Vill du höra (och se) Fikets Sommarverandas signatur Verandavyn, klicka här.
Den 30 augusti 2019
Vi låg uppe och lyssnade på regnet. På tryggheten som slog mot fönstret. Tryggheten kan tyvärr också slå, tryggheten kan också bära otrygghet, men den sanna tryggheten är en varm hand, en lika varm famn, ett klipp du får skickat till dig i natten när du inte kan sova. Ett meddelande om att du duger som du är. Tryggheten finns i möten, fysiska som digitala, tryggheten finns i ord som möts, som blir till famnar som möts, armarnas alfabet. Tryggheten ska inte skada dig.
Jag grät när jag tänkte på dig, när jag såg dig ligga där i sjukhussängen, som om döden hälsade på, som om den bara var millimeter ifrån. Det finns ögonblick då livet klipps ner till 0,1 mm, men vi reste oss. Jag tittar mot dig när jag blundar och ser dig med ögonen slutna som öppna. Du hör vad mina armar säger och jag hör vad dina säger. Nu är våra liv 2 meter höga och det kommer ta tid att få ner oss.
Jag gråter mer och mer ju äldre jag blir. Av alla olika anledningar. Livet på väg mot grått, mot svart, mot inget alls. Men mest gråter jag för att jag är rörd. Av allt som finns kvar, av alla som stannar, av alla möten som går rätt in, av fina vänner som får en att skratta, att bara se dem skratta, att bara få leva och vara. De små tingen, gemenskapen. Att bara få vara tysta och vila i varandras sällskap.
Sara Yasmine – Life doesn’t work that way
Dalarna. Jag är där för första gången, du har redan varit där ett flertal gånger. Jag älskar tystnaden, att sjunka ner i blomsterfält och andas något som inte skaver, som inte ens försöker skava. Jag kan tänka mig att bo där när jag blir äldre, skapa minnen som aldrig kommer ätas upp, som lämnar spår i våra kroppar, ytligt och ända in till våra rötter. Jag vill alltid leva i det genuina, det småskaliga, jag trivs bättre att vada i den lilla bäcken än att simma i forsen. Det där genuina finns hos exempelvis Stina Wollter. Hon är fantastisk och vi borde alla ha en Stina inom oss, en röst som bara ropar: Gör det! Skit i alla förlegade normer!
Jag hade en dröm tidigare, att bo nära naturen, ha två barn, kunna ro ut på en eka och bara leva i första hand, allt annat vid sidan av. Det kanske låter naivt, naturligtvis måste man ha en inkomst, ett strukturerat liv, men jag menar att livet är för kort för att jobba för mycket och att det är livet vid sidan av jobbet som är det viktigaste i grunden. Jag är rädd för att prioritera fel och att när jag går i pension bara kommer vara ensam, med pengar som jag inte vill köpa några prylar för. Det är inget liv jag kan försvara på något sätt.
Ge mig naturen, ge mig värmen i din röst, ge mig stillheten som bryts enbart av en sten som slängs mot sjön, tre studs och sen sjunker den mot botten.
Det är en resa, livet och jag vet inte riktigt vad som är meningen med den, men kanske kan man förändra något innan avgrunden. Vilka laviner startar vi? Vilka drömmar sår vi? Vilken längtan föder vi? Ger vi den tryggheten som vi får tillbaks? I vilka hjärtan är vi laviner, i vilka hjärtan är vi fyrtornet som kallar de som bär dem mot land? När jag vänder mig om i sängen är jag lycklig för att du är där, när jag vänder mig om i livet är jag lycklig för att du inte är där, för att du inte blivit något som hände för länge sedan. Du är här och nu. Det mesta handlar om trygghet och gemenskap, det kan vara svårt att hitta, svårt att behålla men det är värt det. Livet är någonstans värt det. Det blir inte alltid bättre, livet ter sig olika för alla och det är bara en klyscha att det alltid blir bättre för alla, för det blir det inte alltid, för många är det en kamp, varje dag, men jag hoppas att så många som möjligt får ögonblick av stor lycka. Ögonblick av kramp i magen. Orsakad av skratt naturligtvis.
Om ni vill lyssna på musiken i lugn och ro finns de sex låtarna ovan samlade i en spotifyspellista som har titeln Fikets Sommarveranda 2019 – Oskar Rickardsson
En vilsam meditation som gör att man kan andas frisk luft i långa andetag. En tyst viskning som utan rop och plakat demonstrerar för det enkla, grundläggande i livet och det stora värdet i det. Närheten till naturen, den lilla gemenskapen med någon, att bara få vara och andas utan krav och stress. Att stanna upp, tänka efter, titta tillbaks, orientera sig här och nu. Allt detta gör allt så mycket lättare när man väl åter tar några steg framåt. Av musiken fastnade jag särskilt för Sara Yasmines låt. Rösten, melodin och texten som ger möjlighet till många egna personliga tolkningar. För mig kom den att handla om pendlingen mellan andhämtning och gemenskap.
Oskar, ditt program passade så bra som avslutning i raden av alla våra sommarverandeprogram, när vi nu långsamt varvar ner sommaren, stänger verandan och vandrar hösten till mötes.