Perspektiv mamma
Hur mycket musik finns det i en mammavardag?

Innan Ludvig kom till världen bestod mitt liv av jobb, renovering och musicerande då främst av att skriva låtar. All ledig fritid fanns det möjlighet att när som helst på dygnet fånga en impuls av text och melodi och skapa något. Allvarsamma låtar, humoristiska, kärleksfulla eller eftertänksamma låtar. Det kan låta som en sorg att inte kunna skapa, men jag upplever det inte på det sättet, för mig ligger skapandet vilande tills tid finns, precis som Toni Holgersson sa i ett avsnitt av Alla tiders hits (SVT 19/10-13) ”När man skrattar har man inte så mycket tid att skriva låtar”. Men under tiden jag skrev kunde det låta ungefär så här, oftast improvisatoriskt och inspelat live.

Vikkis Johansson – Like I’ve never loved before

Vår hund heter Nova, en envis och helt fantastisk dvärgschnauzer som Ludvig brukar leka med. Så länge Nova finns kommer Ludvig alltid ha en vän vid sin sida, han kommer aldrig att behöva vara ensam och deras vänskap kommer bara växa med åren. När jag ser dem tillsammans brukar jag tänka på en låt ur Nils Karlsson Pyssling, som beskriver detta på ett enkelt men samtidigt genialiskt sätt.

Jag har ett ansvar, som mamma, som lärare och på ett visst sätt som föredetta musiker att indoktrinera min son i den musikaliska världen. Listan är så lång att det är näst intill fånigt att börja rabbla upp all musik vi spelar här hemma men kort sagt så bjuds det på allt från Led Zeppelin, via Eva Cassidy till min sons namne Ludwig van Beethoven, då bl a den mest självklara men också helt fantastiskt vackra Für Elise.

Vaggvisor, dessa mantran som sjungs om och om igen som man kan bli ganska less på. Trollmors vaggvisa, Byssan Lull och Sov du lilla videung, suck! Det finns dock två som jag än inte tröttnat på, Vargvisan och följande.

Men ibland, vissa kvällar när tröttheten är extrem, när livet bortom mammarollen inte är som det ska, när huvudet känns upp och ned, då jag inte alls känner för att sjunga, då kommer soulen som en räddande ängel. Jag har en playlist på spotify som känns helande för mig samtidigt som den alltid lyckas söva sonen, oftast somnar han till denna låt.

Vår första inskolning på förskolan gick åt skogen, Ludvig blev helt personlighetsförändrad och bara efter två veckor bestämde vi att vi skulle avbryta den. Som mamma var det otroligt jobbigt att se sin ettårige son må dåligt och hur han på sitt eget sätt (han pratar inte samma språk som oss än) försökte säga att han absolut inte trivdes på förskolan. Under denna period spelades med jämna mellanrum en låt i mitt huvud. Först för att lugna, med ett försök att meddela att det blir bättre efter ett tag, sen i stället för ”förlåt att vi utsätter dig för detta” och till sist, när vi väl bestämt oss för att avbryta hela inskolningen, som en försäkran om bättre dagar.

Sedan jag blev mamma, eller egentligen redan under graviditeten började jag bli mer och mer medveten om vad vi stoppar i kroppen, vilka gifter det kan innehålla samt likaså allt vi omger oss med. Alltså när det gäller mat, kläder, leksaker och övriga prylar så har vi alltid ett val. Välja sådant med mer gifter, som skadar både vår kropp och vår natur alternativt sådant med mindre gifter, som helt logiskt gör mindre åverkan. Det låter så enkelt. Redan 1971 visste Evert vad han snackade om när han skrev låten Änglamark, tänka att vi 42 år senare fortfarande har så svårt att förstå att vi måste värna om vår miljö, det är nästan så man skäms!

Vi åkte på en minisemester till Jäkkvik, Lappland. Där känns allt mycket tystare, lugnare och friskare. Eftersom vi har den möjligheten, att låta hela familjen bara vara och uppleva fjällens vackra natur, så måste vi utnyttja den. Denna låt är Jäkkvik för mig, lugn, mysig, men även farlig och mystisk.

Man kan äta sin kvällsgröt ur en helvit skål, eller en skål med färgglada gubbar på eller varför inte en med Elvis Presley på?! Vi har oftast använt den senast beskrivna och många gånger spelat denna låt till.

Häromkvällen hade jag, sonen och hunden varit iväg en sväng. När vi kom hem vibrerade hela huset av musik, eftersom sambon fått ”feeling”. Tanken var att ge sonen välling i lugn och ro och sedan lägga honom, den tanken byttes snabbt mot dans och stoj. För hur kan man inte dansa?!

Sista låten tillägnar jag pappan, alltså min sambo, som under ett år och fem månader fått leva med en mycket trött, tjatig, elak, hormonsvallande människa (alltså jag). Utan dig hade jag varit en mindre människa.

Viktoria Johansson