En bild – en berättelse, 14 maj 2016

Ebeb_Paisley_14 maj 2016

Tonåringen hade börjat lyssna på klassisk musik. Jag nämnde det när vi drack te. Den handdrejande tekannan med blekblå glasyr över den bruna leran stod mellan oss. Mina händer kupade sig runt tekoppen och jag kände värmen genom godset. Vi åt något slags bröd som vi bakat i mikrovågsugnen (det liknade bröd, men vi trodde det var nyttigare, eftersom det inte var något riktigt mjöl i det).
-Det stämmer, mamma, sa tonåringen och såg ut genom fönstret.
Där ute började himlen bli molntung och mörk. En bil passerade på gatan. Av ljudet att döma var den svart och törstig. Jag såg på mitt nästan vuxna barn i halvprofil och noterade hur lika vi var med mörkt hår och knottror på tunna huden under ögonen.
-Vet du, mamma. All modern musik handlar om sex, droger och fester. Olycklig kärlek. Politik. Det är så skönt att slippa från det och bara kunna vila i något annat.

Det var när jag diskade och tonåringen satt med sina läxor jag förstod hur rätt den hade. Jag hade alltid lyssnat på Johnny Cash, redan som liten innan jag ens kunde engelska och jag har alltid fortsatt att lyssna på samma musik som pappa. Cash. Lundell. Afzelius. De där männen med sina trasiga själar från pappas skivback blev mina följeslagare. Jag kunde låtarna och läste biografierna. Walk the line såg jag på DVD tills jag nästan kunde den utantill.

Diskvattnet kändes fett och hett runt mina handleder. Ärmarna på min blå kofta var uppkavlade till armbågarna och jag tänkte på det gula vattnet i St Quentin, som såg som någon pissat i glaset och slammat upp jord i vätskan. Jag trodde alltid att jag lyssnat på den musiken för min egen skull, för att finna tröst och tolka min omvärld, men nu insåg jag att det andra handlade om att förstå min pappa.

 

Paisley

2 kommentarer till En bild – en berättelse, 14 maj 2016

  • Ethel  säger:

    Bra berättat. Jag vill veta mer om pappa.

  • Mats Klasson  säger:

    Nu har vi gått laget runt vad gäller En bild – en berättelse. Jag valde att samla ihop alla mina kommentarer till de tio bildberättelserna (ja, egentligen elva, för mazken gav ju oss en bonusberättelse den 6 juni) och på så sätt ge en överblick av vad ni bidragit med. Rent generellt tycker jag att det varit en härlig variation med många olika slags bilder och berättelser. Det uppskattar jag, eftersom det var ett av syftena med att bjuda in så många till den här lördagsaktiviteten på Kafé K. Roligt också att så många tackade ja. Här mina individuella kommentarer till era bilder och berättelser.

    Till Lena Mattsson (En bild – en berättelse, 9 april 2016):
    Kan mycket lätt relatera till dina barndomsminnen, eftersom jag har några mycket tidiga minnen av både doften från och formen av en gammal folkvagnsbubbla (med delad bakruta). Troligen för att min pappa ägde en mina allra första år. Dessutom har jag ett speciellt minne från runt 1970 när min mamma i en nyinköpt, begagnad folkvagn, med taklucka, åkte ända ner till Kiviks marknad, med sina fyra barn. Nu med perspektiv på det, får jag nästan lite vibbar av Woodstock- eller Monterrrey-festivalerna, när jag tänker på det minnet.

    Till mig själv (16 april 2016):
    Sommaren 2000, då vi bl a besökte de danska öarna, läste jag en intressant gammal reseberättelse från 1800-talet, skriven av en ung flicka, som beskriver hur hon och hennes familj reste ner i Europa med häst och vagn. Är kanske läge att läsa den igen?

    Till Viktoria Johansson (23 april):
    Fantasins och det fria skapandets betydelse är nog större än vi kan föreställa oss. Att kunna bevara detta till vuxen ålder är viktigt. Tror att förmågan att använda fantasin är en viktig del av hur vi uppträder som vuxna. Har man lätt för att fantisera, har man också lättare att sätta sig in i andra människors situation och perspektiv. Fantasiförmåga = empatiförmåga. Verkligen något att värdesätta nu när krafter med mycket bristfällig förmåga till empati tycks breda ut sig. Åtminstone om man vill ha ett samhälle med mer medmänsklighet än egoism.

    Till Skånske Arne (30 april):
    Att hitta ett helt nytt sätt att skapa, mitt i livet, måste ha varit både berikande och stimulerande, kan jag tänka mig. Det ger mig en liten knuff att kanske våga mig på det där rappandet, om jag nu kan hitta någon rytm, och hålla den genom en hel låt. Kul vers förresten med en något snopen avslutning. Ser fram emot fler bilder i olja, akryl eller annat.

    Till Anita (7 maj):
    Trevliga barndomsminnen knutna till den här lilla byn med den stora vyn. På senare år har jag varit på Sofiero några gånger, och ska dit igen på Winnerbäckkonsert den 15 juli. Säkert har jag också tidigare berättat om hur jag som pryande journalist, hösten 1973, gjorde studiebesök på NST:s tryckeri i Ängelholm där jag fick se färdigsatta tidningssidor med rubriken ”Kungen död”, klara att tryckas, under den period när Gustaf VI Adolf låg döende på sjukhuset i Helsingborg. Simskola hade vi också. Men vi fick nöja oss med en liten insjö. De fartyg vi såg var ekor med åror. Det Danmark vi såg på andra sidan sjön var fotbollsplanen Bällevi. De skogspromenader vi kunde göra var i Artur Lundkvists barndomstrakter. En fråga till slut: Hur fick du reda på att just det där fartyget skulle hämta upp Apollo-kapseln? Vilket år och vilken Apollo var det?

