Vill du höra (och se) signaturen Verandavyn, spela upp videon ovan.
Den 9 augusti 2019
Musiken i mitt liv.
Lite fotboll också.
Jag skriver inte i kronologisk ordning och det är bara små anekdoter mellan låtarna.
Jürgen Klopp och jag på Anfield Road, Liverpool.
Allsvenskan är i full gång, men Premier League 2018-19 har avslutats. Manchester City i topp med en futtig poäng mer än Liverpool. En supersäsong av Liverpool med endast en förlust, mot just Manchester City.
Fotbollen kom in i mitt liv, som det gör i så många andra ungars, genom familj, kompisar och framförallt möjligheten genom de många gräsytor som fanns i den lilla kommun jag växte upp i. Jag var egentligen inte en lagspelare och spelade bara två säsonger i den lokala fotbollsklubben. Bordtennis var så mycket roligare, och en sport där jag kunde bestämma att det endast var mitt fel vid förlust.
Åter till fotbollen. Som genom en tillfällighet gav mig ett favoritlag att hålla på, att följa, bedrövas över, glädjas över och framförallt hålla ett minne vid liv.
Minnet över en av de största musiker och konstnärer jag någonsin tagit till mig: John Lennon. Det finns fler, men inte genom fotbollen.
Liverpool, staden där The Beatles föddes, staden som hade två stora fotbollsklubbar. Everton FC och Liverpool FC. Everton var John Lennons favoritklubb, den ende i kvartetten som höll på dem. De andra tre höll på Liverpool. Jag visste inte det då, och staden Liverpool relaterade jag istället till fotbollsklubben Liverpool FC. Liverpool har sedan dess varit min favoritklubb när det gälller fotboll.
Jag kände till The Beatles när John Lennon mördades den 8 december 1980…. men det var först den 9 december när jag fick veta om dådet, som jag fick upp ögonen och öronen för detta superband. Sommaren därpå spelade jag min första säsong i den lokala fotbollsklubben i min kommun. Då var det viktigt att ha en favoritklubb. Jag minns att de flesta hade italienska klubbar som favoriter. Till och med vår knatteliga med 10 lag, hade alla namn efter italienska klubbar.
De som var duktigast fick spela i Milan, och vi som var nya fick spela i Inter. Orättvist system då Milan vann alla matcher. Ofta behövde man vara populär också för att avancera som spelare till de bättre lagen. Märkligt att talang inte gick före där, men det är en annan femma.
Jag hade lite tidigare det året, 1981, valt Liverpool FC som min favoritklubb. Liverpool, som för evigt är förknippade med The Beatles och John Lennon.
Statyn på John Lennon, Matthew Street framför gamla ingången till rocklubben The Cavern, där Beatles spelade nästan 300 gig. The Cavern ligger numera ca 30 meter därifrån.
Abbey road som avslutning på Classic Rock Tour i London.
You´ll never walk alone – Gerry & The Pacemakers
I mitt pojkrum hade jag en kassettspelare med endast en högtalare. Den var byggd så. På biblioteket lånade jag var och varannan dag en massa kassetter. I början bara The Beatles, men efter hand blev jag nyfiken på andra band och artister. Elvis föll mig aldrig i smaken, men det gjorde en annan stor ikon, Bob Marley.
Bob Marley som året då jag började hålla på Liverpool FC, dog av cancer orsakat av en svårläkt skada i en stortå. Musiken han gjorde, den moderna reggaen från Jamaica, fullständigt fick mig att ryckas med. Det blev intensivt lyssnande av The Beatles och Bob Marley i några år. Jag tröttnade aldrig på deras mästerverk. Bob Marley har enligt mig, aldrig spelat in eller skrivit en dålig låt. The Beatles har gjort några dåliga eller mindre bra låtar, men Bob Marley var av högsta kvalitét rakt i genom. Han spelade och sjöng, för att nå ut till utsatta och svaga och stod upp för deras rättigheter och frihet.
Som så många andra gjorde, placerade jag mig inte i ett fack, när Heavy Metal och Synth delade Sverige i två läger. Jag gillade ju allt som var bra, oavsett genre.
