MAURICE RAVEL PLAYS LA VALLÉE DES CLOCHES FROM MIROIRS
LISA RYDBERG & GUNNAR IDENSTAM PLAY JOHANN SEBASTIAN BACH MENUET FROM THE FRENCH SUITE IN ESS MAJOR
Nu är det höst igen. Vinden spelar underbart med bladen i de stora träden utanför mitt fönstret. Solljuset som lyser genom bladen i vinden dansar vackert på golvet i mitt rum också. Ute blommar alla träd i underbara höstfärger. Ett dyrbart, kort under av naturen. Ser ut som om ”hösten är här igen” som den har varit alla de senaste åren. Jag är 52 år gammal nu, så jag minns många underbara höstar om jag drömmer mig tillbaka…. Men…är det sant? Är det verkligen samma höst varje år igen….
Foto: Raffael Otte
YVES MONTAND – LES FEUILLES MORTES
Barnen vet bättre. Titta hur ett litet barn tittar nyfiket på alla färggranna blad, hur mjuka de känns, den runda kastanjen som är som en liten skatt, har varje nyckelpiga som en vän. För barnen är allt nytt, allt är nu. Allt är här….allt är här nu…det verkar vara hemligheten. Vi äldre har glömt förmågan att öppna oss här…nu…med alla våra sinnen. Vi lyssnar…naturligtvis…vi ser, men vi filtrerar allt vi lyssnar på, allt vi ser genom allt vi redan har lyssnat på, allt vi redan har sett i vårt liv. Vi tolkar allt vi ser. Vi har teorier, vi har erfarenheten…och…har vi inte sett hösten redan tusentals gånger…. ? Varför öppnar sig ingen? Det verkar barnsligt. För oss är hösten smärtsam, plågsam. Det börjar bli kallt igen, vi drömmer om våren, och vi tänker om alla våra älskade som har lämnat oss, eller som har gått till andra sidan. Kanske vi besöker gravar och känner oss redan begravda under alla smärtor i vårt liv.
Vi funderar om döden på hösten. Det ser ut som om alla blad dör nu….de dansar genom luften som en sista dans, efter att snabbt tappat alla färger…de torkar och blir jord igen. Så varför öppna sig? Varför?
RICKIE LEE JONES & DAVID SANBORN – AUTUMN LEAVES
Kanske för att vi lever….! Vi vet inte var gårdagen har tagit vägen. Vi vet inte om det finns en morgon. Men just nu är vi här…nu och nu igen. Och ett dyrbart, kort, vilt under kallat hösten blommar omkring oss. Träd visar sin tacksamma glädje som en aftonbön. Varje träd är helt annorlunda, en trädpersonlighet, om du vill. Har du förstått det? Har du någon gång försökt att långsamt gå runt ett gammalt träd, och bara tittat upp från olika sidor, olika perspektiv? Som om trädet vore en människa, ett under som om du aldrig har sett ett träd tidigare i ditt liv? Oftast har träd underbara gamla kvistar, som har växt som armar som öppnar sig och välkomnar solljuset….. Se hur ljuset faller och skiner genom kvistar och blad…. Vad är det som gör att ett träd växer? Ett sånt under….. Från ett litet frö i jorden till ett stort runt träd som strävar mot moln och stjärnor…. Vad är det som gör det? Vilken hemlighetsfull kraft får trädet att växa, och blommorna?
RÉNE SAORGIN PLAYS GIROLAMO FRESCOBALDI CAPRICCIO PASTORALE
Vad driver på blommorna därute, vad driver frukten att mogna?? Varför är fåglar inte bara döda saker, utan varelser som rör sig och sjunger obegripligt vackra melodier, flyger fritt och lyckliga i skyn…. Vilken är denna poetiska livskraft? Vem är det som andas mig just nu, medan jag samlar mina tanker här? Vem gör så att hjärtat slår även på natten, i den här gubben som på dagen tar sig på så stort allvar? Vem gör så att blodet pumpas runt i min kropp, att mina naglar och mitt hår växer? Att kaffet som jag har druckit och smörgåsen som jag har ätit smälts just nu i min kropp, i mina organ på ett sånt underbart, knappast begripligt sätt. Vad är det för livskraft som skapar alla former, som spelar hela drömteatern här. Som är helt ny här nu,…..från andedräkt till andedräkt… .
