Lisa Ekdahls jubileumskonsert på Malmö Live den 12 april 2019.
Med ett bullersamt jobb och efter ett experimentellt 1980-tal med hög volym vad gäller mitt musiklyssnande behövde mina öron en paus. Jag gjorde 1990-talet totalt tontyst. Därför drog det decenniet stilla förbi mina dövöron. En av dem jag missade var Lisa Ekdahl. Men t o m jag visste att det var hon med Vem vet och drog fördomsfullt slutsatsen att det var ännu en artist med bara EN låt.
Men så en dag 2003, då jag åter öppnat öronen för musik igen, såg jag att Lisa gett ut en samlingsplatta. Tänkte att jag skulle ge henne en chans, trots min fördom. Visste då inte att det var mig själv jag gav en chans. En möjlighet att stifta bekantskap med hennes övriga låtar.
Föga visste jag då att att Lisa sen skulle leda mig till Lars Winnerbäck och ännu mer ny musik då jag såg henne gästa Winnerbäck på DVD, men det är en annan historia.
Redan sommaren därpå, dvs 2004 såg jag henne live för första gången, på Tivoli i Köpenhamn. Och sen i Kalmar i november. Då hade redan alla hennes tidigare skivor och den då nyutgivna Olyckssyster inköpts. Så småningom kom jag ifatt i mitt Lisalyssnande, fast det blev om- och bakvänt på något sätt.
(Klicka på bilden ovan för högupplöst bild.)
Denna kväll på Malmö Live har hon med sig sitt band klädda i färgglada overaller och ett ”lyckohjul” som med slumpens hjälp ska snurra fram några av de låtar från senaste albumet som ska spelas. De som snurrades fram var: Let’s go to sleep, More of the good, Like mermaids och Sweet feeling of freedom. Själv bär Lisa en svartvitmönstrad klänning och svarta pumps. Först under extranummerna byter hon till röd overall och liksom smälter ihop med bandet även klädesmässigt.
För ungefär ett decennium sen, i oktober 2008, hade jag tillfälle att intervjua mannen som designade omslaget till Lisas första skiva, Karl-Magnus Boske. Finns att läsa HÄR på Kafé K.
Den röda tråden under konserten var förstås alla låtar från det självbetitlade debutalbumet, utgivet 1994. Allra första sjunger Lisa låten Benen i kors. Några av dessa 25 år gamla låtar hade säkert inte framförts på väldigt länge. Därför kände jag mig priviligierad att få uppleva dem nu allihop under ett par timmar. Mellan låtarna berättar Lisa historien om hur det började med en katastrofal körinsasts hos Toni Holgersson i EMI-studion i Skärmarbrink som ledde till att hon istället fick tillfälle att spela in sina egna låtar, låtar hon redan skrivit och komponerat ”i lönndom”. En inspelning hon själv inte alls gillade och därför helt enkelt ställde ultimatum att få göra om alltihop för att det skulle bli någon utgivning överhuvudtaget. Snacka om mod och självsäkerhet hos en mycket ung debutant.
Sen fortsätter Lisa berätta på ett fiffigt sätt där hon lägger in rader från låtar i sin berättelse. Hon berättar om gitarren Gido som senare blev stulen, om nära vännen Rikard Wolff och månlåten som hon skrev musiken till, om sonen Milton, numera i långt hår och skägg vid pianot som också fyller 25 i år, och mycket mer.
I samband med att hon sjunger Du sålde våra hjärtan bär Lisa på ett demonstrationsplakat med texten ”Patriarkatet faller inom din livstid” på ena sidan och en hyllning till Josefin Nilsson på den andra. Något som uppskattades extra.
Förutom låtar från första och senaste plattorna, får vi också höra Pojken på månen, Amelia och en liten snutt av Olyckssyster, som liksom bara slinker med i berättelsen.
Den enda lilla invändningen jag hade under konserten var att jag periodvis inte kunde uppfatta texten i låtarna. Troligen beror det mer på mitt gamla slitna öra, än på sångerskans textning. Konsertkvällen leder fram till en höjdpunkt: Sista låten, som förstås blir Vem vet.
Då tänkte jag: ”Hur ska Lisa och bandet kunna göra några extranummer nu? Det kommer ju bara att bli ett antiklimax.”
Men jag hade fel. Tre fina låtar med den perfekta avslutningen: När alla vägar leder hem. Dessutom bjuder fyra av overallerna (den femte håller takten på trummor) på en charmig dans på slutet. (Milton har förutom gul overall, även gul keps.)
Så mycket bättre än så här kunde det knappt bli, denna kyliga vårkväll i Malmö, nästan exakt 25 år sen Lisa släppte sitt debutalbum. Lisa har kommit ifatt sig själv och jag har kommit ifatt Lisa. Nu lunkar vi så småningom framåt.
Mats Klasson
PS. Jag vet inte om man får göra så här, men jag lånar lite av Lisas mod och gör det ändå. En självmixad mycket kort version av Lisa Ekdahls debutalbum, till några bilder från hennes lysande karriär. Som bonus också det dolda spåret Ro och Lisa på slutet. Betrakta det som en hyllning. Låt oss minnas. DS.
Lämna en replik