Ingen vet inte exakt när – troligtvis är du inte ens tonåring ännu, men kanske inte långt ifrån. Du står på vägen som går genom er by. Den by du lever och bor i så fort skolan tillåter att ni flyr stadens ekande husfasader av sten och svarta fönstergluggar. Du har din fristad i ett litet soldattorp från sjuttonhundratalet. När din far och mor köpte det en gång fanns det bara stampat jordgolv och väggar som var tapetserade med tidningspapper från svunna dagar. Som din far alltid varit en händig karl visste han att renovera och förbättra. Du minns knappt den tiden, men det stod inte på förrän ni kunde vistas där även under vinterloven.
På bilden står du tillsammans Greta – en av två systrar som ni bor granne med. Du tycker de är uråldriga och dina föräldrar kallar dem krutgummor. Om de verkligen är systrar kan en del undra – de är olika på alla sätt. Ida är liten och rund medan Greta är lång och gänglig. Fröknar kallas de och de bor på Södermalm i Stockholm när de inte är i sin stuga i byn. De bakar goda kanelbullar, de påtar i trädgården och de bjuder på karameller när du hälsar på.
Det är här i byn du lever och spirar. Det är här du blir den du är. Det är här du får vara som du vill. Det är här du slipper alla måsten och jämnåriga mobbare. De vänner du har här är i och för sig också i din ålder – eller ett par år yngre – men här är ni alla vänner och ni gör sådant som barn bör göra. Ni far runt i skogarna, i kohagarna, i klätterträden, på bondgården och i varandras hus. Du själv glömmer morgondagen och lever bara för nuet – precis som barn ska göra.
På bilden stoltserar du med din nya mössa, den mössa du aldrig skulle våga bära i staden men som du så hett velat ha. Far kallar den för torparmössan och du har ingenting emot det. I staden har dina jämnåriga moderiktiga kläder och dina vinterfordrade jeans väcker löje – fodret är rödrutigt och kanske av flanell. Inte ens vintermössan som en av fröknarna stickat åt dig kan du ha i staden – den åker av så fort du kommit ur sikte från mor som vinkar av dig i köksfönstret.
Nu är du dock på landet och står bredvid Greta på byvägen. Här har du en röst. Du blir både hörd och sedd. Även gamla krutkärringar låter dig tala klart och framför allt så lyssnar de på dina ord. På innebörden. Det finns det ingen i staden som gör. Här ler ingen ens i mjugg åt din torparmössa. Dessutom har du ett fickur – ett gammeldags. I staden har du det också, men det beror på att det inte alls är lika påtagligt som en mössa. Ett fickur syns inte – det finns i fickan. Greta till och med tycker att du ser riktigt käck ut i mössan. Du tycker inte om ordet käck – det låter så käckt på något sätt, men när Greta säger det blir du ändå glad. Ändå ler du inte mot far när han riktar kameran mot er – det skulle nog se för käckt ut – eller kavat.
mazken
Fint berättat. Berörande när du vänder dig till ditt unga jag.
tack. Jag var ju liksom en annan människa då.
En god inblick i hur ditt liv var då. Det finns en känsla av trygghet i bilden. Men också ett slags oro inför hösten (höstlöven har redan börjat falla) och vintern i stan. Det känns som om det liksom är långt till nästa sommar. Men jag gissar att ni reste ut till stugan på veckosluten också ibland?