Hej häst, hej då kent

Recension av kents konsert på Malmö Arena lördagen den 12 november 2016
Jag tror inte mina ögon. Från mitt hotellrumsfönster på åttonde våningen ser jag två tjejer lyfta en nästan fullstor svart häst, en i var ände. Ingen av dem är Pippi. Från något hästevenemang på Malmömässan till en skåpbil på vägen.

Förra gången jag var på Malmö Arena var i augusti 2010. Då var det konsert med Leonard Cohen. När jag nu kommer hit igen har det bara gått några dagar sen Cohen lämnat oss, ett märkligt sammanträffande. 2010 var det första och sista gången med Cohen för mig, nu 2016 blir det första och sista konserten med kent.

Trumslagarflickan från videon som aviserade kents sista turné anger tonen på konserten. I den börjar hon ensam och under vägen växer det till en gemenskap. Många av låtarna på konserten följer den kurvan; från det lugna enkla till det snabba, uttrycksfulla, gemenskapsskapande. Det enkla växte till något större än sig själv, tack vare den entusiastiska publiken.

Personligen tycker jag att kents sound på senare år har matats fullt, för fullt. Till en tjock Dagobertsmacka som läcker, droppar och rinner över mellan brödskivorna. Men live, åtminstone på den här konserten, tycker jag de lyckas torka upp överfullheten och framföra de flesta låtar torrt, rakt, rockigt precis som det tidiga kent. Kanske är det bara en illusion, men så upplevde jag det.

hej-hast-hej-da-kent
Bildcollage: Mats K.

Vi fick se en vacker och mäktig visuell show fullt av symboler i form av eld, vatten, böljor, träd, solglöd, tigrar i snö, en vit häst som stegrar sig och människor, mer eller mindre karikerade. Till slut får vi även uppleva ett sjudundrande åskväder. Under en låt syns Jocke (som sade sig vilja kallas Joakim för att inte bli förväxlad med en apa) Berg sjungande bakom ett fönsterglas med regndroppar, är det en symbol för avskedstårarna?

Mellansnacket där Joakim Berg försökte dra sig till minnes gamla kentminnen och tacka sina medmusikanter i bandet blev aningen långrandigt, men det kändes spontant och hade förstås sin naturliga plats på en avskedskonsert. Han berättar att han är nyklippt och om en gång då Benny Andersson av en tillfällighet spelade en roll i the kent-story.

Några gamla favoritlåtar blev det bland allt det nya. Kärleken väntar, Dom andra, Utan dina andetag och Sverige.

Mannen i den vita hatten:s konstaterande att vi alla en gång ska dö gör andetagen tyngre och vi vet alla att vi närmar oss slutet på den här konserten. Ett mäktigt farväl lider mot sitt slut.

Efter en lång paus, där många var osäkra på om kent skulle komma upp på scen igen, får vi till slut se alla i bandet klädda helt i vitt, kanske som en blinkning till den ”vita konserten” på Stockholms stadion den 6 juni 2003. Den sista gången jag ser kent blir den sista sången, Den sista sången. Visuellt illustrerad av en rörande avskedsscen där en grupp barn, som ett rörligt negativ, sakta smyger fram till oss. En liten flicka kommer fram flera gånger med huvudet på sned och tittar noga på oss, för att till slut ansluta till övriga barn och ge sig av, för gott. Låt och film uttryckande det svåra i att ta avsked. För mitt inre stegrar sig den vita hästen och gnäggar. Jag tror mina öron.

Mats Klasson

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>