Loke Nyberg

Café Columbia, Kisa den  19 oktober 2013

Skymningen faller stilla över Kisa, det lilla samhället i södra Östergötlands skogsbygder. De små rummen på Café Columbia omfamnar varandra. 1700-talshuset är lika skevt som det är charmigt. På väggarna hänger svartvita foton från början av förra seklet med motiv som Kisas första bensinmack, ett sällskap på utflykt och invigningen av järnvägsstationen. En konstnär från trakten, Sara Kindesjö, ställer ut grafik i en teknik som kallas akvatint. Hon skildrar det moderna jordbruket och dess maskiner i höstsådd och vårbruk. Hennes konstverk är gråa som sjövatten en regnvädersdag. På spiselkransen står ett porträtt av Kisa-mor, traktens kloka gumma som lät tillreda sina ordinationer på det illegala apotek som fanns i huset på 1700-talet. Personalen serverar rykande het gulaschsoppa med surdegsbröd och creme fraiche och säger leende att det är soppväder. Gästerna tar plats längs långborden i skänkrummet. I väntan på att spelningen ska börja ser sig Loke omkring i lokalen. Med hatten neddragen i pannan kliver han omkring på de breda golvplankorna och duckar för dörrposter och takbjälkar. Han småpratar med personalen och gläds åt att möta några gamla vänner. En reporter från lokaltidningen, Kinda-posten, gör en kort intervju med honom. Ortsnamnen väcker förvirring.

-Vi är väl i Kisa? Varför heter tidningen Kinda-posten? Det är väl inte så att vi är i Kina? frågar han under spelningen och väver in händelsen i sitt mellansnack.

Det yttre rummet släcks ner så när som på ett par ljuslyktor. Caféets innehavare introducerar Loke som ”undergroundvisans härförare”. Loke berättar att han rest från Göteborg under dagen, med fyra olika tåg.

-Det är höst i Östergötland, konstaterar han. Det finns syre i luften. I Göteborg finns två årstider. Sommaren är ungefär som i resten av landet. Det finns en turistbåt som åker omkring på kanalerna. I parkerna sitter stadens unga och blir påverkade av olika berusningsmedel. Sen, i september kommer Göteborgs andra årstid, den svarta årstiden, som varar åtta till sexton månader om året.

Han bjuder in till en tur med ”Nedstämdhetsexpressen” till Melankolia stad.

Jag skiter i om jag är en av hundratusental.
Det gör ju inte mindre ont för att smärtan är normal.
Själva omtanken ökar bara pressen.
Det smakar skuld om varje kopp med varm choklad

Loke tar in på publiken och ser var och en i ögonen.

-Känns det offensivt? frågar han med ett brett leende. Känns det som jag ska flyga på er? Jag kan göra det.

Takbjälkarna håller honom tillbaka. Gör han en oförsiktig rörelse slår han skallen av sig. Arrangören har ställt fram en stol, en låg allmogestol från början av 1800-talet, står framför den öppna spisen. Loke väljer att stå upp och spela. Han är 197 cm lång, 201 med hatt och beskriver sig själv som en rödskäggig, excentrisk trubadur med smak för vin, kvinnor och sång.

I en finstämd sång han skrivit tillsammans med sin pappa, Dan Nyberg, skildrar han relationen mellan dem samtidigt som han reflekterar över vem han är. Han undrar om han någonsin kommer att bli en man som du. I en spegelskärva ser han att han att han fått ett liv till låns och möter det han fått ärva. Han sluter fred mig själv och önskar att han kunde bli en man som du och likna sin far. I en annan konstaterar han att han ”jag föddes tyst men lever med ett skrik”. ADHD. I texthäftet som följer med plattan 11/11 skriver han: ”Jag har alltid upplevt mig själv som utanför. Jag minns hur jag i min utstötta ungdom fann tröst och styrka i musik som vägrade skämmas för sig. Som vågade stå ut utan att be om lov. Jag fick utlopp för min sorg och min ilska i punkens spikraka texter och drömde mig bort till ett bättre liv i visornas värld”.

-Jag skulle vilja lära känna er, säger han till publiken. Var och en för sig. Vi skulle kunna gå upp två och två på muséet på andra våningen och prata och bekanta oss med varandra.

Trappan upp till andra våningen är smal. Planstegen är nötta till skålform. De gröna väggarna i trapphuset har dekorerats med en primitiv marmorimitation, ursprungligen utförd av någon lokal allmogemålare. Det innersta rummet på emigrantmuséet på andra våningen fungerar som loge. Bland minnessakerna med anknytning till amerikaemigrationen har han tilldelats ett rum som kan ge honom en viss avskildhet.

Loke är en skicklig personskildrare. Han har förmågan att skildra varenda människa som den är. I textrad efter textrad gör han människor levande. I sina sånger skapar han utsökta ordporträtt av dem han skildrar. Hans berättande är stringent som en välskriven novell. Personerna han skildrar är mångfacetterade som oförglömliga romangestalter. Det komiska möter det djupt empatiska och omtänksamma. I Loke Nybergs texter får begreppet ”den litterära visan” en ny innebörd.

