En andra chans

Äntligen är dagen här då jag ska åka iväg och träffa henne.
Som vanligt när något stort ska hända har det varit svårt att sova, förväntan och förhoppningar har snurrat i tankarna.
Den riktiga nattron har inte infunnit sig och ofta har jag i skumrasket kastat en blick på väckarklockan som segar sig fram till tid för ringning.
Stänger av den innan den hinner så långt och går till köket för att sätta igång kaffekokaren.

Morgonbestyren flyter på och det blir dags att ta den packade ryggsäcken, gå ned för trappan och stiga ut i den friska luften som jag med ett stort andetag fyller lungorna med.
Låser upp cykeln och trampar iväg på den fem minuter långa vägen till stationen.
Jag flyger fram i den lugna förmiddagstrafiken och Mjölby känns extra vackert idag.
En parkerad bil står i min väg och jag svänger ut för att köra om.
Då öppnar de dörren och min cykelfärd tar tvärstopp.
Jag flyger i gatan och hinner tänka att min andra chans glider mig ur händerna innan jag svimmar av…
Med nervös förväntan och lätt darrande fingrar trycker jag på ”skicka vänförfrågan”.
Efter 20 år har jag hittat henne igen och då jag sett att hennes status är ”singel” vågar jag efter att ha vankat av och an i vardagsrummet ta kontakt.
Hur kommer hon att reagera på detta?
Kommer hon låta mig vara Facebookvän?
Trots tvivlen och risken att hon trycker bort min förfrågan måste jag ändå försöka.
Har inte kunnat glömma henne under alla dessa år.
Genom lägenhetens fönster mot gatan letar sig det matta ljuset från lyktstolparna in och blandar sig med det fladdrande skenet från levande ljus på soffbordet.
I den romantiska inramningen strömmar Love hurts med Nazareth ur stereons högtalare och Jonas och jag dansar med varsin vacker flicka.
Hur kunde jag ha sådan tur att hamna i denna situation tänker jag när jag dansar tätt intill Rebecka som jag känt mig attraherad av i flera månader?
Egentligen är jag inte dansant men jag skulle göra nästan vad som helst för att få vara nära henne.
Jag blev både förvånad och glad när hon tackade ja till att komma på Jonas fest.

Vi hade spelat musikal på en skola i Ljungby och flickorna, Jonas och jag var inblandade i produktionen.
Jonas skötte ljudet och jag hade förmånen att vara med i ensemblen.
Denna kväll markerade slutet på föreställningarna och vi skulle åter gå åt olika håll.
Då vi förberedda inför festen besökte vi Hemköp för att göra de sista inköpen hände en liten episod som Jonas hade väldigt roligt åt.
Vi kom ifrån varandra i affären och han hamnade bakom två tjejer som av allt att döma gick på den skola där vi kört musikalen.
Tydligen hade de sett mig och följande dialog utspelade sig:
– Var det inte han som var med och uppträdde för oss?
– Nej, han var mycket snyggare!
Så kan det gå och det känns ju lite sådär att vara snyggare än sig själv.
Har senare förstått deras reaktion eftersom jag var sminkad på scen och det gör ju skillnad till det bättre.

Under vårens repetitioner sökte jag ofta Rebeckas blick och då hon mötte den i ett förstulet ögonkast blev jag varm inombords trots att jag inte vågade hoppas på att vara mer än vän.
När hon sedan efter ett par sekunder leende slog ner blicken var hon charm personifierad.
Hon visade inga andra tecken på att vara intresserad och eftersom jag inte vågade prata med henne fortsatte veckorna gå och den enda tröst mitt längtande hjärta fick var de korta stunder jag beundrade henne i smyg.
Trodde att ingen märkte att jag hade känslor för henne men att jag bar med henne i tankarna hade inte gått resten av teatergänget förbi.
Efter en teaterövning konstaterade en av de andra flickorna att jag var kär i Rebecka eftersom det lyste ur mina ögon då hon kom på tal.
Förnekade det inte utan erkände att jag tyckte hon var fantastisk men att det inte var lönt och att det var förgäves eftersom hon inte såg mig på samma sätt.
Med förväntan loggar jag in på Facebook och ser att hon lagt till mig som vän.
Hon är precis lika vacker som förr och ser inte ut att ha åldrats alls under alla dessa år.
Att jag är blyg och inte vågar prata med vackra flickor som intresserar mig har alltid satt krokben för mig och fått tillfällen till lycka att glida mig ur händerna.
Att skriva är inte heller lätt för mig men då kan jag åtminstone tänka igenom vad jag vill ha sagt.
Skickar iväg ett personligt meddelande till henne och förutom hälsningsfrasen lägger jag till att det är fantastiskt trevligt att se henne här och en förhoppning att hon har det bra.
Love hurts börjar närma sig de sista tonerna och dansen går mot sitt slut.
Gör mig beredd att släppa taget då hon istället för att glida ur omfamningen håller mig ännu hårdare, lutar sina läppar mot mina och kysser mig.
Förvånat tar jag ett steg tillbaka.