    Till Paisley (14 maj):
    Musik som kan fungera som en bro mellan generationer, har jag mest stött på inom folkmusiken, där musikspelandet går i arv, där de äldre lär de yngre och där olika generationer kan mötas. Den gamla musiken utvecklas också och moderniseras, av den nya generationen. Kan föreställa mig att denna musikbro kan bli oerhört stark och bära både föräldrar och barn över generationsklyftorna. Men sen tror jag förstås att upproret mot föräldrarna, inte minst i valet av musik att lyssna på, också är en naturlig del i att göra sig fri och självständig när man är tonåring. Vilket inte hindrar att tonåringen några år senare åter kan möta mamma och pappa på den där musikbron.

    Till Oskar Rickardsson (21 maj):
    Att brinna innan man går upp i rök, var en formulering som fastnade från din bildberättelse. Din bild var kanske också den vackraste av alla. Grusvägen som syns på den ger mig associationer till min barndom. På tal om grusvägar lyckades jag också, sent i mina föräldrars liv, locka ut båda två (var för sig och olika somrar) på varsin cykeltur i deras barndomstrakter, på sådana vägar. Väldigt glad att jag gjorde detta, innan det var för sent. Att använda naturen som en plats där man kan vila och hämta energi, borde vi göra mer. Jag och mina syskon ärvde lite skog efter vår far och vi är där mest när det ska arbetas, men även till rekreation och avkoppling.

    Till Lili Samuelsson(28 maj):
    Skogen som ofta beskrivs som något idylliskt och vackert, kan också bli något mycket skrämmande när branden härjar eller stormen rasar. Som delägare till skog kan jag mest relatera till stormarna Gudrun och Per, även om vi inte alls drabbades lika hårt som många skogsägare i Småland t ex. Men efter stormen kommer lugnet, efter branden växer det igen. När jag tänker på skogen tänker jag också på de enskilda träden som personligheter. Den unga fröken Björk med sin ljusa hy och sitt ljusgröna flor som skuggar ansiktet på våren. Den gamle herr Ek som var med redan när Carl von Linné rullade fram i mina hemtrakter med häst och vagn på sin skånska resa 1749. Tänk om man kunde tala med henne och honom.

    Till Raffael Otte (4 juni):
    Den där hemlösa räven brukar vi ju hälsa på varje gång vi är i Stockholm. Ofta om förmiddagarna efter morgonkaffet på Waynes Coffee på Drottninggatan vid Sergels torg, när vi promenerat mot riksdagshuset. Tänkvärt att du gör kopplingen mellan den hemlösa räven och de tiggare vi ofta ser numera. Att den hemlösa räven satt sig just där, för att ge riksdagsledamöterna gott om dåligt samvete för det samhälle de skapat. Ett samhälle med sådana ekonomiska och sociala klyftor att människor ser sig nödgade att tigga. Tiggare som en påminnelse och ett dåligt samvete till inte minst makthavare i de mest priviligierade kretsarna. Inte så konstigt att de vill förbjuda tiggeriet, för att sopa sitt dåliga samvete under mattan och slå vakt om sina privilegier. Men det som istället borde förbjudas är den orättvisa politik som leder till att det finns tiggare överhuvudtaget. Den politik som gör de redan rika rikare och de fattiga fattigare. Kanske skulle vi behöva en herr Hood som kom och fördelade om resurserna rejält. Eller om vi alla kunde vara en Robin som var och en på sitt sätt försökte rätta till denna snedfördelning.

    Till mazken (6 juni):
    Du beskriver verkligen kontrasternas måndagar. Om ungefär 18 månader hoppas jag, liksom du ännu snarare, bara få måndagar av typ 2. Är kanske inte i lika stort behov av äppelblom, tuppar och hönsägg som du. Det blir kanske istället äppeljuice, favoritmusik på klockradion och ett stekt ägg till pyttipannan för min del. Men kan mycket väl uppskatta den där frihetskänslan en måndag då man kan ligga kvar och dra sig så länge man vill och en måndag som är helt måstefri. Uppskattas särskilt om man i över 35 år varit tvungen att stiga upp kl 4, åtminstone varannan måndag. Men snart erbjuder måndagarna, som sagt, möjligheter istället för bara måsten.

    Till Ethel Hedström (11 juni):
    När det finns så många lockande resmål i världen, varför ge just Korsika hela tre chanser, innan ni gav upp? Det måste ha varit något särskilt med Korsika, trots allt, som gjorde att ni försökte flera gånger. Vad var det? Själv har jag inga relationer alls till varken Korsika eller Medelhavet eftersom jag inte varit där. Utlandsresor är nog ett avslutat kapitel för min del. Efter att ha besökt Tyskland, Nederländerna och Polen på 90-talet och avslutat decenniet med drömresan till Rio de Janeiro och Brasilien, blev det en rundtur på de danska öarna sommaren 2000. Sen åkte jag hem och stängde utlandsdörren om mig, kanske för gott. Nu får det istället bli konsert-, kultur- och naturresor i det avlånga hemlandet. Det finns mycket osett, oupplevt och ohört (och kanske även oerhört) i Sverige. T ex har jag varken varit på Öland eller Gotland. Ända fram till 2014 hade jag inte varit i närheten av Värmland. Frånsett en snabb genomåkning av delar av Jämtland på hemresan från Norge 1980, har jag inte satt min fot i det stora Norrland. Så det finns mycket kvar för mig att resa till, utan att behöva öppna utlandsdörren.

    Tack alla för så många olika bilder och berättelser.
    Nu kör vi åtminstone en runda till, fram till september. Ser fram emot den. Välkomna med fler bilder och berättelser.

Lämna en replik Stäng svar

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>