Tanken med dessa små berättelser under rubriken En bild – en berättelse är att bilden kommer först. Först finns en bild. Utifrån den berättar man ett minne. Så är det tänkt.
Men denna gång har jag haft en annan infallsvinkel. Jag bestämde mig för att ta en bild – ett foto på en bestämd plats – men att skriva berättelsen först. Åtminstone inledningen av den. Först därefter skulle jag ta fotot.
Solnedgangsbakken. Smaka på ordet. Det är svårt att tänka sig ett mer inbjudande och romantiskt namn. Backen finns, i Tisvildeleje på Norra Själland, på den danska guldkusten (okej, det finns fler kuster, i Danmark och annorstädes, som gör anspråk på benämningen guldkusten, däribland kuststräckan mellan Helsingör och Köpenhamn. Som helsingborgare är jag väl förtrogen med båda kusterna och har svårt att välja).
Hornbaek och Gilleleje heter två pärlor längst upp på Själland, på cykelavstånd från Helsingör. Och efter fyren Nakkehoved Fyr vid Gilleleje byter havet namn från det hemtama Öresund till det vilda Kattegatt. Tisvildeleje, med Solnedgangsbakken, dryga 5 mil från Helsingör, var jag inte lika förtrogen med. Här hade jag bara cyklat förbi tidigare, en gång för många år sedan.
Nu skulle jag och sambon bo här ett par dagar, på ett genuint danskt badehotell vid havet. Jag hade en romantisk bild av hur vi skulle stå tätt ihop i Solnedgangsbakken, höra fågelsång bland dansande sommarfjärilar och andas in blomdoften medan solen långsamt sänkte sig i havet.
Hur blev det då? Uppfylldes förväntningarna? Ja – och nej.
Första kvällen var luften full av svärmande flygmyror. De svärmar tydligen en gång per år, när väderförhållandena är optimala. Vårt middagsbord på hotellets uteplats kryllade snart av dem. Vi fick vifta bort hundratals danska ”flyvmyrer” från bestick, glas och tallrikar. Det blev till att flytta inomhus. Luften var för full av insekter. Något besök i Solnedgangsbakken var inte att tänka på.
Sista kvällen gick det bättre. Efter eftermiddagens åskskurar klarnade det upp och solen visade sig. Efter en middag i byn – utan svärmande insekter – uppsöktes backen – som visade sig vara en 27 meter hög trätrappa med 100 trappsteg ner till stranden. Stora buskage omgärdade trappan – men utan någon märkbar blomdoft. Inga dansande sommarfjärilar syntes till. Fågelsång kunde dock höras, utifrån havet, om man som fågelsång räknar måsars hesa skrikande. Men utsikten var vacker, så helt oromantiskt var det inte. Och solen, som var på väg ner mot havet, visade sig då och då mellan molnen. Med lite tur skulle det klarna upp ännu mer. Längst i öster kunde vi se Själlands Odde, rakt fram anade vi Hesselö vid horisonten och i väster avtecknade sig Sverige och Kullen.
Med en halvtimme kvar till solnedgången knäppte jag bilden. Den blev helt okej, med solstrålarnas glitter i det mörka Kattegatt. En stund senare hade molnen och dimbankarna helt fångat upp solen, vars kvällsdopp vi därmed gick miste om.
Solnedgång vid Solnedgangsbakken i Tisvildeleje 26 juli
Kanske ska man ta fotot först och skriva berättelsen efteråt.
Bosse Freij
Kul att läsa om en avkopplande och förväntansfull danmarksresa, trots flygmyror. Det här måste var ett av de färskaste fotona i En bild – en berättelses historia, i förhållande till när texten skrevs. Men vilket foto sen, rena rama vykortet.
Berättelsen påminner mig om egna danmarksturer, som ju mest gått till Helsingør och Köpenhamn. Men när du nämner Själlands Odde, dyker vår mest omfattande danmarksresa upp i minnet. Det var sommaren 2000, just när bron invigts. Vi körde över många broar, gick i land på flera olika öar. Efter broöverfarten blev det någon dag i Köpenhamn, sen vidare till Fyn. Odense med H C Andersen, öarna Tåsinge och Langeland. Tillbaks på Fyn, in på turistbyrån i Svendborg där vi fick tips om ett B & B i Vejstrup ute på vischan hos en ilandgången sjöman med många lediga rum och höns i trädgården. Sen blev det några dagar i Jylland med Egeskov slott, Århus (där jag glömde en jeansjacka), Grenå och sen tog vi färjan Ebeltoft-Själlands Odde. Bil över Själland till Helsingör och färjan hem. Kommer ihåg kvällstidningslöpsedlar på färjan där det stod att Kalle Svenssons var död.
Till slut en mycket regnig sista bit hem.
Det var förresten ett tag sen jag var i Danmark senast. Tror det var när jag såg Lisa Ekdahl på Lilla Vega i Köpenhamn i början av 2006, strax efter att hennes platta ”Pärlor av glas” släppts. Många fina minnen du väckte, Bosse, med din berättelse och bild.