Hon missförstår min reaktion och frågar:
– Var det så fruktansvärt?
Att jag inte lyckades få fram ett vettigt svar har gnagt i mig sedan dess.
Hur svårt kan det vara att säga att det var bland det bästa som hänt mig?
Hon hade precis svarat på drömmarna jag burit men jag hade på en kort sekund fördärvat möjligheterna till en fortsättning.

Livet går vidare och sedan den kvällen har jag träffat andra kvinnor som betytt mycket för mig och haft stunder av lycka och passion.
Det har funnits perioder av smärta och jag har mer än en gång gått igenom svåra separationer som varit till synes oöverstigliga hinder.
Då jag låtit tiden läka de djupaste såren har ärrbildningen inom mig lett till mognad och ökad förståelse.
De senaste åren har jag stannat upp och funderat på vad jag ska göra med resten av mitt liv.
Med ökad självkännedom och acceptans av vem jag egentligen är har äntligen gjort att jag fått en känsla av att vara tillfreds.
Ordspråket ”Det är aldrig försent att ha en lycklig barndom” har jag tagit till mig och då har jag släppt mycket av bagaget som ställt till det för mig, både i relationer och då jag varit ensam.
Är jag äntligen redo för ett seriöst förhållande?
Lever inte längre i villfarelsen att någon annan ska göra mig hel.
Det kan ingen förutom jag åstadkomma och den orättvisa, orealistiska rollen är inget en partner ska behöva leva upp till.
Hon svarar på mitt meddelande att det är bara bra och att hon är glad att se mig med.
Då isen är bruten flyter vår konversation på och vi delar stora och små händelser.
Våra små utbyten på Facebook är snart dagens höjdpunkt och jag blir förbluffad över att jag som alltid haft svårt att uttrycka mig inte har några som helst problem att skriva till henne.
Jag känner lättnad över att få förklara hur jag kände den kvällen för så längesedan och att jag grämt mig över missförståndet.
I takt med att vi lär känna varandra bättre börjar glöden som legat i träda sedan 90-talet ta sig och blir till en låga av kärlek och längtan.
Då vi bestämt att vi måste träffas och datum är satt, räknar vi dagarna tills den efterlängtade återföreningen ska ske.
Omtöcknad vaknar jag och öppnar sakta ögonen.
Försöker fixera min suddiga blick och halvyrt ser jag in i något som påminner om en sjukhusvägg.
Jag är öm precis överallt.
Känner att någon håller mig i handen och vänder mig om för att se vem det är.
Möts av Rebeckas vackra ögon som avslöjar oro och omtanke.
Trots min molande huvudvärk kan jag inte låta bli att le och innan jag hinner fråga säger hon:
– När du inte kom med tåget, ringde jag dig och till sist svarade en sjuksköterska och sa att du varit med om en olycka, fått en hjärnskakning och blivit rejält mörbultad.
Då tänkte jag att jag åker till dig istället och jag hoppas du inte misstycker.
– Nej, verkligen inte, får jag ur mig med svag röst och skakar på huvudet.
Rebecka tar upp ett prydligt inslaget paket och ställer det bredvid mig på sängen.
– Varsågod, säger hon och nyfiket öppnar jag presenten.
Det visar sig vara en cykelhjälm och Rebecka säger förmanande men med skämtsam ton:
– I fortsättningen cyklar du inte utan hjälm!
Då kan jag inte hålla mig utan får den hårda vägen veta hur uttrycket ”det gör bara ont när jag skrattar” känns.

Rebecka böjer sig fram och kysser mig och med ens glömmer jag smärtan i min blåslagna kropp.
Aldrig mer ska hon behöva känna något tvivel om att jag vill kyssa henne eller undra om jag tycker om när hon kysser mig.
Till slut fick jag en andra chans att visa vad jag känner och nu släpper jag henne aldrig.

Skånske Arne

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>