I sången Eldsjäl möter en man som gjort normaliteten till sin norm, en trubadur och gatupoet som inte sjunger något i dur och spelar i Femmanhuset, Nordstan i Göteborg. Brinn då eldsjäl i din självvalda misär, jag valde trygghet framför frihet och det står jag för om det så ska serveras mellanmål på min begravning. En annan sång består av fyra olika röster. På ytan är deras liv perfekta. Det är sex, drugs and rock´n´roll, högstatuspoäng och kärnfamiljsidyll och någon som konstaterar att ”jag antar att jag är i mål”, men ändå så väntar de en bomb eller något annat som vänder världen upp och ner. Ingen kan är en kärlekssång till en ung kvinna med whiskeysprucken röst och rökringar under ögonen. Hon bryter mot den gängse normen om hur en kvinna ska vara. Loke lockar med allsång, ”call and respons” och återberättar en passage ur 1642 års västgötalag. Den trubadur som inte lockar till allsång döms helt enkelt till döden och avrättas under pinsamma former, bunden till svansen på en brunstig ko. Det är en udda tjej han skildrar. Hon är full med piercings och sår och bor i fjärde hand tillsammans med sina hittehundar och hänger på vrickade fik och lyssnar på vrickad musik. Man blir så delaktig i Lokes skildring, inte bara för att det är ”call and respons” och allsång och vill man vara hon eller vara hennes vän eller älskare.

Nej, ingen kan,
nej  ingen kan,
ingen kan få mig att känna mig som man,
som du kan

Uppriktig och med glimten i ögat konstaterar han att han är världens sämste pojkvän. Samtidigt så drar han en Valsdragarvals. Han är lika dålig på att vara singel som på att vara någons partner.

-Vill man träffa någon tillfällig bekantskap för kvällen i Göteborg ska man gå till inneställena vid Avenyn, berättar han. Man ska ha backslick, laxrosa skjorta, dyrt armbandsur och segelbåt. Det är så det går till. Fungerar det inte med Avenyn så finns ”Andra Lång”. Kellys på Andra Långgatan. Fläskfilé (?) Black & White eller plankstek för 99 spänn ihop med en stor stark. Ibland är pissoaren hel.

På Kellys träffar han någon att imponera på ”det är sjukt vad ens hjärna presterar när man hjälplöst vill ha någon i säng”. Han trasslar in sig i lögner om att han hänger med Håkan och har legat med Robyn, trots att hans enda kändiskontakt är en handskakning med Sven-Bertil Taube. Till slut finns bara ett sant ord kvar ”jag tror jag är kär”.

Han säger själv att han inte är någon frälsare eller terapeut, men att han förstått att hans texter betyder mycket för många människor. I Om möts hjärta och smärta, personporträtt och poesi.

Solkatter smyger i din persienn.
Det är försommar och morgon igen.
Allt är som vanligt och allt är förbytt, bekant men ändå nytt.
Samma nyvakna ögon precis som igår.
Samma piercing i näsan och toviga hår.

Igår var det sista hon sa om och om igen; vi gör inte slut, vi gör om. Vi fortsätter med vårt barnboksprojekt och våra sångdikter som bara vi förstår.

Spelningen är helt akustiskt, en man, hans sånger och en svart gitarr. Till de trotsiga orden i Jag är inte rädd ändrar Café Columbia skepnad. Salen förvandlas till ett tingshus på landet i tidigt 1800-tal. Den som döms är inte längre vår tids bespottade som reser sig med stolthet utan någon som döms av gamla släktfejder och byskvaller. Hans moderna samhällskritik flätas samman med den gammaldags miljön, ”hur hårt ni än kan slå så kommer jag vara hårdare ändå”.

I slutet av andra set spelar Loke Flykten från Sverige, en tretton minuter lång historia. Sverige invaderas av en främmande makt. Bomber faller. En familj lyckas fly från Göteborg i en läckande segelbåt och kommer till ett flyktingläger i en stad av våld och stöld där alla alltid är rädda. Kriget kommer närmare och de flyr igen. Familjen splittras. Kvar finns minnet av en älskad plats i Dalarna. Sången berättas ur ett barns perspektiv. Publiken lyssnar andäktigt tillbakalutade med halvslutna ögon. Andras verklighet blir ens egen. Det går inte att värja sig. Loke själv är tagen efter att ha spelat färdigt och konstaterar att han har en sofistikerad publik, som klarar av att lyssna Flykten från Sverige som är krävande. Den är som en roman på tretton minuter.

Någon i publiken frågar efter Vargarnas revansch som extranummer. Humorn är tillbaka.

-Jag skrev den när jag var 17 år, ler Loke. Den handlar om när Bamse blir arkebuserad. Jag kan inte spela en sång som handlar om en avrättad seriefigur efter Flykten från Sverige. Det går bara inte.

Publiken får en vaggvisa istället, samt ytterligare ett av Lokes självporträtt.

Sov lilla uggla, sov hos mor i kjolen
Skydda ögonen från solen

Vi lämnar Café Columbia med Vackra människors sång i minnet.

Fast det regnat 14 dagar och du har slutat tro på sol
Fast himlen och din hud har samma färg
Och om du blundar framför spegeln
Så var snäll och kom ihåg
Att vi är inte vackrare än du

Loke har gett oss en kväll att komma ihåg, att bära i hjärtat eller som ett hängsmycke runt halsen, något att ta fram och röra vid ”när man tappat tron på lyckan, sig själv och alltihop”. När kvällar fylls av klokskap och empati kan de knappast vara vackrare än så. Det är så det kan vara, så det kan kännas, när det känns riktigt, riktigt fint. Loke Nyberg, en fullmånekväll i oktober på Café Columbia i Kisa, en kväll att minnas.

Paisley