Punken t.ex, låg mig redan varmt om hjärtat med band som Ebba Grön, Sex Pistols och The Ramones. Dessutom hade ett band från Storbritannien, återigen tagit plats i musikvärlden. Ett band som skulle bli ett av de största i genren Heavy Metal: Iron Maiden. Detta fantastiska band som prydde mina väggar i pojkrummet och gick varma på alla mina mediemaskiner under hela min tonårstid och långt upp i vuxen ålder. Det fanns ju redan etablerade band som t.ex Black Sabbath, Motörhead (som skulle komma att bli mitt absoluta favoritband genom alla tider) och Deep Purple. Det var dock Iron Maiden som fångade mitt intresse för Heavy Metal, även om Black Sabbath senare, skulle komma att bli implementerat i mitt musikliv för alltid. Omkring 1983 köpte jag min första platta med Iron Maiden, Piece of Mind. Den fullkomligt körde över allt annat jag lyssnat på.
Plattan var deras fjärde i ordningen, och såklart införskaffade jag de tre föregående plattorna också. Jag tror inte att det gått en dag från det året och fram till ca år 1995, som jag inte spelat deras plattor på min vinylsvarv. Jag tappade intresset för dem lite grann då sångaren, Bruce Dickinson hoppade av bandet. Det var inte Iron Maiden efter honom, tyckte jag.
Guns n Roses hade också slagit igenom på allvar några år tidigare, runt 1988. I början föll de mig inte alls i smaken, och jag la ingen större vikt vid dem. Jag köpte dock deras platta Appetite for Destruction, och blev fullständigt knockad. Det var det bästa jag någonsin hört i musikväg. Faktum är att plattan än idag, är en av mina fem favoriter genom alla tider.
Det blir inte Guns n Roses som kommer att spelas här, men en favoritlåt, med Iron Maiden:
Hallowed by thy Name – Iron Maiden
Statyn på Eleanor Rigby, Stanley Street i Liverpool, designad av Tommy Steele.
Åter till The Beatles, som ju är världens största band, alla kategorier. De har sålt flest plattor och har haft flest listettor, fortfarande. Imponerande då detta skedde mellan år 1964-70. 20 stycken listettor är det. På nästan 50 år är det ingen som slagit detta rekord. Mariah Carey är närmast, med 18 stycken. Idag är musiken så kommersiell att det är ytterst svårt att slå igenom utan hela paketet, utseende, stil, talang och så vidare. Det finns några som lyckas men inte i närheten av de som slog igenom tidigt 60-tal och fram till sociala mediers intåg i världen. Det har aldrig funnits så mycket musik så lättillgängligt som de senaste 15-20 åren, som därigenom borde kunnat slå igenom lika stort eller större än vad Beatles gjorde. Vi har Spotify, Tidal, Itunes, Youtube, Facebook m.fl där det tycks vara en oändlig ström av musik. Jag tror att folk i allmänhet har fått en bredare musiksmak tack vare, eller pga detta. Jag kan sitta i timmar och leta ny bra musik i dessa forum. Nya världar öppnar sig, men även gamla, som t.ex Frank Sinatra och Greta Van Fleet. De sistnämda ett nytt fantastisk band med stora influenser från 70-talet och Led Zeppelin. Det finns solglimtar lite här och där och då passar en av Beatles bästa låtar alldeles utmärkt här, skriven av George Harrison.
Here comes the sun – The Beatles
Bob Dylan, denne fantastiske låtskrivare, poet och människa måste nämnas. Han erhöll Nobels litteraturpris år 2016. Få, om ens någon har kunnat med musikens hjälp nå ut med politiska budskap och kampen för rättvisa, som han gjort. Björn Afzelius är väl det närmaste i svensk musik inom området. Både Afzelius och Dylan har funnits med i mitt musikliv sen 80-talet.
De har/hade förmågan att kunna göra en låt bra, även om melodin inte fastnade direkt, tack vare deras oerhörda förmåga att beröra med texterna. Det finns en stor världskatt i båda artisters bibliotek. Jag ska inte gå närmare in på mer om deras politiska ståndpunkt eller budskap. Här kommer dock två låtar. En med Dylan och en med Afzelius.
