Rykten och fördomar att bekräftas, dementeras eller kommenteras.
Det ryktas att du var på Kompledigt i år igen.
Det stämmer. Kompledigt missar man inte.
Det sägs att Ronny Eriksson har bråttom.
En norrlänning som har bråttom? Han bjöd på ett långt, varierat program med mycket humor,värme och samhällssatir ackompanjerad av Benneth Fagerlundh, som även brukar kompa Lill-Babs.
Det skvallras om att Spritbaletten tigger stryk.
Bara tanken på att ge en man klädd i tyrolerklänning smisk… Spritbaletten är någon slags institution som alltid uppträder på Kompledigt. Som tur är existerar Spritbaletten endast innanför Ögirs väggar. Dess framträdanden är vanligtvis gräsliga. I år var det uthärdligt. Trots detta hängde sig mixerbordet. Ryktet säger att detta var Spritbalettens sista framträdande. Vem eller vilka som ingår är höljt i dunkel. Ingen vill erkänna att de ingår i Spritbaletten. I år framförde Fredrik af Trampe Mats Wilanders hyllning till Bengt Grive i samband med Spritbalettens uppträdande. Om han tillhör Spritbaletten eller helt enkelt agerade på eget initiativ låter jag vara osagt.
Det går ett rykte om att Tina Wilhelmsson är allt annat än blek.
Med brett leende, läppstift, blomstersjal och röd linnekjol är Tina Wilhelmsson i allra högsta grad färgstark. Hennes visor är också av det mustigare slaget. Den unge Fredrik Lind träffar en äldre kvinna, Cecilia Åkare. Jag är en fattig bonddräng får en helt annan innebörd när drängen blir en piga. Som konferencier introducerade hon artisterna genom att citera rader från artistens mest visade you-tubeklipp. Vera Nord påannonserades med Loppis är poppis och Caj Karlsson med rader ur Du får avfärda mig som tokig
Någon viskade till mig att Jeja Sundström har återuppstått från de glömda.
Har Jeja Sundström återuppstått från de glömda så är det sorgligt att hon blivit bortglömd. Hon bjöd på ett minnesvärt, om än regndränkt framträdande. Det verkade som hon hade roligt och njöt av att stå på scenen.
Det ryktas att Jenny Almsenius länge velat, nej jag menar velat komma.
Det kan stämma och vilka framträdanden hon gjorde, både under själva festivalen och på söndagens brunch. När blues möter visa blir det sensuellt. Dessutom spelar hon munspel. Som hyllning till festivalens hedersgäst, Kjell Höglund, som var där med sin hustru Clary, framförde hon När tåget lämnar perrongen. Magiskt och mäktigt.
Det snackas om att Vera Nord redan varit med flera år, trots sin unga ålder.
Vera Nord scendebuterade i större sammanhang på förra årets Kompledigtfestival. Sedan dess har hon bl a släppt en skiva och varit med på Allsång på Skansen, men Kompledigt var först och det redan förra året.
Det går rykten om att Caj Karlsson alltid är där.
Caj Karlsson är alltid där. Han är den enda artist som spelat på samtliga Kompledigtfestivaler.
Har du hört att David Urwitz var ett kärt återseende?
Tyvärr missade jag större delen av David Urwitz framträdande. Jag var hungrig och var tvungen att fixa något att käka. Lite såg jag i alla fall och det gav mersmak. David Urwitz är definitivt en artist som jag vill se mer av.
Någon tyckte att Loke Nyberg mer och mer börjar likna Torgny Lindgren, till utseendet alltså.
Loke är 1,97 eller 2,02 med hatt. Kan Torgny matcha det? Lokes framträdande tillhörde de mer minnesvärda kompledigtspelningarna jag sett. Han gjorde bl a Flykten från Sverige, en låt de flesta i publiken aldrig trott att de skulle få höra live. Jag tror att den är omkring 13 minuter lång, så den kräver en publik, som har förmågan att lyssna, en sådan publik som finns på Kompledigt.
Det skvallrades att Peter Faxvall helst håller till i baren.
Förutom hans framträdande så såg jag inte mycket av Peter på själva festivalen. Spelningarna hålls på en utomhusscen och Peter kanske satt inne i den goa barvärmen. Vad vet jag? Är han inte bartender i det civila? Hur som helst, Peter är en artist som gör mig på riktigt gott humör och ölen på Ögir är världsbäst.
Det ryktas om att Christian Kjellvander vet var skåpet ska stå. Har han utbildat sig till inredare?
När Kjellvander står på scen så bara lyssnar man och njuter. Det finns inte utrymme för något annat.
Det sägs att Björn Wallgren är gladast i Örebro.
Eller också var han glad över att få komma bort från hemstaden och få spela inför den fantastiska kompledigtpubliken.
Det snackas om att Per Granberg gjort grovjobbet med festivalen tidigare.
Same procedure as every year. Per arrangerar festivalen, står på scen, brygger öl och är krögare. Andra eldsjälar värda att uppmärksamma, förutom personal, artister, publik och funktionärer, är Annelie Morey, som sköter garderob och merchandise, Johan Johansson, som får folk att trivas och må bra, både som musiker och ständigt närvarande allt-i-allo och ljudguden Henrik Young Stein.
