Djupblå
Diskar och sjunger med i Oasis. ”Nobody ever seems to remember / life is a game we play”. Det är konstigt hur jag aldrig tröttnar på den låten. Utan att märka det har jag blivit som pappa, som enträget spelar samma låtar om och om igen. Kyrkklockorna ringer. Det är regnigt, grått. Jag har inget problem med det egentligen men just nu har jag skrivpaus. Då är allt lite mer påtagligt. Regnet kryper inpå istället för att befinna sig en bit utanför.
Förra romanmanuset betraktar jag som det bästa jag någonsin skrivit. Det är inlämnat till responsläsare nu, jag har sagt att jag vill ha svar senast jul. Sedan omarbetning i januari, februari, sedan in till förlag, hålla tummarna, drömma om utgivning till hösten. Det känns för motigt att ge sig på något nytt nu. Brist råder aldrig: jag har halvfärdiga manus i olika varianter av omarbetning, inte känns de som tvång. Jag är bara omotiverad. Man måste ju leva också.
Detta är att leva. Att diska till Oasis.
Döda en bananfluga i farten. Hur de ständigt lyckas föröka sig, ingen vet hur det går till.
Det är mycket jobb med skrivande.
Osynligt jobb.
Krävande omarbetningar görs utan försäkran om betalning över huvud taget. Att vara författare är att drivas av dagdrömmeri. En benhård tanke om att en dag. En dag kommer det.
Kanske är det annorlunda om man är etablerad. Jag är inte etablerad. Inte som Therese Bohman. Hennes senaste roman blev augustprisnominerad, precis efter att jag konstaterat att jag tyckte den var ganska tråkig. Har alltid älskat henne, men nu tappade jag intresset av alla konstutläggningar. Tyckte språket var torftigt, zoomade ut.
Den här muggen är fin.
Den har en djupblå färg, man kan förlora sig i den. När man dricker te. Varför tackade jag ja till att skriva den här texten? Helt gratis. Jag har inget särskilt att säga, inget att göra reklam för.
Av samma anledning som jag uppdaterar mitt instagramkonto, mitt facebookkonto, numera har jag även skaffat twitter. För att vara synlig, i det osynliga. Det finns ingen hejd på kärleken till att se sina egna ord i skrift. Ett gillande här, en kommentar där. Man blir så glad att bli uppmärksammad. Jag är en tvättsvamp för det.
Men det var ändå något jag kände igen mig i, jag har tänkt på det sedan. I Therese Bohmans roman. Kanske var det därför jag inte gillade den. Huvudkaraktären Karolina jagar hela tiden efter en man som ska vilja ha henne. Hon förför och kastar sig in i, gör upp drömmar av minsta lilla. Men alla är upptagna. I sitt fokus på karriären har hon missat chansen att få barn med någon, så känns det. Även om vi är totalt olika i övriga aspekter, kan jag relatera. Det är fint att få känna igen sig.
Och outhärdligt.
Jag drömmer om att min roman, som inget förlag ännu har sett, ska bli nominerad till nästa års augustpris. Jag tror väldigt mycket om mig själv, när det vill sig. ”Said it’s good to be back”, sjunger jag, ”it’s good to be back”. Kanske är detta det skönaste: innan man vet. Innan responsläsarna gett förslag på ändringar, strykningar. Innan förlagen ratat eller åtminstone krävt stora omarbetningar. Innan jag fått svart på vitt att även denna flirt också kommer att gå om intet. Innan jag är fyrtio eller äldre, och fertiliteten lägger av.
I den rymden av tid kan vad som helst hända.
Den är djupblå, full av möjligheter att förlora sig i. Där till och med horisontellt pissregn är behagligt. Uppfriskande, lovande, gott. Liv.
Och man måste ju leva också.
Lina Arvidsson
Foto: Lovisa Appelkvist (C)
Lina Arvidsson jobbar som författare, skrivpedagog, kassörska på Ica. Hon debuterade 2012 med ungdomsboken Det borde finnas regler, som 2015 filmatiserades. 2014 kom den erotiska Säg inte det här till någon ut under författarnamnet Ariel Held.
Tidigare Gäst med G på K i mars 2014: Anna-Karin Mattsson
Tidigare Gäst med G på K i maj 2014: Oskar Rickardsson
Tidigare Gäst med G på K i juni 2014: Viktoria Johansson
Tidigare Gäst med G på K i juli 2014: Elin Englund
Tidigare Gäst med G på K i september 2014: Bosse Freij
Tidigare Gäst med G på K i oktober 2014: Molnmannen
Tidigare Gäster med G på K mellan 2009 och 2013 hittar ni HÄR.
TACK Lina för att du ville vara vår gästskribent i december.
Mitt emellan skolan och lumpen, våren 1978, diskade jag till Jean-Michel Jarre. :-) Lycka till med nya manuset och det fortsatta skrivandet, Lina.