Höst på Kafé K: mazken

Höst

Höst på min planet.  Höst omkring mig. Höst i min stad. Höst runt tankarna. Höst i själen…
Låter det deprimerande? Det är det inte för mig. Det mest negativa med hösten är nog att den utannonserar vinterns antåg – jag är nämligen inte en vintermänniska alls. Men jag har lärt mig att njuta av det som är i nuet och så får det tråkiga komma när det kommer. Dumt att oroa sig för nåt man inte kan styra. Men varje årstid har sitt humör. Får mig på ett speciellt årstidshumör och höstens stämningar är mig väldigt kära. En vän till mig brukar skämta med mig när jag kommer in i höststämningar att ”nu är han på väg ner i kolkällaren” eller ”nu blir det rumänsk renässanspoesi”. Men visst är det skönt att på hösten få kura upp sig – inte i kolkällaren – men i ett fåtöljhörn och läsa lite rumänsk renässanspoesi. Nja, förresten. Kanske inte rumänsk just, min rumänska är usel. Kanske inte renässans heller – men gärna poesi eller lyrik. Eller en god roman.
Ja hösten är mysig och stilla. Nedstämd. Det passar en människa som mig. Snabba klipp i filmer och sociala nätverk som blippar i tid och otid är inte för mig – har aldrig varit. Jag är nog mer som en film av Roy Andersson än Matrix. Hösten är också mer Roy. Trots att den är mer färggrann än bruna och urblekta scener. Som målare och fotograf älskar jag ju höstens färger. Kanske mer som fotograf än målare egentligen. Målar jag känns det som det lätt blir svartare än fotografierna. Heter det fotografier nu för tiden eller heter det bildfiler? Men egentligen gillar jag den urblekta hösten mer. När dimman gör allt grått. Akustiken dämpas i dimmans rum. Eller en höststorm på en avsides skärgårdsö. Varför inte en promenad längs en naken Djurgårdskanal funderande över somnande troll.

Under hösten gräver jag oftare än annars i min samling av vinyler där det finns mycket bra att finna som är svårt att hitta på nätet – befriande på något sätt. Och nu ska jag gräva ner mig totalt i hösten under detta ”höstprogram” och jag kommer spela ”höstlåtar”. Kanske inte prompt sådana som handlar om hösten – men gärna sådana som har min höstsjäl i sin stämning. Låtar som jag hittar i vinyltravarna eller som borde finnas där. Även något nyare – kanske.
När jag börjar skriva detta så har inte hösten börjat. I skrivande stund är det sommarens sista dag. I morgon är det september. Men idag kändes det verkligen som höst. Det regnade rejält här i Sumpan men lättade precis innan jag skulle iväg på fotboll. AIK-tröjan på och iväg till Råsta för hemmamatch mot Gefle. Mutumba hade lekstuga och vi vann med 3-0. Najs! När väl vintern kommer så blir det uppehåll i fotbollen för mig. Jag följer inte något speciellt lag i Europa så jag får vackert vänta mig genom den kalla årstiden innan det åter blir dags att engagera sig. Men nu under hösten kommer jag sitta på plats på arenan varje hemmamatch – på bortamatcherna är det stampubens storbildsskärm som gäller eftersom jag inte har så många kanaler.

Oxveckorna är ju lite sega annars. Mest för att det inte finns några helger extra. Det enda vi får är ju en lördag som blir röd när kyrkogårdarna blir upplysta. Men man kan ju alltid ta en semestervecka när man känner för det. Ett år reste jag med en dam till Västerviks skärgård där hon har sitt födelsehem. Där satt vi avskurna från världen utan vare sig internet, mobiltäckning eller ens egen båt. Vi fick båtlifta både dit och hem.  Enda kommunikationsmöjligheten var en gammal vanlig fast telefon – men den gick ju att stänga av den också. Skönt.
Att stå ute på en stänkt klippa med snålblåsten rakt i ansiktet har sin tjusning – om man har vett att klä sig varmt. Vi rotade i båthuset, gick i skogen och tittade på fallna hjälteträd. Vi njöt mycket över att vara nästan helt ensamma på ön – de sista sommargästerna hade ju givit sig av för ett par månader sedan. Kvällarnas becksvarta mörker i stugvärmen med lite vin, god musik och vettiga samtal. Den heta avrivningen ute i tvättstugan på gården där huden hettats upp av varmvattenslekar och den nakna språngmarschen över gårdsplanen där kylan mot fotsulorna och det röda skinnet bara hinner bli ytligt i det kalla höstregnet. Obetalbar lyx.
Kanske man skulle resa bort i höst igen. Till något grått och blekt ställe. Till Riga eller Dublin. Till Warszawa eller Vladivostok. Kanske rentav till Babylon? Eller…?

