Ethel (s)kallar: Om religion och meningen med livet

ethel-skallar-bild_med-text1_600

Om religion och meningen med livet

Min plats som kvinna i religionen är inte självklar och tron på naturvetenskapen kontra tron på en gud.

”Att tappa sin förmåga att tro på gud”. Den meningen läste jag för ett tag sen i en tidningsartikel. Som om det att tro på en gud är en begåvning. Den som inte tror lider brist. Som om jag inte hade bestämt mig för detta medvetet. Som om jag vore förvirrad. Klart jag vet vad jag gör. Jag är väldigt medveten. Att tro på en gud och tillhöra en religion är något jag har funderat väldigt mycket på. Jag kom slutligen fram till att övernaturliga väsen inte finns. Jag tror istället på naturlagarna och naturens enorma kraft. Vårt fantastiska universum som fascinerar mig så mycket mer än något överjordiskt som ingen kan veta om eller att det finns. Jag har grubblat. Varför kan ingen säga ungefär så här?

”Jag inser att det kanske är så att ingen gud finns. Men jag vill ändå leva som om en högre makt existerar. Det ger mig trygghet. Jag vill leva efter kärleksbudskapet. Men jag kommer att ta avstånd från det våldsamma och sådant som framkallar fruktan. Det som står i bibeln, t.ex. från Första Mosebok, att Eva skulle ha bildats av ett av Adams revben eller att män levde i mer än 900 år. Det är förstås inte sant. Jag ser det som metaforer.”

Vi vet alla att det inte gick till på det sättet när den första människan formades. Ingen gud svängde med trollspöet och ur stoftet utkristalliserades Adam. Det var en utveckling. Precis som allt annat liv utvecklas människan, förändras vi, men väldigt sakta. Andra djur, växter, planeter, månar, stjärnor är i ständig förändring, tillsammans med oss. Det vet vi väl alla? Egentligen.

”Du är andlig, du är religiös”, sa Malou till Marcus Birro på teve häromdagen.

Som om vi måste tro på en gud för att få kalla oss andliga. Jag anser att jag är andlig, utan gudstro. När jag befinner mig i mitt paradis, Sörbygden i nordöstra Bohuslän. När jag tittar upp på den oändliga himlen. Då känner jag andlighet.

Treenigheten som prästen pratar om, är kränkande för mig. Gud, fadern och den helige anden. Var kommer jag som kvinna in? Jag tycker att man borde ändra ordalydelsen, exempelvis till; Gud, fadern och den heliga andan eller helt enkelt Gud, fadern och den väna modern. Hur kan en kvinnlig präst predika utan att fundera över vad hon säger när hon citerar ur bibeln? Eller gör hon det, fast jag aldrig har hört henne nämna det?

Om vi människor ska kunna leva sida vid sida måste vi lossa greppet om vår rädsla för varandra. Omfamna alla människor. Åtminstone respektera varandra. Ta avstånd från de orättvisor som människan i religionens eller traditionens namn har hittat på. Allt är en fråga om makt. Jag vet inte hur det är med traditioner, men religion är alltid, säger alltid, negativt för kvinnor. Jag har letat och letat och har inte hittat en enda religion som inte behandlar kvinnor som mindre värda och mindre viktiga. Inte ens buddism, som annars brukar nämnas som en jämställd religion. När ni ser buddistmunkar, ser ni då kvinnliga munkar? Sannolikt inte. Fast de finns. Det är bara det att det inte syns särskilt ofta. I en dokumentär jag såg på teve skulle munkarna sitta lite högre än de kvinnor (kvinnorna var inte munkar), som passade upp på dem med lagad mat, gåvor etc. Den ”estraden” fick inte kvinnorna beträda. Påhitt förstås av just de männen, men idén känns igen på ett läbbigt sätt.

