Konsert med Louise Hoffsten, Konsert & Kongress i Linköping den 14 februari 2019.
Tre linköpingar känner jag särskilt till.
En som förknippas med Hasse och hamnade på Lidingö. Ett par små delar av honom finns ändå kvar i Lektorshagen och i korsningen Vasavägen och Östgötagatan i Linköping.
En annan som också hamnat i 08-området, men som blickar tillbaks på både Stångebro, Berga och tätorten på slätten där han har en plats där han kan vila.
Den tredje bor också i storstaden. Hon sjunger mest på utrikiska. Blodet är bluesblått och rytmen i hjärtslagen slår i takt med dialekten från östgötaslätten.
Sitter i svarta skinnbyxor, sjunger tre låtar, sen mellansnack mellan varje.
Två gitarrister, en basist och en trummis. Elektriskt och akustiskt. Elbas och ståbas.
Berättar att hon suttit i sin friggebod i huvudstaden och funderat på vilka låtar hon skulle ta med. På väggarna har hon där bilder på idolerna, bl a Cornelis, Jimi Hendrix, Howlin’ Wolf, Janis Joplin och några andra förebilder inom bluesmusiken. Fast hon bor i Stockholm har det faktiskt blivit så att hon mest umgås med östgötar, avslöjar hon.
Några tolkningar från TV-programmet Så mycket bättre besrkrivs och besjungs. Louise räknar upp alla de smeknamn hon haft, främst under uppväxten. Såna som hon inte gillade själv, särskilt Lollo hatade hon.
Hon ursäktar sig för sitt ständiga tjat om Memphis, där hon varit flera gånger, även för att spela in. Det är alltså inte Linköping hon saluför varhelst hon kommer, utan Memphis. Det blir nästan bara låtar på originalspråket, dvs engelska. Undantaget är sista låten av extranumrena, Andra sidan Vättern som var en hyllning till dem som inte finns här längre, inte minst till pappa Gunnar.
Efter ordinarie set, blev det fyra extralåtar, varav den första var ett slags munspelslektion för de övriga musikerna och för dem i publiken som råkat ha med sig ett g-munspel i fickan.
Hennes egen publik och fanskara har beskrivits som de där som befinner sig mellan punken och pensionen. I en handuppräckningsenkät visar det sig att det finns åtminstone ett par punkare men betydligt fler pensionärer.
Ljudet var ok, men inte perfekt. Som helhet blev framförandet bättre och bättre ju längre konserten led. Svängde riktigt bra på slutet.
Det enda jag egentligen saknade var My dignity från albumet L.
Mats Klasson
Lämna en replik