Recension av Ebba Forsbergs Om jag lämnar dig
När jag först lyssnade på Om jag lämnar dig, Ebba Forsbergs Tom Waits-coverplatta, med svenska texter av Mikael Wiehe, fick jag först för mig att låtarna fått en ny och tydligare röst, både musikaliskt och textmässigt. Men skillnaderna visade sig mindre än jag inbillat mig, i båda avseendena, när jag nu åter lyssnade på Tom Waits original. Troligen hade jag karikerat Waits raspiga röst alltför mycket i mitt bakhuvud.
Men visst är det en helt annan upplevelse att höra Ebba Forsberg sjunga låtarna. Och visst känns det alltid närmre när det sjungs på svenska. Wiehes svenska texter är både fantasieggande och trogna originaltexten i den meningen att de får fram känslan och andemeningen utan att varje ord översätts exakt. Att Wiehes texter är anpassade till Ebba, avslöjas av att flera av Tom Waits manliga perspektiv bytts ut mot kvinnliga. En ”guy”-rival har blivit en flicka. En väst har förvandlats till en blus. ”You’re my woman” har blivit ”Du är min man”. Nu ringer Martha till Tommy och inte tvärtom. Det finns säkert fler exempel.
Har lyssnat på Ebba Forsbergs tidigare coverskivor (också med svenska texter av Wiehe) med Bob Dylan- och Leonard Cohen-låtar. Även om jag uppskattade båda dessa album, tycker jag att hon på Om jag lämnar dig gör sin allra bästa skiva hittills, sina egenskrivna inräknade. Det finns en nyansering i sättet att sjunga som är detaljrikare och precisare än förut. Det är som om hon övergett en större pensel för en mindre och att hon vågar måla detaljer. Från oljemålning med tjocka färgfält till akvarell med små vattenfärgdroppar i pointillistisk stil. Faran med det senare är ofta att uttrycket kan bli plottrigt och suddigt. Men det blir faktiskt ännu tydligare än tidigare, samtidigt som det är mer nyanserat än någonsin. Något av en paradoxal bedrift. Dessutom anpassar hon rösten perfekt till varje låt och får på så sätt ett maximalt uttryck i alla tio låtarna.
Ofta hamnar jag i ett mycket avslappnat och meditativt tillstånd när jag lyssnar på den här skivan. Det är mycket rofyllt att lyssna, trots att texterna hela tiden målar upp fantasieggande bilder. På Regnhund (Rain dogs) associerar jag av någon anledning till Kurt Weills musik till Brechts Tolvskillingsopera. Det är nästan, nästan som att man väntar sig att få höra Lotte Lenya sjunga på svenska närsomhelst. Mina favoriter på skivan är Jag ska helst inte alls bli kär i dig (I hope that I don’t fall in love with you), Tonfiskskelett (Swordfish trombone), Omväg hem (Long way home) och Tid (Time). Instrumentalt bjuder Regnhund (Rain dogs) på den djärvaste utflykten (gissar att det är Per Ruskträsk Johanssons basklarinett som fått lekfull frihet här).
Som ovan sagts lyckades Forsberg/Wiehe med att få Martha att ringa upp Tommy. Jag tycker att Wiehes texter ringar in Waits och att Forsbergs sjunger så det rungar och bör nå långt längre än bara till Tom Waits-fansen. Det är ett gyllene tillfälle att få ta del av Waits musik, om man tidigare stört sig alltför mycket på Waits röst. För Ebbas röst är något helt annat. Helt klart en av årets bästa skivor hittills.
Varför glorifiera någon som bara spelat in covers ett helt liv och kalla det modigt när ”artisten” i fråga vågar ta med egenskrivet material?
För det första har Ebba Forsberg gjort fyra egna skivor som INTE är covers, Been There (1997),True Love (2001), Ebba Forsberg (2006)och Falling Folding Flipping Feeling (2011). Hon har bara gjort covers på senare år. Så någon som ”bara spelat in covers” är Ebba Forsberg definitivt inte. För det andra skrev jag inte någonstans att det var modigt när artisten vågar ta med egenskrivet material, det var din slutsats och åsikt. Jag tycker att både egenskrivet och covers kan göras sämre och bättre. Jag tycker att detta album är det bästa Ebba spelat in, även när man tar in det hon skrivit själv, eftersom hennes uttryck berörde mig speciellt. Dessutom tror jag att hon kan locka in lyssnare i Tom Waits värld, sådana lyssnare som blockerats av Waits sätt att framföra sina låtar. Jag jämför i min recension i första hand med Ebba Forsbergs övriga coverplattor eftersom det är en viss skillnad på att sjunga in covers och spela in sina egna låtar. Men slutsatsen att jag tycker att det är en mycket bra platta är ett faktum.