Tänk dig en riktigt regnig söndagskväll vid pass klockan 10 på kvällen. En kakelugn eller ännu hellre en öppen spis. En svart katt som spinner uppe på soffans ryggstöd. Nylagad varm choklad i en stor kopp med en lyxig klick vispgrädde på toppen. Ingen jäkla sprutgrädde, utan riktig handvispad. Eller varför inte en het Irish coffey – det är ju aldrig fel. Ljudet från det piskande regnet på fönsterblecket. Man sitter i soffan alldeles invid fönstret och tittar ut på pölarnas plaskande. Någon sällsynt vädertrotsare skyndar förbi under ett stort paraply. Det sprakar från brasan och det står en redig trave oeldad ved i vedhämtaren. Om man blir sugen på något ätbart så är det bara att svepa filten om sig och hämta några tjocka korvar i kylen. Låter man bara elden vara ett tag så har man snart en perfekt glöd att grilla dem över. Doften av brasa och choklad/Irish coffey sprider sig i rummet. Ingen TV stör friden. Inte ens musik har man satt på eftersom de befintliga ljuden är ljuv musik i sig. Tystnaden är rejält underskattad nu för tiden. Och tystnaden är dessutom alltid full av ljud. Boken ligger däremot beredd om andan skulle falla på. Boken som är full av bilder som framkallas i hjärnan under läsandets gång. Inte behöver man ha dåligt samvete heller för att man inte är ute i friska luften. Gatubelysningen utanför bildar små rum av ljus. Små käglor av olika platser som har ett mörker mellan sig där vad som helst kan döljas. Själv har man bara tänt ett gäng stearinljus. Några på fönsterbänken och några på bordet. Också elden från brasan sprider sitt flammande och lugnande sken.

Tyvärr har jag ingen öppen spis, kakelugn eller ens en kamin – ingen katt heller för den delen. Men en Irish kan man ju alltid fixa till och även en kopp choklad. Böcker och stearinljus finns också i skåpet. Och korv kan man ju anförskaffa vilken dag som helst. Men om några år ska jag ha både brasa och katt. Men redan nu kan jag sitta där i soffans tystnad och titta ut på mörkret genom ett regnigt fönster som gör att det blir som att titta genom sekunda glas. Då får man många tankar om det mesta. Om livets värden. Om vad som är viktigt. Om vad som är rätt för mig.

En man utan pengar kommer släntrande en kväll uppför en trång gränd i skenet av gatlyktans flammande låga. En trashank i staden mellan broarna. Abstinensen ger svettningar och en stor ångest. Förutom en sup vore en matbit inte heller helt fel. Björnarna har jagat honom men hittills kammat noll då intet halvöre finns att utmäta. Finns det möjligen någon sylta där han inte är skyldig några penningar – eller åtminstone inte så mycket? Krogen där på hörnet kanske – nej där är han skyldig mer än han törs tänka på. Han viker till vänster och kommer ut på Stortorget. Men där i Solgränd ligger ju ett hak som det var längesedan han trakterade – han får prova där.
Där inne är det halvmörkt och murrigt. Den barska servitrisen Maja står där vid disken med armarna i kors och iakttar honom när han kliver inom dörren och ner för den lilla halvtrappan. Han går fram – rätt nervös – och ber att få en bit mat och en sup eller två på krita. Han lovar dyrt och heligt att det inte ska bli en vana. Maja tittar nedlåtande på den panke gästen. Hon är tvungen att rådfråga krögaren trots att hon vet att de är överens.
– Nix! säger hon hårt. Du är redan skyldig både för smör och bröd, fiskrätten senast, ja till och med för rökt ål.
Mannen ger plötsligt ifrån sig en hostattack som låter som den kom ur dödsriket.
-Men ser du då inte att jag är döende, får han fram efter hostningen. En snaps skulle säkerligen rädda livet på mig!
-Tockna rövarhistorier går jag inte på, säger Maja torrt och fortsätter att torka av på disken.
-Jag kan lämna fina hatt i pant, försöker mannen med, en shot och en liten tugga är den väl ändå värd. Jag känner hur livet håller på att lämna mig.
Maja tycker ändå lite synd om den fattige.
-Inte är den gamla trasan värd något, men för all del, här får du lite överbliven kokt potatis sedan lunchen.
Hon räcker honom en assiett med lite matrester på. Trashanken slukar maten utan prut.
-Nåt drickbart också, ber han, snälla – bara en liten snaps. Du får se det som en välgärning, som medicin till en döende. Du kan stryka hela skulden för några pengar blir det inte alls tal om ifall jag nu dör på ort och ställe.
-Inte dör han heller, protesterar Maja, han bara skrävlar.
Mannen som ätit klart ger ifrån sig ytterligare en ryslig hostattack.
-Det är bara en sup som hjälper, skriker han mellan hostningarna, visst tusan dör jag.
Han slänger sig ner på golvet i abstinensens svåra svettningar och ser verkligen ut att dö…

Den historien går ju att skriva på ett mer poetiskt sätt. Take it away Dan!

