En bild – en berättelse: En gåva från Olle…som jag inte såg

En gåva från Olle…som jag inte såg

”Nobody’s harder on you than you” sjunger Joni Mitchell i sin underbara låt Moon at the window efter den japanska Zenmästaren Ryokans kända haikudikt. Ja, kanske.

Ett sätt att uttrycka mig är att fotografera. Egentligen gör jag det bara lite för mig själv . (Jag har varit sjuk och därför ser jag inte så presentabel ut längre, tyvärr.) Om jag lyckas att fotografera något eller någon på ett poetiskt, kärleksfullt sätt…känner jag mig nöjd och lycklig.

I december 2019 – runt Lucia – fick jag resa till Stockholm igen. Den här gången regnade det nästan hela tiden, nästan dygnet runt, men det störde mig egentligen inte alls. Jag fick vara där, det var huvudsaken och jag kände mig tacksam. Några berörande korta dagar ”hemma” åtminstone. Varje sekund, varje ögonblick blev nu värdefullt och vackert.

Men fotograferar man och inte har någon dyr kamera (med fuktskydd), då blir kameran snabbt förstörd. Så jag väntade tålmodigt. För jag hoppades kunna ta några få bilder åtminstone, för att dokumentera den här resan till Stockholm.

Och sen kom eftermiddagen när det slutade att regna några timmar. Jag visste att det var ”now or never”. Så jag tog en snabb promenad till alla platser jag ville se igen och kanske fotografera. Olle Adolphsons park mellan Monteliusvägen och Bastugatan på Söder var en av dem. Ljuset var en aning konstigt, diffust. Jag tog ändå några snabba bilder (tycker mycket om Olles underbara byst där) och gick igen. Som sagt hade jag bara lite tid på mig.

Åter hemma i Tyskland printade jag ut några bilder i större format och jag kunde nästan inte tro det.
Ser ni vad jag ser? Olle hade inte bara en liten nypongren dekorerad kring sig (som jag hade sett och fotograferat), utan också en liten nyckelpiga på läppen. Jag nästan grät. Jag kunde ha tagit så underbara, poetiska bilder. Jag kunde ha fotograferat Olles ansikte närmare och från sidan. Men jag missade det för jag hade lite för bråttom. Och en sådan chans får man aldrig mer igen. Det vet man ju…

Bilden här har jag redigerat med hjälp av ett bildprogram. Jag gjorde ett utsnitt från en större bild och gjorde den lite bättre, lite närmare, lite större på datorn. Nu har jag åtminstone någon liten tröst. Det kommer kanske aldrig mer att landa en liten nyckelpiga på Olles läppar för att vila där.
Men jag hoppas att jag får ännu en möjlighet, förhoppningsvis i snar framtid (helst med Mats), att resa till Stockholm igen så att vi kan hälsa på Olle och se hur han mår….

Raffael Otte