En bild – en berättelse, 15 maj 2017

Där rosor aldrig dör
Det är teckningstimma i skolan, någon gång i slutet av 1920-talet. Barnen har för ovanlighetens skull fått måla med vattenfärger. Rask och flitig som hon är har hon snabbt trollat fram sitt föräldrahem i Fogdarp på pappret, med tillhörande uthus, gräsmatta och orange rosor i rabatten. Hennes älsklingsfärg är orange.

Det knackar på dörren. Skolläraren hör inte, men alla barnen vänder ansiktena mot dörren. Det knackar igen och då reser sig läraren och öppnar dörren. In kommer en kort, ganska kutryggig man, som försynt men med klar stämma framför sitt ärende.
– Jag kommer från prästen och skolläraren hade visst lovat honom att Agnes skulle få gå från en liten stund för att sjunga på begravningen.
– Javisst ja, går det upp för läraren som genast vänder sig mot Agnes. Lägg ner din teckning och vattenfärgerna och följ med kantorn till kyrkan. Men kom genast tillbaks hit när du sjungit klart. Får man fråga vad du ska sjunga?
Där rosor aldrig dör, svarar Agnes som redan lagt undan sina saker och är klar att gå med kantorn.

Idag för exakt 100 år sen, den 15 maj 1917, föddes min mormor Agnes.

Agnes100år_600px
Bildcollage: Mats K.

Agnes hade läshuvud men hennes far Hjalmar var tvungen att neka henne att studera vidare efter folkskolan. I rättvisans namn ville han inte göra skillnad på sina sju barn. Med familjens knappa resurser hade han inte råd att bekosta alla sju barnens vidare studier.

Men en kort tid i hushållsskola fick Agnes i alla fall gå. Det hade hon ju nytta av i hemmet. Mamma Ida dog 1942, i 60-årsåldern. Hjalmar gifte så småningom om sig med Edla. Edlas bror Lennart gifte sig senare med Agnes lillasyster Doris. Syskonen Edla och Lennart var alltså gifta med far och dotter från familjen Petersson/Hjalmarsson. Syskonen var alltså svägerska och svåger till varandra också. Hjalmar var då både svärfar och svåger till Lennart. Och Edla blev både styvmor och svägerska till Doris.

Storasystern Ines gifte sig med Serny. De bodde i Kjellstorp, nära Lärkesholm. Vid ett besök där träffade Agnes en granne och skolkamrat till Serny som kom cyklande dit. Det var Malte.

Till systern Olga i Göteborg reste hon också i unga år och bodde där en tid. Var tvungen att ljuga om sin ålder för att få jobb på Trädgårdsföreningen. Hon lärde sig åka spårvagn och var hon skulle byta linje. Varje gång hon gick på spårvagnen och skulle köpa biljett talade hon om för konduktören var hon skulle byta för att komma fram till Trädgårdsföreningen. Det blev liksom en ramsa som hon alltid rabblade när hon steg på spårvagnen. När hon vid ett besök i Göteborg hos Olga nästan ett halvsekel senare åter skulle åka spårvagn drog hon samma ramsa. Då log konduktören och talade om att linjerna fått andra nummer och bytena skedde på andra ställen.

Ja, spårvagnslinjerna i Göteborg ändras, och förändringar är en del av livet. I mitten av 1930-talet gifte sig Agnes med Malte och de övertog hans föräldrars arrendegård i Kjellstorp. Sonen Bengt föddes. Några år senare fick Bengt småsyskonen Ingegerd och Boris. Det var arbetssamt för den unga mamman Agnes med tre små barn och alla lantbrukssysslor att sköta. I början av 1940-talet var Malte dessutom inkallad till beredskap i det militära. Senare på höstar och vintrar då det var lugnare på gården, åkte Malte till Höganäs för att torga, och då fick Agnes ta hand om allt därhemma. Han sålde julgranar, bär och frukter. Hemma var det mjölkning av korna varje dag och tre småttingar att ta hand om, liksom hushållet. Så småningom blev barnen så stora att de kunde hjälpa mamma med allt som skulle göras.

Agnes och Malte var på många sätt olika och kanske var det därför som de kompletterade varandra så bra. De kom faktiskt att vara gifta i mer än 70 år. Malte var mycket intresserad av allt gammalt och antikt; Agnes var mer öppen för moderniteter och allt det nya som kom. Malte var en morgonmänniska och efter Rapport på TV vid 20-tiden gick han och lade sig. Agnes var mer kvällspigg och tittade gärna på TV senare på kvällen. Malte åt gärna grönsaker och andra nyttigheter medan Agnes var svag för sötsaker. När Agnes tog en kaka till kaffet, föredrog Malte en smörgås. Malte hade ett klart huvud och mindes nästan allt från sitt liv, livet ut. Agnes kom ihåg mycket från sin barndom också, men hennes minnen bleknade med åren och det blev rörigare i hennes huvud, ju äldre hon blev.

