Ethel (s)kallar: Kvinnor och tjejer och vad vi gör med oss själva

ethel-skallar-bild_med-text1_600

Kvinnor och tjejer och vad vi gör med oss själva

Varför tror vi att vi inte får se ut som vi ser ut? Flickor och kvinnor ändrar sina kroppar mer än någonsin tidigare. Korrigerar oss. Är det, det vi tror att vi gör? För vad? För vem? Blir vi lyckligare? Rikare? Mer beundrade?

Under min uppväxt, från och med att jag fyllde tonår, blev kraven på hur jag skulle bättra på mitt utseende större. På egen uppmaning eller andras, var den ena började och den andra tog vid var oklart. Men det är klart att jag uppmärksammade förändringen i blickar från män och killar. Som tur var blev det ute att permanenta håret ungefär samtidigt som jag fyllde tretton år. Det gjorde ont när mamma drog hårt i håret och la upp mina tunna hårtestar på små smala papiljotter. Dessutom var permanentvätskan så stark att det sved ordentligt både i hårbotten och i näsan. Istället skulle man kamma det som Twiggy gjorde. I en lång lugg som placerades bakom örat. Det gjorde jag förstås och jag mejkade mig med knallblå ögonskugga, samma färg på mascaran och ljusa läppar. Dock målade jag aldrig fransar på huden, under ögat, som Twiggy gjorde. Där gick gränsen. Faktiskt påpekade en kompis att jag var lik den otroligt populära fotomodellen. Utan ditmålade fransar. Så stolt jag var. Fast hennes kropp hade jag inte. Idealet var att se utmärglad ut, ha dålig hållning och vara platt som en planka. Som Twiggy. Men grejen var att det var ungefär allt vi gjorde. Härmade lite grann. Vi tjejer beundrade vackra mannekänger på avstånd och hade inte en tanke på att vi skulle kunna nå upp till samma standard. The Shrimp (hon hette Jean Shrimpton) och Twiggy var hetast just då.

Nu för tiden. Jag blir otroligt trött och faktiskt riktigt ledsen. Så mycket som är löst eller/och opererat på kvinnor och flickor. Snart verkar det vara fler som har lösögonfransar än som inte har det. Löshår eller ”extensions” har blivit hur vanligt som helst, liksom lösnaglar. För det mesta är naglarna i mitt tycke alldeles för långa och ser verkligen inte naturliga ut. Jag tycker att det är osmakligt med klor. Fast det är jag. Sen har vi operation av bröst och ansikte, nya näsor, insprutning av gift i läppar, borttagning av hängande ögonlock och tatuerade ögonbryn. Ögonbryn är det senaste, verkar det som. Starkt kolsvarta och ofta med en konstig och onaturlig form. Ansiktet för övrigt bleknar och försvinner och jag ser bara ett par grovt tillyxade lysande svarta ögonbryn.

Inte heller jag tycker om mina rynkor och slokande ögonlock. Jag hade hellre varit utan dem, men jag tänker trots det, banne mig, inte göra något ingrepp.
Hur länge ska det hålla på? När ska vi äntligen få vara oss själva? Se oss i spegeln och tycka att vi duger.

Jag hoppas att kända kvinnor och tjejer, sådana som vi andra vanliga dödliga ser upp till och vill göra likadant som, ska föregå med gott exempel. Börja nu! Visa att ni har tänkt om. Visa att vi kvinnor och tjejer är vackra utan ingrepp. Lite blekare. Javisst. Men det är så vi ser ut. Både män och kvinnor. Till alla er som har ändrat både det ena och det andra och som tar till er av mitt budskap, vill jag säga; börja med det lilla, ändra lite i taget så att vi andra får vänja oss. Då ska ni se att ingen chockerat utbrister:
”Men vad har du gjort! Du är så färglös plötsligt.”
Fast det är klart, jag färgar ju håret, så jag kanske inte ska hojta så högt.

 

Ethel Hedström

5 kommentarer till Ethel (s)kallar: Kvinnor och tjejer och vad vi gör med oss själva

  • Annica Hedström Svensson  säger:

    Så rätt. Jag tycker likadant. Det känns oroande med allt konstlat vi ser på unga vackra kvinnor.

  • Mats Klasson  säger:

    De konstlade och förvridna skönhetsidealen, som en del tjänar bra pengar på, är förstås en av anledningarna. För egen del har jag alltid sett det naturliga och personliga som vackrast både i ungdom och åldrande. Har aldrig gillat smink eller annan påmålad skönhet. Har heller aldrig sett skönheten i tatueringar. För mig är de flesta människor, både kvinnor och män, vackrast precis som de är.

    Citerar till slut Ruben Nilson, tolkad av Fred Åkerström, i den smått humoristiska låten ”Fru Kristina”:
    ”Vad ska vi ge den gamla mön
    så hon blir ung igen och skön?
    Hon går igenom kur på kur
    i skönhetsinstituten,
    men blir alltmer förgrämd och sur
    och känner sig förskjuten
    Ty tidens vind är kall och hård,
    nu hjälper ingen skönhetsvård
    Ja, engelsmannen mr Tupp
    som uppfann oxblodssalvan
    han lyckades ju pigga upp
    den ena ansiktshalvan
    Men hoppet dog när hennes min
    drog upp sig till ett fånigt flin
    Nu grubblar man sig kal och grå
    i huvudena sina
    och undrar på hur det ska gå
    för stackars fru Kristina
    som trots kirurgisk kosmetik
    blir mer och mera lik ett lik”

  • Ethel  säger:

    Tack för er respons Mats och Annica! Alltid kul! Den Mats, den låten var fin!

  • Britt-Mari Lord  säger:

    Håller fullständigt med dig Ethel. För många år sedan när min mamma var här i Portland var vi på ett sminkparty. Eller hudvård kallades det kanske. Det började med att mamma som var äldst och hade vacker hud fick frågan vad hon gjort för att behålla sin ungdomliga hud. ”Jaa”, svarade hon, ”när jag smörjer in händerna på kvällen så klappar jag lite i ansiktet.” Inte den säljande kommentar som väntats.

  • Ethel  säger:

    Tack Britt-Mari för respons! Nej, :-) det var nog ”fel” svar.

Lämna en replik Stäng svar

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>