I threw it all away – Bob Dylan
Så vill jag bli – Björn Afzelius
Jag kommer ihåg, när jag som tonåring hörde Johnny Cash första gången. Kompisarna var inte så imponerade och nästan dumförklarade en, för att flera årtionden senare hylla honom till skyarna. Jag var inte ett jättefan av honom under tonåren, men i mitten på 90-talet öppnades hans värld upp för mig genom en snubbe, som var ett superfan.
Denne snubbe lever inte idag men jag är så tacksam för hans skivsamling, som jag fick lyssna på flertalet gånger under några år. Skivorna gick varma hemma hos honom och hans familj, närapå konstant. En hel del låtar kände jag ju till, de som spelats på radio, i filmer och på tv. Numera är jag ett stort fan av både musiken och personen Johnny Cash. Den svartklädde mannen som stod på de svagas sida. Mannen som sörjde sig till döds efter frun June Carters bortgång. Senare har jag även börjat uppskatta den nya moderna countryrocken, med artister som Brad Paisley, Keith Urban och Kenny Chesney, för att nämna några.
Min tatuering av Johnny Cash.
Arenan i Pula strax innan VM-finalen i fotboll år 2018.
Jag lyssnar på mycket på kroatisk folkmusik, då min svärfar är därifrån. Förra året upplevde vi VM-finalen i fotboll, i Kroatien, i Pulas arena, som är runt 2000 år gammal.
Finalen visades på storbildskärm en riktigt varm sommardag. Det var en fantastisk atmosfär, med över 10 000 oerhört stolta, glada, öldrickande och jublande kroater.
Även om det blev förlust firades det som om det blivit guld. Bilar med kroatiska flaggor rullade runt och tutade, folk kramades, skålade och var riktigt lyckliga. De hade inte förlorat guldet, de hade vunnit ett silver. Jag kände en stolthet över att tillhöra en familj med kroatisk bakgrund, jag kände med dem och Sveriges förlust mot England var bortglömd.
Under fotbolls-VM var vi mycket runt om i Istrien, som är en del av norra Kroatien. Varje dag såg och hörde vi kroatisk musik, bilar som tutade, kroater i matchtröjor och framförallt kroatiska VM-låtar i radion och på serveringarna. Jag åker ofta till detta underbara land som fler och fler upptäcker. Varmast är det i juli och augusti, men i mitt tycke är maj och augusti de bästa månaderna för semester. Det är lite lugnare med turismen då och inte så hektiskt på alla småvägar. En hyrbil är att föredra för att ta sig runt och besöka alla gamla byar runt om i det bergiga Istrien. Här kommer en av mina favoriter, vad gäller VM-låtar.
Fotot är från Rock Caffe Pula i Istrien.
Motörhead!
Ett av mina absoluta favoritband. Alla vet vem de är men de blev aldrig särskilt stora vad gäller försäljningen av musik. Det sägs att de sålde fler t-shirts än skivor.
De var oerhört produktiva och släppte 22 officiella studioalbum. Jag har alla, på vinyl och några dubletter på cd. Ian ”Lemmy” Kilmister bildade detta band 1975 och höll på fram till sin död 2015.
Lemmy gjorde någon gång ett hälsotest där han blev upplyst om hur mycket droger han använde. Svaret på testet blev: Om någon skulle få blod av honom skulle man inte överleva och om någon utan droganvändning skulle ge honom blod, skulle inte han överleva. När Lemmy dog fyra dagar efter sin 70-årsdag blev det en chock för hela musikvärlden. Ingen ”trodde” att denne man kunde dö och att han t o m skulle överleva Keith Richards i Rolling Stones. Jag satt uppe en natt och tittade på begravningsceremonin där flera av rockvärldens stora hyllade honom och även om jag personligen inte kände Lemmy, blev jag tagen av stunden och ledsen. Jag upptäckte dem runt 1982 och de har följt med sen dess, där jag efter varje album längtat efter ett nytt.
Det är inte skönsång eller ljuvlig musik, men, det är förbannat bra och det svänger oerhört. Rock med en touch av punk på väldigt hög volym. Tyvärr hade jag bara förmånen att se dem en gång.
The Beatles var Lemmys absoluta favoritband och det är väl det enda han och jag har/hade gemensamt.
