Utan att egentligen tänka mig
Sparkade jag till en barkbit
Som låg på marken vid parken i stan
Såg sedan en bild på en barkbåt
Försedd med en livboj av garn
Den fick mig att minnas
Tiden då vi inte var så allvarliga
Bara uppriktiga i vår strävan
Att sjösätta den perfekta barkbåten
Pappa täljde
Vi skulle inte skada oss
Barken tog vi där stockarna legat
Innan de kördes till sågverket
Det fanns en ändlig mängd av bark
Andra gånger lät vi pinnar flyta
Med strömmen
Vi följde bäcken
Paisley
Tack alla tio för era fina bilder och tänkvärda texter. Här kommer mina samlade kommentarer från och med den 18 juni till och med den 3 september.
Till Lena Mattsson (En bild – en berättelse, 18 juni 2016):
Så länge ojämlikheten och de stora ekonomiska och sociala klyftorna finns, så länge behövs tiggarna och de hemlösa som en ständig påminnelse om orättvisorna. Det enda som behöver förbjudas här är att blunda för orättvisorna. Så länge som det finns människor som när de får sparken från sitt jobb för att de misskött sig får 15 miljoner kronor som plåster på såren, samtidigt som en annan människa är hemlös, måste vi påminnas om detta. Påminnas så att vi kan ändra på detta.
Till mig själv (25 juni 2016):
Fotografen i hatt, som man ser skuggan av, är troligen min farbror. Åtminstone trodde han det själv.
Till Viktoria Johansson (2 juli):
Tack för den vackra bilden, Magnus Johansson och den förföriska texten, Viktoria. Som fördomsfull skåning måste jag erkänna att ett sädesfält i midnattssol är nog inte det allra första jag förknippar Norrbotten med. Bra att ni försöker förändra detta. Luffarvisan, ja varför inte. Här är texterna till två Luffarvisor. Om det inte är någon av dem får du kontra med DIN Luffarvisa, Viktoria.
Martin Nilssons Luffarvisa. http://dur-moll.blogspot.se/2011/11/luffarvisa.html
Astrid Lindgren och Gösta Linderholms Luffarvisan. http://www.letssingit.com/astrid-lindgren-lyrics-luffarvisan-cfc9mrb
Till Skånske Arne (9 juli):
Fångade barnen Hockeyhönan Henny när hon kom ner igen? Om jag inte minns fel lade du ut en tonsättning av den här texten, eller var det så att du läste upp den? Hursomhelst vore det kul om du kunde lägga ut länken (länkarna) till dessa audioversioner här.
Till Anita (30 juli):
En grundlurad 4-åring var alltså orsaken till att vi överhuvudtaget nu kan se en så glad och otvungen tjej på den här bilden. Då påminns jag av vad en kompis som var fotograf en gång sade: ”För att ett foto ska bli bra ska den person som fotograferas agera, INTE reagera.” Underförstått reagera på fotografen eller hens närvaro. Nu återstår frågan hur vi kan grundlura Anita till fotografen nästa gång?
Till Paisley (6 augusti):
Estetiskt tilltalande bild, ett litet konstverk i sig. Barkbåtsminnet tog oss alla med nerför strömmen, fast vi i min barndom inte hade någon ström och därför ingen anledning att tälja barkbåtar. Vi hade en liten stillastående plurr med iglar i, som vi kallade ”Floen”. På sommaren kom vi inte i närheten av den, utan lät den frysa till och åkte skridskor på den på vintern. Din bild och berättelse fick mig också att associera till Allan Edwalls låt Den lilla bäcken. https://www.youtube.com/watch?v=c1Qd9E3OtAw
Till Oskar Rickardsson (13 augusti):
”Kärleken är både solsken, växlande molnighet och störtregn” skriver du. Men på bilden är det väl så mycket solsken det kan bli, fast solen förklätt sig till Valborg som strålar värme och mys med sin eld. Jättefin bild!
Till Lili Samuelsson(20 augusti):
Bilden känns både luftig och salt. Det känns varmt också, när jag lägger handen på den solbelysta klippan. Texten är en hyllning till naturens anpassningsförmåga och livslust. De två sista raderna antyder att det är en utmärkt plats för själens vila och kontemplation, åtminstone för dig.
Till Raffael Otte (27 augusti):
En askungesaga i miniformat. På slutet växer skon till en förhoppning, en längtan. En längtan som kan gå i kras som en glassko, eller knytas fast över foten av en seg och tålig läderrem.
Till Ethel Hedström (3 september):
En sensommarimpression i synligt blått och ljudligt vått. Ett pars käbbel som sprids långt över vattnet, för tankarna till skilsmässodiken och bilsemestrar i trånga tält med både ungar och svärföräldrar. Då det känns extra lockande och befriande att simma till singelstranden.
Den 15 oktober kör vi igång en ny omgång av En bild – en berättelse. Denna gång blir vi bara sju, men det innebär att vi får fyra tillfällen var. Varje lördag ända fram till april 2017 håller på att dela med oss av våra bilder och berättelser.
Mats K på Kafé K