I slutet av 1950-talet, då Maltes föräldrar just dött, kom första barnbarnet. Agnes var barnvakt då och då. Hon berättade sagor som Rödluvan och Bockarna Bruse. Hon kröp på golvet för att hänga med i barnbarnens lekar. Jag var det äldsta barnbarnet och snart kom vi på att jag och mormor hade många likheter i sätt och egenskaper. Ett av dem var att vi lätt fick nariga händer. Hon fick nog det för att händerna i disk och matlagning mycket kom i kontakt med vatten. Jag för att jag avskydde kletiga och klibbiga saker och därför tvättade händerna ofta. På tal om handtvätt fanns det alltid apelsinskal vid vasken hos mormor och morfar. De skulle man torka händerna på efter handtvätt för att de skulle lukta gott. Detta var på den tiden då tvålarna ofta var oparfymerade. Troligen var det morfar som kommit på idén med apelsinskalstorkandet.

1967 fyllde Agnes 50 år. På den tiden var det ett stort jubileum, kanske livets största. Det blev så stort att de t o m anställde en kokerska den dagen som hette Evy, för att Agnes skulle slippa stå i köket och istället kunde ägna sig åt sina gäster. Om jag inte minns fel nämndes hennes 50-årsdag också i radioprogrammet Det ska vi fira (möjligen med Karin Juel som programledare). Denna majdag 1967 var bland de många gästerna både Agnes far Hjalmar och lillasyster Doris med. Doris var då redan sjuk i cancer och många trodde att hon skulle gå bort före sin far. Men redan samma år dog Hjalmar. Doris gick bort ett eller ett par år senare.

Agnes var oftast yngst i sin generation och därför den som sågs som modernast. Bland några av barnbarnens kompisar kallades hon ”Tuffa mormor”. Runt 1970 lämnade Agnes och Malte över arrendegården till sonen Boris och hans fru Anita. Agnes och Malte flyttade istället till tätorten och köpte ett hus där. Malte var pensionär men Agnes jobbade som hemsamarit några år till. För att slippa behöva cykla mellan gamlingarna tog hon i hög ålder körkort. Men i den gruppen som tog körkort det året var hon nog inte yngst som hon ofta alltid varit, utan snarare äldst.

På julaftnarna placerade sig Agnes vid risgrynsgrötsgrytan på spisen och där rörde hon länge för att inte gröten skulle brännas vid. Julaftonsnatten låg hon vaken och planerade juldagens middag, då alla barn och barnbarn kom hem. Vet inte när denna tradition började, men i många år var vi där varje juldag på middag. Vet i alla fall att den sista juldagen blev 1987, för sen orkade hon inte mer med allt planerande, matlagning och alla gäster – som förresten så småningom blev allt fler när barnbarnsbarnen kom till världen. Hon ville ta det lite lugnare i slutet av sitt liv.

Som äldsta barnbarn fick jag på sent 1980-tal och tidigt 1990-tal på helger och somrar ofta åka med mormor och morfar till deras ungdoms- och barndomstrakter. Morfar i Kullabygden, mormor i trakterna av Fogdarp och Förslöv. Vi träffade många gamla bekanta och släktingar till dem. Eftersom jag både hade intresse av sådant som hänt förr och hade videokamera filmade jag under dessa bilutflykter. Som tack bjöd de mig på middag någonstans. Jag kommer särskilt ihåg en särskilt god middag med plattfisk och remoulad på Turisthotellet i Mölle.

De sista åren av Agnes liv drabbades hon av sviktande minne och demens. Till slut blev hon tvungen att bo på ett vårdhem där hon vistades ett knappt decennium. Det var som om hennes livs akvarell som länge var så full av färg, bilder och minnen sakta blektes tills pappret var helt vitt och tomt.

Den 9 september 2005 dog Agnes, 88 år gammal. Två veckor senare begravdes hon. Förutom Hjärtats saga och Evert Taubes Nocturne, spelades under begravningsakten på orgel Där rosor aldrig dör. Den sången som hon själv sjungit så många gånger ända sen barndomen. När jag på hennes begravning hörde denna spelas, var det precis som om ett par orange droppar färg landade på ett papper och bildade två orange rosor. Hennes livsteckning är inte längre blek och tom. Det finns två orange rosor, två rosor som aldrig dör.

 

Mats Klasson

 

PS
Jag har tidigare skrivit om min morfar (Ett ögonblick i Urshult), farfar (Lille Lurkens jul) och farmor (En extra kaka). Läs gärna dessa också (genom att klicka på respektive länk), nu när jag här har kompletterat med min text om mormor, Där rosor aldrig dör, till minne av att det är 100 år sen hon föddes.
DS

4 kommentarer till En bild – en berättelse, 15 maj 2017

  • Ethel  säger:

    Fin nutidshistoria.

    • Mats Klasson  säger:

      Tack!

  • Hillevi  säger:

    Men wow, så fint skrivet. Och himla roligt att läsa. Tack för att du delar med dig. Så fint skrivet där i slutet att jag fick gåshud. Kram

    • Mats Klasson  säger:

      Tack Hillevi! Roligt att ni i den unga generationen är intresserade av det som hände förr i släkten. Men egentligen är släkthistorien ju också en del av dig själv.

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>