Någon viskade till mig att Sanna Carlstedt gör allt annat än att viska.
Sanna tar sig ton. Hon är visscenens okrönta drottning. Spelningen på Kompledigt var magnifik. Det vete tusan om hon gjort något bättre.
Någon sade att Sanna Hogman har ätit och druckit musik hela sitt liv.
Så sant så. Hennes pappa är musiker och mamman driver Visskolan i Västervik. Kompledigt 2014 var verkligen kvinnornas år. Sanna Hogman, Sanna Carlstedt och Jenny Almsenius gjorde alla magiska spelningar. Jeja Sundström bjöd på visor av gammal god årgång.
Stefan Sundström & Karin Renberg (bildcollage)
Det ryktas att Stefan Sundström har fått något norskt i fiskenäten.
Stefan Sundström har tillbringat en del tid i Nordnorge, där han fiskat och även skrivit en del nya låtar. Hans vän Erling Æ Ramskjell var inbjuden till Kompedigt. Stefan Sundströms spelning bjöd på en del Sundström-klassiker, nyskrivet material med udden riktad mot Reinfeldt, hustrun Karin Renberg kompade.
Det spörs att Erling Æ Ramskjell fiskar norsk torsk förutom att vara musiker.
Han är fiskare och poet och bor på Traena, en ö belägen på polcirkeln 4 mil från norska kusten. I en av sina texter skriver han att månen numera cirklar kring jorden som en örn kring ett döende lamm.
Någon berättade att det bjuds på gruppkram på Kompledigt.
Det kramas på Kompledigt. Det kramas i grupp och det kramas individuellt och det kramas väldigt mycket. Gott så.
Det ryktas att Kompledigt är sig likt från år till år.
Miljön och den unika stämningen är sig lik. Det finns ingen festivalmiljö som jag gillar mer än Kompledigt. Ögir är inrymt i ett gammalt godsmagasin. Det finns mycket charm och musikhistoria i väggarna. Merparten av Carina Hedlunds fotoutställning omfattar bilder från föregående års festival. De flesta bilderna är svartvita. Porträtt av artisterna varvas med konsertfoto. Carina har en unik förmåga att fånga personligheten hos dem hon fotograferar. Varje bild är ett själfullt konstverk och hon har en sällsynt förmåga att fånga ögonblicket. Scenen på baksidan där merparten av spelningarna äger rum lär ha tagits från en nedlagd folkpark. Vill man lyssna ostört och komma en viss artist riktigt nära så kan man sitta eller ställa sig nära scenen och fullständigt koncentrera sig. Känner man att man vill umgås eller lyssna mer avspänt så finns gott om sittplatser längs långborden under tak.
Det sägs att Kompledigt ständigt förnyar sig.
Artistutbudet brukar variera från år till år. Det är bara Caj och möjligen Sanna Carlstedt som är givna. Årets festival känns svårslagen. Vilka magiska spelningar jag sett, vilka fantastiska ögonblick jag upplevt. Arrangörerna får ett tufft jobb med matcha det här till nästa år, men jag litar på dem. Tidigare år har jag tyckt att brunchen varit känts lite kort. Jag skulle gärna sett fler spelningar. I år kändes det som den höll på lite längre. Visartister kan man inte få för mycket av, så jag tackar och bugar. Under brunchen gör artister som uppträtt under festivalen oannonserade framträdanden, samtidigt som mindre kända artister får en chans att spela. Man behöver den där brunchen. Det skulle kännas tomt att resa hem utan att kunna ta farväl ordentligt. Jenny Almsenius avlutade en enastående tolkning av Cornelis klassiska Hopplös Blues, så stark och livsbejakande att inget känns hopplöst efter det. Det var kul att se Bells, en tjej som spelar munspel och gitarr, och ofta spelar på torsdagens förfest uppträda. Om jag inte har fel så tillhör hon gänget som tältar utanför Ögir, i parken utanför järnvägsstationen. Sanna Carlstedt tolkade Björn Afzelius Balladen om K, så innerligt att hennes uttryck är bortom vett och sans. Mattias Kärvemo framförde en sång han skrivit under en av sommarens heta nätter. På vår altan. Tjejen gick in. Han satt kvar ensam ute i den ljumma kvällen. Det blev en sång. Jag har fortfarande gåshud.
Det skvallras om att Kompledigt blir av nästa år igen.
Det hoppas jag verkligen. Nitarmbandet, visartisternas pris till publiken och någon som gör mycket för den svenska visscenen, behöver hitta en ny arm. Tidigare år har det burits av Gun Hemström, som bl a arrangerar visaftnar i Cornelis anda i Stockholm och Pia Eksell, Töreboda, som bl a är en flitig festivalbesökare och gör allt för att alla ska trivas i kön på Västerviks Visfestival. I år tilldelades nitarmbandet Stefan Cuba Andersson, engagerad i musiklivet på hemmaplan i Dalarna och också han en flitig festivalbesökare.
Ryktesspridare: Mats Klasson
Sanningssägare: Paisley
Foton: Jan-Erik Nilsson
Missat de senaste årens… När kan vi förköpa biljetter till nästa års kompledigt??
Trevlig pres och foto av Jan-E.
Ses