Här kommer en låt som även blev låten som avslutade deras sista album.
På toppen av Istriens högsta berg, Ucka, 1401 meter över havet.
Framför dörren till bostaden där Lemmy föddes. Nile Street 44, Burslem.
When the sky comes looking for you – Motörhead
Jag kommer att avsluta med några låtar i en följd. Ett band från Queens, New York, som i princip spelade 60-tals rock lite fortare och högre. Punkrock med tre ackord blev Ramones signatur.
Tillsammans med The Beatles, Johnny Cash, Thåström och Motörhead ljuder detta band oftast i mina högtalare.
Sheena is a punk rocker – The Ramones
Lars Winnerbäck, en av mina absoluta favoriter inom svensk musik. Där jag har alla studioalbum på limiterad vinyl.
Kom ihåg mig – Lars Winnerbäck
Thåström, en ikon med Ebba Grön och Imperiet på sin meritlista. Enligt mig den största inom svensk musik någonsin. Här med en cover.
Roligt att ta del av din favoritmusik genom åren, och ditt passionerade fotbollsintresse. Något av det du presenterar tangerar också mina preferenser, men mycket är annorlunda.
Hårdrocken: Efter Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin lämnade jag den bakom mig på 80-talet. Tror jag törstade alltför mycket efter tystnaden då.
Fotbollen (och sporten): Mitt intresse har svalnat. För mycket pengar och för lite äkta, trogen klubbkänsla (även om du verkligen är din klubb trogen). Numera är spelarna varor som säljs och köps. Det är mycket få spelare som stannar i samma klubb under större delen av karriären. Det är mer ett jobb än trohet till en klubb.
Kroatien: Det måste ha varit en alldeles speciell upplevelse att få se VM-finalen mellan Frankrike och Kroatien, i Kroatien, tillsammans med en massa kroater. Gissar att du aldrig kommer att glömma det.
Marley & reggae: Lyssnade mycket på 70- och 80-talen (inte minst på Peps förstås), men av någon anledning har den genren sjunkit undan. Men den musiken skulle säkert hålla även idag. Under ett halvår, våren 1978 då jag slutat komvux och väntade på att göra lumpen på hösten, hade jag inget jobb utom att som frilansare skriva lokalsporten för en tidning. Därför gjorde jag nytta hemma genom att sköta diskandet. Kallar det halvåret för ”diskvåren”. Då lyssnade jag på musik av Jean Michel Jarre, Kal P Dal och Bob Marley medan jag skvalpade runt med tallrikarna, glasen och besticken i det ljumma diskvattnet.
Beatles: Blandningen mellan Lennons mer politiska och ”arty” låtar och McCartneys lättare och trallvänligare gjorde Beatles till något speciellt, med en perfekt balans. Hey Jude är låten jag skulle ha valt.
Country och Cash: En musikgenre jag alltid haft svårt för. Men Cash är nog undantaget där. Särskilt sen jag såg filmen Walk the line för en del år sen.
Proggen: Under proggåren på 70-talet var jag aldrig någon Hoola Bandola-fantast. Föredrog Nationalteatern och kanske i viss mån Kebnekajse och Samla Mammas Manna bland instrumentalisterna. Och kanske ännu hellre Ola Magnell (som egentligen inte var någon proggare, utan stod strax utanför).
Dylan: Min engelska är för dålig för att helt fullt uppskatta hans texter. Men visst gillar jag hans klassiska låtar, som t ex Desolation Row. Bland de nyare är Tempest en favorit. Båda är långa låtar, av någon märklig anledning.
Punken: Gillade energin i den. The Ramones hade ett visst drag också, men deras musik kändes ändå lite utspädd i jämförelse med de brittiska banden. Efter punken gled jag ganska snabbt in på den större variationen bland new wave-banden som Talking Heads, Blondie, Pretenders m fl.
Thåström: Kul att höra Thåströms hyllning till Wiehe med Keops pyramid. Men det hade varit uppskattat att få ta del av någon av Thåströms egna låtar också. Han har ju verkligen hittat sitt eget uttryck som inte kan förväxlas med någon eller något annat. Allt annat än strömlinjeformat.