Den största nackdelen staden besitter är att man ser så få stjärnor. Därtill är stadshimmelen alldeles för upplyst. Endast några få ljusstarka kan lysa igenom. Annars är ju höstens mörka kvällar och nätter som gjorda för att ge sig ut och lägga sig raklång på marken och försvinna in i stjärnornas oändlighet. Jag minns senast när vi hade kometbesök – minns inte om det var Haleys eller Hale-Bopp – men visst såg jag den även på stadshimmelen. Dock var jag inte speciellt imponerad och förstod inte riktigt varför det var sådant ståhej kring den. Men så en höstdag var jag nere i Östergötland och hälsade på en god vän som bodde i skogen några mil bortom Söderköping. Då gick vi ut i skogen och upp på ett litet berg för att titta på stjärnorna. Då förstod jag plötsligt varför kometen var så omtalad. Det var verkligen en imponerande syn när himmeln var så svart som den aldrig kan vara i staden. Jag kom då att tänka på Ferlins dikt Kometen där folket trodde undergången var så nära att de till och med började buga för fattighjonen och vägde rätt i handelsboden i nästan fjorton dagar.
Vi satt länge på någon stubbe och drömde oss bort med blicken mot firmamentet. Och visst känner man sin litenhet i en sådan situation. Rent av sin betydelselöshet i universum.

På hösten är det ju också val. Åtminstone var fjärde år. Nu räknar jag inte kyrkovalet eftersom det ju bara är en organisation i mängden som väljer sina representanter då och då. Dessutom är jag inte medlem i några organisationer som tror att sagor är verklighet.
Men vart fjärde år ska vi alltså välja dem som ska styra landet – de som är bäst lämpade att verkställa folkets vilja. Så är det ju i alla fall menat i en demokrati. Men nu kan jag ju tycka att vi lever mer i en skendemokrati. För inte tusan säger alla politiker exakt vad de tycker eller vill. De säger mer vad de tror att folk vill höra, de lindar in ord och meningar så de låter mycket bättre än de egentligen är. Ett slående exempel på det var ju när moderaterna började kalla sig för ett arbetarparti. Ja, det hör man ju hur dumt det låter. Även sverigedemokraterna tycks ju ha blivit ”rumsrena”. De har ju skickat fram en duktig retoriker som får främlingsfientlighet att framstå som något helt annat – och folk går på det. Ibland undrar jag om det inte vore en vettig idé att låta folk göra en test innan de får rösta. En test som går ut på att man verkligen måste förstå vad de man röstar på verkligen står för. Det borde vara förbjudet att rösta på nån bara för att den ”verkar ju vara trevlig”. Ett exempel är en före detta kollega som jag kände rätt väl. Ett år var det Ian och Bert som gällde för kollegan eftersom de ju verkade vara som folk är mest. Nästa gång röstade han på Gudrun för att hon pratade ju så att folk förstod. Efter det var det Alf Svensson som ju verkade vara en ärlig och rak karl. Men varje gång jag frågade om han visste vad de ville sa han alltid att de pratade så man förstod – men han kunde aldrig svara på vad de stod för. Vilken ideologi de företrädde.
För mig är det egentligen rätt enkelt. Det finns två vägar att gå. Antingen bygger vi ett samhälle där vi bryr oss om och hjälper varandra eller så får var och en klara sig själv bäst den kan. Empati eller egoism. För mig är valet lätt. Och så länge det sitter ett gäng rasister och homofober i riksdagen är det var och ens förbannade skyldighet att gå och rösta på vad som helst utom just dem – till dess att de är förpassade ut i marginalen.

Ibland känns det som om man stångar sig blodig mot samhällskrafter som tycks vara som en ostyrbar organism som lever sitt eget liv. Hur man än rycker i den och försöker styra den så går den sin egen väg, helt opåverkad av mina egna försök att påverka den. Det känns som om vi blir mer och mer amerikanska för varje dag som går – och jänkarna med sina två borgerliga partier är verkligen inget jag gillar. Tänk dig att de enda valbara alternativen är moderaterna och en blandning av kristdemokrater och sverigedemokrater. Men det känns som vi är på väg dit – sakta men säkert. Oroande!
De flesta människor jag talat med verkar vara emot att man skor sig på gamla och sjuka eller på barnens väl och ve. Ändå finns det bara ett väldigt litet parti som säger rakt ut att de inte ska finnas några vinster i vården och skolan. Och sedan nedmonteringen och utförsäljningen av allmännyttan. De flesta verkar tycka att det behövs fler hyresrätter och billiga boenden men ingen verkar göra något åt det. Det som borgarna kallar valfrihet verkar nu bli en allt snävare verklighet där bara de friska och framgångsrika har möjlighet till val i lill-amerika.
Imperier brukar ju inte vara för evigt. Romarriket föll och andra också. Förhoppningsvis faller även amerikas förenta stater någon gång. Tyvärr kommer det nog inte ske utan blodsspillan. Men den självutsedda världspolisen kan inte få hålla på som de gör idag. Ändå känns det ofta som om det börjar bli för sent.

