Jack Vreeswijk och Love Tholin på Palatset

Palatset, Linköping den 25 april 2015

Fredrik Zeijlon med gäster
Fredrik Zeijlon, som spelar förband till Jack Vreeswijk,  är något av en doldis i Linköpings musikliv. Han finns inte på Spotify eller Facebook och har ingen hemsida. Tanken är att en skiva ska spelas in till sommaren. När jag frågar Tobias som bokar artisterna till Palatset var han hittar alla bra lokala musiker någonstans svarar han:
-Grebo.

jackvreeswijkochlovetholin1

Med sig på scenen har Fredrik Zeijlon gitarristen Fredrik Söderqvist och Johan ”Moe” Moestedt, även känd under artistnamnet Oldtown, på munspel, ägg, pinnar, gurka och chimes. Det är första gången de är tillsammans på scen. Zeijlon har inte spelat ute de senaste två åren. Familj och småbarn har tagit tid. Fredriks skildrar människor som står lite utanför samhället med varsam hand, på ett sätt som för tankarna till Perssons Packs Sekunder i Sverige. I Kalsonger, chips och polisonger skildras Andersson som blir kvar i avfolkningsbygden där vassen tar över viken och alla har flyttat till Stockholm för att göra karriär. Den poetiske Andersson säljer brännvin till sig själv och dricker rödvin direkt ur sitt paket. Vardagen i radhusområdet skildras med inkännande humor. Den härjiga grannkärringen, som vet allt om alla och är omgiven av grannkärringwannabees, bör man undvika. Gräsklipparekillen kör sin gräsklippare och man blir aldrig blasé på ett glas rosé. Finsträmda Cyklamendamen handlar om ett möte med en kvinna på ett äldreboende.

Jack Vreeswijk och Love Tholin
Jack Vreeswijk kompas av Love Tholin på gitarr. Huvudlösen för aftonen inleder. Jack har ofta gett den en oskuldsfull inramning och låtit den präglas av ett barns upplevelse och fascination för maskar och fåglar. I kväll blir det en betydligt bluesigare version. Den vita måsen bor på taket och man vet inte om den skrattar eller klagar när den skränar. Bort flyger den när helst den behagar och den låter som jazzsaxofonisten John Coltrane i en helvetesmaskin. Bakfull och illamående är det omöjligt att undvika dess störande läten.

Textraderna

För när masken går i rötterna stämmer rosen upp en blues
och hon skriker fast det ingenting låter
men bladen faller bort när hon gråter

fångar temat för kvällen, bluesens själ i en existensiell smärta, som är lika osynlig som påtaglig. Det besinngslösa i bluesen återfinns också i Hopplös blues och Lasse liten blues, som alltid tillägnas en kaxig skitunge som håller på fel fotbollslag.

jackvreeswijkochlovetholin2

Under en tid var Bosse Lidén (orkesterledare från Borås) och Cornelis ett radarpar. Ryktet sa att de varit överallt från Rio till Nepal. Sanningen var att de inte kom någonstans, de där två. Cornelis grep tag i Kris Kristoffersons Me and Bobby McGee, som blivit en världshit med Janis Joplin, och gjorde en fri och socialrealistisk tolkning eller en modern sjömansvisa av den med titeln Jag och Bosse Lidén. Inledningen är näst intill klassisk:

Mönstra av i Narvik, tretti grader kallt
I sandaler skjorta och ett par jeans

Cornelis inkännande och samtidigt samhällskritiska sida kommer fram i Vaggvisa, som han skrev till Jack när han var nyfödd, Somliga går med trasiga skor, Jag hade en gång en båt samt Skurkar och baroner, en av de sista texter Cornelis skrev. Evert Taubes Sjuttonde balladen är lika mycket Jacks egen, som Cornelis och Taubes.

Det kostar på att hålla fred, gud vet,
med den som tigger mig att jag ska sjunga
och smickrar mig inför en allmänhet
men mördar mig i lönndom med sin tunga

Mördar-Anders har återfått sitt riktiga namn, efter att ha hetat Anton en tid. Tillsammans fångar Jack och Love känslan av att befinna sig på en medeltida avrättningsplats. Den storvuxna bödeln med sin stora yxa närmar sig. Åskådarna skälver av blodtörst eller tvingar sig att vara vittnen till den orättfärdiga avrättningen. Liten Karin, hon finns där, hon som var mitt hjärtats kär och Mördar-Anders smädar både präst och bödel.

Rosenblad, rosenblad framförs i Love Tholins ”budgetversion” inspirerad av Man of constant sorrow, ledmotivet till filmen Oh Brother where art thou. Textraderna ”efter vårt stjärnefall, ge mig en öl en kall”, sammanfattar sinnligheten i texten. Grimasch om morgonen är en av Cornelis vackraste kärlekssånger. Den lär vara tillägnad Jacks mamma och är både sensuell och bitterljuv.

Den sång som berör mig starkast är Norsk blues. Jack hittade den bland Cornelis efterlämnade papper och tonsatte den. Cornelis reser från Tromsö till Stavanger med Hurtigrutten. Vågorna slår och stormen hon tjuter. Bakom sig har han lämnat en kvinna för gott och önskar att hon bett honom stanna. Texten är nära och innerlig, kärlekssorgen hjärtslitande och så personlig att det blir en av de texter där man kommer både Jack och Cornelis allra närmast.

jackvreeswijkochlovetholin3

Jack avslutar med Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind.
-Det finns en Cornelisexpert bakom varje hörn, som vet vad som faktiskt hände och vilka de här två är, konstaterar Jack.
Han framför den som en kärlekssång om en alltför gammal man och en allt för ung kvinna och det svindlar för ögonen när hon vänder sitt ansikte mot honom för att bli kysst.

Spelningen på Palatset är rå och bluesig. Jack och Love närmar sig Cornelis sånger  lika varsamt som hårdhänt och låter det göra riktigt ont. Publiken står nära. Scenen är knähög och det är en unik känsla att komma så nära två skickliga musiker. Det är andlöst och tätt och mycket kärleksfullt. ”Medborgare, om ett hundra år, finns du ej längre till”, men den här spelningen spelningen gör det. Sångerna och musiken finns kvar.

Paisley

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>