Foto: Raffael Otte
SOFIE LIVEBRANT – BEAUTY BE NOT CAUSED – IT IS / O MANO TINGL
Vad händer med alla blad nu på hösten, nu innan vintern kommer…. Livsenergin som har levt i varje litet blad, drar nu sig långsamt tillbaka in i träden. Bladen faller ner, blir löv, förlorar sina färger….men….bladen har ju bara varit former som livskraften hade skapat…. Livskraften är fortfarande kvar. Bladen hade glömt att det var livsenergi och inte form, och nu, i döden, är bladens energi fri, det är bara formen som kastas av som en gammal klänning…. Livskraften väntar nu osynlig i träden, vilar där genom den mörka kalla tid, och när våren kommer, blir livskraften synlig igen.
DÉANTA & MARY DILLON – READY FOR THE STORM
Kanske det gäller för oss människor och för alla djur också? Jag tror att jag vet hur jag är. Om jag tittar på mitt liv kan jag se vad jag har gjort, varifrån jag kommer, vem som tillhör min familj, vilka mina vänner är, vad jag tänker om livet just nu etc. Men om – på min resa genom livets skog – jag hade tagit annorlunda steg, och hade bestämt mig för att gå annorlunda väg……?? Om jag hade mött andra vänner, gjort andra saker, tänkt andra tankar….hur skulle mitt liv se ut idag då? Vem skulle jag ha blivit idag? Är det så säkert att jag är som jag tror att jag är? Eller har mitt förstånd vävt och murat en illusion? Ett litet ego, som har definerat sitt liv i gamla, döda blad, öppnar istället upp mig förtroendefullt till livsenergin. Om jag tänker om, tänker om på mitt liv är allt är mystiskt, hemlighetsfullt, osäkert och välsignat på en och samma gång.
Det fanns en tid när manniskor trodde att jorden var en skiva. Och nästan ingen frågade om det verkligen var sant….Men från bergens topp, eller från ett fjäll var det möjligt att se lite vidare….
Idag tror vi att vid dödens horisont syns inget ljus. Men om vi tittar på livet här på jorden, verkar allt leva av samma livskraft. Allt i naturen föds, växer upp, blir gammalt och dör. Men tusenmiljontals varje dag, igen och igen och igen…..Som när vi andas. Vi andas in luften som stannar en kort stund i våra lungor för att sen andas ut igen. Har du räknat hur många gånger du har andats? Under ett år växer blommor och dör igen, tusenmiljontals växter på hela jorden växer och dör, växer och dör. När jag var mycket mycket ledsen efter någon som jag älskade djupt hade gått till andra sidan, satt jag här framför min dator och såg händelsevis en webbsida med underbara gamla svenska fotografier. Människor hade postat sina anor här, väldigt vackra fotografier i sepiarödbrun, unga människor med ett leende för att fotografen var där för att ta deras bild. De log åt mig så levande. Det kändes som om de var vänner till mig som lever idag. Men fotografierna var 100 år gamla och jag visste att de hade levt ett långt eller kort underbart liv, men nu var de säkert inte här längre. Det var som om livskraften viskade till mig: ”Var inte rädd. Liv följer liv, tusende människor blommar, dör och blommar igen på nytt sätt, allt du älskar är aldrig förlorat. Allt stannar här nu. Allt bara växlar form, så det aldrig blir tråkigt. Tro! Älska! Stannar här nu, vad du än gör eller upplever. Kommer tillbaka till det underbara här och nu om du har glömt eller drömt, inga problem. Människor, växter, allt är som en livsdröm, en helig lek, jag skulle villja se om ni hittar hem igen. Och det är inte så svårt. Jag är här och viskar alltid, men människor drömmer så djupt och tänker så högt, så det är svårt för dem att höra mig”
Foto: Raffael Otte
ALE MÖLLER & LENA WILLEMARK – FASTÄN