När religion blir politik inskränks kvinnors frihet. Min åsikt är att anledningen alltid, alltid, är makt. De män som vill göra religionen mer inflytelserik i människors dagliga liv. Deras egentliga mission är makt och speciellt över kvinnors kroppar, intellekt och kvinnors tillvaro i största allmänhet. Under de senaste turbulenta åren har jag funderat än mer över mitt liv. Och jag har börjat förstå att den tiden jag har levt och växt upp i antagligen har varit den bästa perioden någonsin för kvinnor. Jag är född i början av 1950-talet och min uppväxt präglades av frihet. Att självständigt få välja hur jag ville leva mitt liv. Ingen tvingade mig att gå i kyrkan, ingen sa till mig vad jag skulle ha på mig eller att mitt hår inte fick synas. Ingen sa att mitt hår var farligt eftersom det väckte mäns lustar. Min bror spionerade aldrig på mig. Min man, min bror och min äldre syster (kvinna, men ändå) skulle göra vad som helst för att hjälpa mig om jag behövde deras stöd, men att bestämma över mig … det finns inte i deras värld. Inte i min heller. Nu känns det som den fria tiden, öppenheten är i gungning. Cirkeln sluts. Nu gäller det att kämpa för friheten. Igen. Och igen. Och igen. Det finns inget slut.

Anders Piltz, lördagskrönikör i GP skrev följande i lördags 15/4. Om meningen med livet: ”Många tror fullt och fast att vetenskapen har alla svaren. Utom på vad som är meningen med alltihopa. Det finns ingen naturvetenskaplig metod att fastställa någontings mening. Naturvetenskapen måste sätta meningsfrågorna inom klammer. Om jag säger att världens existens måste bero på en orsak utanför världen själv, då finns det absolut ingen vetenskaplig metod att bekräfta eller falsifiera detta påstående.”

Jag är en av dem som tror på naturvetenskapen. Det tror jag står klart för alla som läser den här krönikan. Men jag tror för den skull inte att någon forskare skulle kunna bevisa en mening med livet. Jag förstår mycket väl att den inte går att bevisa. Någonsin. Jag tror inte att det finns någon mening, nämligen. Vi får själva fylla våra liv med innehåll. Vi människor, precis som allt annat levande. Istället borde vi, anser jag, inse att livsviljan är så otroligt (!) stark att vi gör vad som helst för att få leva. Överleva. Vi som haft turen att få ett liv, vi ger inte upp det så lätt. Om vi så ska släpa oss flera mil igenom en förtorkad öken utan vatten eller gömmer oss mitt bland en hög döda människor där fienden håller vakt. Vi kämpar. Om det finns en chans att överleva, då tar vi den. Så istället vill jag med bestämdhet hävda att det är just det som är meningen med livet; att leva och att säkra nästa generations liv.

För övrigt tycker jag att det är dags att vi, när vi pratar om årtal, istället för att säga ”före Kristus” eller ”efter Kristus”, säger ”evt” = enligt vår tideräkning och fvt = före vår tideräkning. Så det så.

Ethel Hedström

3 kommentarer till Ethel (s)kallar: Om religion och meningen med livet

  • Kjell  säger:

    Jag tycker att du är intressant att läsa. Jag blir också förvånad över att ”folk” funderar över meningen med livet. Precis som om någon tänkt ut något. Skulle egentligen vara intressant att få någon att utveckla det resonemanget.

  • Mats Klasson  säger:

    I stort sett har jag ungefär samma livssyn som du. Livet är meningen med livet. Dess begränsning i tid ökar också dess värde, så jag har alltid haft svårt för predikanter som lovar evigt liv efter döden. Vilket helvete det skulle vara att ha ett evigt liv. Gud har väl människan alltid tagit till som förklaring till allt man inte förstått eller haft kunskap om. Men människosläktet har lärt sig mycket om sig själv och världen runt omkring genom årtusendena, men givetvis finns det mer att ta reda på och försöka förstå. Tycker inte man ska gena genom att ta till Gud som förklaring till det okända. Med tid och tålamod kommer vi så småningom (om vi inte förgör oss själva och vår värld dessförinnan) att begripa mer och mer. Självklart med den begränsingen som ligger i människans natur och intelligens. Än så länge tror jag inte vi nått den gränsen.

  • Ingbritt  säger:

    Jag känner igen mkt av dina tankar som mina. Precis som du skriver förbehåller jag mig rätten att ha en egen mening med mitt liv o en egen tro som gör mig trygg utan att göra illa.
    Var och en får gärna bli salig på sin tro bara hen inser att det är hens tro o ingen annans.
    Tack för en tankeväckande text

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>