Hellstrand, Kardell, Johansson

Per Kardell Band, Christer Johansson, Staffan Hellstrand
Palatset, Linköping den 1  mars 2014

Per Kardell med band inleder. Bandet har spelat ihop i 11 år. Kvällens spelning är en akustisk tremannaspelning. Texterna är på engelska. I hela uttrycket finns en kärleksfull närvaro, ett sökande efter något äkta som bara finns där, en känsla av att vakna upp och se fram mot en dag med någon man är kär i. I närheten anas en uppenbarelse, en anhörig som är borta, skymtar till i spegeln på gymmet. Tonårstidens fester fångas i en ömsint betraktelse. Två människor som håller på och glider isär, talar om vädret och känner hur de förlorar varandra. Det självklara, som ändå är så svårt att hålla fast vid, stannar i minnet. Tro på dig själv, för ett fulländat liv.
shmfl01

Christer Johansson, välkänd och uppskattad pubtrubadur från Linköping, spelar efter Per Kardell. Staffan Hellstrand är en av hans favoriter. Han har en innerlig scennärvaro. Erfarenheten från pubspelningarna har gett honom en utpräglad känsla för att möta sin publik. Under kvällens spelning får han möjlighet att koncentrera sig på sina egna låtar. Det finns en uppriktig förtrolighet mellan honom och publiken och en påtaglig önskan om att spelningen ska bli lång, att ögonblicket ska sträckas ut och bevaras. Scenen är hans. En ensam man med gitarr kan göra så mycket med människors hjärtan.

shmfl02

I texterna rör han sig från barn till vuxen. Killen på skolgården i Örebro blir ihop med den sötaste tjejen. På roliga timmen i femte klass uppträder han inför klassen. Han träffar en kvinna som ska ge honom hans hetaste natt, men drömmen blir inte sann, trots att elden brann. På morgonen försvinner hon med kappan i hand. I en annan sång konstaterar han att tiden har hunnit i fatt mig. Alla vänner ändrar sig och jag är inte bättre själv. Svaret är det man har, det är så lätt att gå vilse på lögnernas trottoar. En sång är tillägnad vännen Tony, som levde för fort. Nu finns bara minnet kvar och ingen kan förstå den känslan.

För 6-7 år skilde han sig. Istället för bittra sånger om ett uppbrott, skrev han om sina barn, hans tre söner, som ger honom kraft. Att se det lilla i det stora är svaret på bönerna. Barnen är mer värda än guld, han kommer alltid stå i skuld till dem och alltid finnas här för dem. Det är samma känsla som när vinnaren går i mål. När man får barn föds man själv till liv.

Till vänner som finns i publiken säger han:
-Jag gav er sånger,  men ni gav mig så mycket mer. Ni gav mig sanning och glädje.

Ytterligare en sång, 4 hjältar, är tillägnad personer som finns i publiken. De finns där, lyssnar, lever sig in. Sången handlar om dem, om människor med musiken som drog, som bär den som ett måste, en dikt av tårar med för dem som har ett hjärta för dårar. Ögonblicket finns där. Det går att ta på och det är oförglömligt. Euforin exploderar.

Staffan Hellstrand inleder med Dig ska jag älska hela vägen hem, en sång jag burit med mig sen den kom. Den stryker över kinden och byter skepnad. Människor famnar varann när skeppen går i kvav. Textraden om stenar som håller om varann får en ny innebörd, det är så det kan kännas när skratt möter tårar av rörelse och själva stunden nuddar vid något större. Ytterligare en tanke av tacksamhet läggs till dem man redan äger, till den samling av stenar och minnen från fjärran stränder man gjort till sin. De besvärjelser man äger mot stunder när människor är monster och snön är grå. Spelningen handlar om kärlek och längtan, känslan av ljudet från den sjungande rälsen, avsked och sorgen över de som inte längre finns bland oss. Kvällen är mer än perfekta sekunder, den är bilder av honom och spegelbilder av ens eget liv.

shmfl03

Staffan berättar om banden han spelat i. Symfonirockbandet från Nyköping, hans första band och gitarristen som tog alla droger som fanns för att glömma och bandet The Nomads, som inspirerat Kurt Cobain och Little Steven. The Nomads fick honom att skriva om tjejen som kör på fel sida om vägen, om den stora smällen och bensin som rinner ut. Staffans egna böcker Kafka, Dostojevski och Schopenhauer var utlästa. Kvar i turnébussen fanns bara the Nomads biltidningar med kryptiska annonser om fordon ”mint condition”. Snackare undanbedes. En av sångarna handlar om en ung tjej som en kväll efter ett tältmöte blir ”frälst” av sin pappas bäste vän. Tidvarpen griper tag i mig och jag förflyttas från Palatsets källare till en utomhuskonsert i bibelbältet, där just den sången var sanning och vem som helst i publiken kunde vara ”frälsaren”, fadern eller flickan eller ha dem på mindre än en armlängds avstånd. Han sjunger om sina barn och hyllar dem som sätter barn till världen och får dem att fungera.

shmfl04

På Palatset spelar Staffan tillsammans med sin gitarrist, Fredrik Blank. Deras samspel och energi skulle kunna fylla de största scenerna. Här blir det nära och intimt och gripande som en kärleksförklaring. De fulländade ögonblicken radar upp sig och bara är.

Som extranummer framför han Dan Anderssons Spelmannen a capella. Orden blir ordlösa i sin intensitet, känslan överväldigande, en besatthet från mänskosjälens rum. Jag svär på att jag bär med mig den för evigt, trots att den smärtar så. Han avslutar med Lilla fågel blå.

men när jag ser alla stjärnor över himlen,
så önskar jag att du var här, och nu kan jag bara säga,
kom tillbaks

Paisley

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>