Nog med politik nu och raskt in i kärleksträsket – för ett träsk kan det vara.
Våren brukar ju anses vara kärlekens årstid – förälskelsens och passionens. Men hösten kan nog många gånger ses som den komplicerade kärlekens tid. Den olyckliga kärleken tror jag hör hösten till. Kanske till och med den destruktiva svartsjukan.
Vad händer när man faller för någon som redan är upptagen. Att man faller kan man ju inte göra något åt – i alla fall inte jag. Och gör man det kan man i hösten till och med kura in sig i ett mörkt hörn och gotta sig i sin olycka – riktigt frossa. Men sedan kan det ju också vara så att den upptagna personen besvarar dina känslor. Vad händer då? Allt blir komplicerat. Visst kan det lösa sig till det bästa, men lyckliga slut är inte lika vanliga som på film – tyvärr.

Jo, visst är kärleken en svår lek. En lek som inte verkar ha några regler. Även om det fanns uttalade regler så skulle det nog inte alls vara lättare. Inte undra på att kärleksämnet är det mest förekommande i musiken. Även film och litteratur innehåller normalt kärlek. Filmer verkar ändå ha mer av lycklig kärlek i sig än musik. Och framför allt mer än poesin. Hur många poeter har inte skrivit hjärtskärande om svek och olycklig kärlek? Många poeter blir det – och många dikter blir det.
När man blir sviken. När känslorna är så stora så de inte går att hantera tror man att ingen kan förstå en. Ingen har någonsin upplevt sådan här olycka. Man är den ende i världen som någonsin känt så här. Man är totalt missförstådd. Inte undra på att ämnet fortsätter fascinera och ge inspiration till stordåd hos de kreativa. Känslorna är dessutom tidlösa. De är nog egentligen tätt sammanbundna med instinkten. Kanske till och med den sista biten instinkt vi har kvar innan vi blir alltför domesticerade och sönderavlade. Och visst känner man igen sig i känslorna som beskrivs i denna fantastiska låt – även om den inte skrevs igår:

Ja, sedan får den kärlekskranke vingla hemåt i natten. Kanske kan det ge någon lindring.
Att gå genom staden en höstnatt när den vilar upp sig inför ytterligare en hektisk dag är ofta ett balsam för själen. Olika städer ser kanske olika ut på natten – eller ska jag säga olika platser i staden. Här i Stockholm (säker också i Götet, Malmö och fler) finns det ju platser som sällan sover. Och kanske är det just därifrån man kommer då man ger sig ut på sin nattvandring. Men ett tips är ju att snarast söka sig mot mer sovande delar av bebyggelsen. Det är ju en ovan men skön känsla att vandra gata upp och gränd ner när stan är övergiven och tyst. All stress rinner av en. Man får tid att se saker – inte bara titta. Visst finns det alltid någon bil som passerar någon gång. Säkert också en och annan nattvarelse. Smala gränder mellan gamla hus blir nästan som en tidsmaskin. På de större gatorna blänker den blöta gatan av färgstarkt neon. Från någon nattöppen sylta läcker ljudet från musik ut i natten. Skygga nymfer skymtar i portnischerna säljande sin artificiella kärlek. Man kan gå ner till kajen och titta ut över den svarta ytan. På vägen hem kanske man stöter ihop en lika ensam själ. Kanske gör man sällskap hem för att utnyttja varandras tillfälliga värme och närhet.

Men nu börjar nog mitt höstprogram att lida mot sitt slut. Hoppas du som orkat ända hit har gjort det en kväll nu när hösten är som bäst.
Jag hoppas också att du fått ut något av den musik jag valt ut. Det är inte svårt att hitta låtar – det svåra är att välja bort och prioritera.
Men nu låter vi elden i kaminen sakta falna. Vi dricker ur vårt glas med Irish och blåser ut stearinljusen på fönsterbänken. Katten sover redan på soffans ryggstöd.
Nu får ni välja om ni vill bli nattade av Helen eller Lasse. Jag kunde omöjligt välja – det överlåter jag till dig.
God natt önskar jag – mazken.