Alla stora religioner, alla människor som har vaknat upp själv, säger att livet är en rad av drömmar som aldrig tar slut om vi inte vaknar upp. Och lättaste vägen där är att be om hjälp från vårt hjärta och att smälta ihop med våra här och nu med alla vår sinnen. Och om vi ber, och tror på livskraften (som vi kan kalla ”KÄRLEK”), kärlek hjälper oss. Det fanns en tid, när jag var mycket sjuk och bitter, eftersom jag hade försökt leva ett bra liv och ta väl vara på mig. Nu tillbringade jag mina dagar på sjukhus, jag kunde fortfarande inte leva ett normalt liv. En människa som jag älskade djupt för längesen, och som hade växt upp under svåra förhållanden med en väldigt sjuk mor, lämnade mig och gifte snabbt om sig med en rikare man, för hon var rädd att både hennes mor och jag, skulle förbli sjuka en lång tid. Samma år inträffade reaktorkatastrofen i Tjernobyl, och jag kände mig så ledsen, när alla mina drömmer sågs trasas sönder, och jag tänkte: ”Varför leva ett sånt liv längre?” Nästa dag erbjöd en vän ett jobb. Han frågade om jag ville jobba med honom och hämta handikappade barn varje morgon för att köra dem till en speciell skola. Det ville jag och så mötte jag honom nästa morgon. Att se dessa underbara, men delvis mycket handikappade barn, smärtade mig djupt. En gång ringde jag på dörren på ett hus, och en mor gav mig sitt nyfödda barn. Det regnade kraftigt och jag tog barnet i min famn, varligt och ömt. Tårar rann från mina ögon. Jag var tacksam att det regnade, så att min vän inte kunde se att jag hade gråtit. Jag förstod vad kärlek var, vad livsenergin var, vad Gud menade att visa mig: ”Titta här. Allt är din dröm. Men i drömmen är allt också möjligt. Ingen Gud skadar dig eller fördömer dig, du själv skadar dig. Titta, där finns människor i världen som är födda med grava handikapp. Och där är människor som skadar sig själv om de inte tar itu med sina problem, om de inte tror, inte försöker att be till Gud efter hjälp igen och igen, inte tror på ett spirituell liv, utan begår självmord. Och det finns människor som är födda med en stor begåvning. Barnet som sätter sig vid pianot och spelar så bra. Det kan de inte ha lärt sig på denna korta tid. Kanske hade det ett tidigare liv och gav all kraft, förverkligade sin dröm i sitt yrke, och efter en kort vila, är det här igen, forsätter vad det alltid hade gjort i en ny kropp. I ditt drömland är allt karma. Om du har en livskris, tänk hur mycket bättre du har det än så många andra människor i världen. Koncentrera dig på att vara djupt tacksamt för allt du har nu, allt som hjälpar dig nu och som gör dig stark igen, i stället för att bara se på det som du INTE har just nu. Det ska ge dig kraft… Det finns människor som använder sitt liv att utforska sitt här och nu, sin spirituella väg, som är den underbaraste resa som är möjlig för oss. Men de flesta av oss är förlorade i sökandet efter förgängliga saker. Allt vad vi älskar här är en synlig projektion som kommer från den osynliga spirituella livsenergin och måste tillbaks dit. Var inte rädd. Tro, älskar från ditt hjärta, stanna här nu, och var lite modig. Det skulle hjälpa oss alla att leva, leka, älska, hoppa, simma här och nu”
Tror du inte på vad jag har skrivit här? Tänk bara på de torra löven. När vi tänkte tillsammans vi glömde oss…lol. Vi tittade på fingret som visade höstmånen. Men nu är hösten här. Fortfarande. Men inte så många dagar längre. Varför inte ta en underbar höstpromenad. Ta med dig en påse. Samla ett par av de färggladaste bladen. Ta hem dem och arrangera dem på ett bord eller en hylla. De torkar snabbt och rullar sig och skiner som ett underbart litet konstverk….. Och när första snön kommer, brinner de i spisen, tacksam för en underbar höst och i förväntan på en mysig, mystisk juletid….. tack för att du lyssnade…. Raffael
JACQUES BREL – IL NEIGE SUR LIEGE
CHARLIE ENGSTRAND SOMMAR – EN TIMME TILL
De tre fotona är tagna av Raffael Otte i skogen mellan Hochdorf och Eberdingen i sydvästra Tyskland. Det översta hösten 2012 och de två understa hösten 2006.
Tack för visa ord och vackra visor, Raffael. Roligt att du tog med Sofia Karlsson-dokumentären. Glad också att du fick användning för min video från Brekille där Esbjörn Hazelius framförde ”Spelman”. Den Sofie Livebrant-länk du gett ledde till hela albumet på Spotify. Jag ändrade så att länken nu går till den speciella låt du ville ha, ”Beauty be not caused….”