt. Kvällen blir lång. Den avskalade spelningen baseras på en kompromisslös närvaro, en kväll för människor som inte får nog av att leva och andas, som ser mörkret som sin bäste vän och vet att regnet inte är vatten utan tårar.  Efter spelningen, en handskakning. Ge aldrig upp, gör inte det.

Paisley

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>