Dan Viktor, Visarkivet i Västervik

Konstutställning 3 september – 1 oktober 2013
Konsert i samband med vernissagen

Visarkivet ligger i anslutning till stadsbiblioteket i Västervik. Samlingarna omfattar omkring 8000 skivor populärmusik i olika genrer och omkring 3000 volymer med noter. Tyngdpunkten ligger på den litterära visan.  Utställningen på Visarkivet är Dan Viktors första konstutställning. En del av målningarna har tidigare visats i samband med olika spelningar. Totalt ställer han ut ca 40 målningar i olika tekniker. Dag Jonasson, bibliotekarie på Visarkivet, beslutade att arrangera en utställning med Dan Viktors konst mer eller mindre obesett efter att ha sett foton på ett par av målningarna. Dan berättar att han alltid tecknat och målat för att det varit kul och aldrig haft någon tanke på att ställa ut.

DV_Västervik_Hängning_svröd
Dan Viktor och Caj Karlsson hjälps åt att hänga tavlorna

Den långsmala lokalen har skyltfönster ut mot gatan. Oljemålningarna fyller kortväggen eller hänger mellan fönstren. Akvarellerna har hängts på skärmväggar.  Dan har tagit in det rullbord där han förvarar sina färger och sina penslar och ställt det i lokalen under vernissagen. Han reser mycket och även hans konstnärsateljé måste vara mobil, rörlig och flyttbar, ständigt redo att tas i bruk. På golvet ligger en rödorange matta med kraftig lugg, också den från ateljén. Framför fönstren ligger en rad nötta trasmattor utrullade. Färgerna är urblekta. Randningen ogenomtänkt. Det som funnits tillgängligt har vävts in. Den oramade oljemålningen  Haha ligger nedanför staffliet i hörnet. Framför de små oljorna på kortväggen har han draperat en kohud över en låg hylla och kastat ett svart tygstycke med sitt namn tryckt i rött.

I ett monterskåp visas en rad föremål som rör honom och hans karriär. Foton och böcker med Dan Andersson-anknytning ligger på en hylla. I skåpet finns konsertaffischer, setlistor och fickalmanackor med noteringar om gig och gage. Delar av hans liv skymtar förbi i korta anteckningar. Jag & Gunnar Frölunda Kulturhus. 23 januari 2005. Dagen innan har de varit i Stockholm. Dylan Jazzhuset. Lördag 16 april. Personliga noteringar om flickvänner. En lista över vardagsrutiner har rivits ur ett skissblock och lagts in i monterskåpet.

07.30 Vakna träna ut med hunden
8.00 Frukost
9.00 Öva gitarr skalor/licks etc
11.00 Öva låtar, sångtext
14.00 Lunch
14.30 Adm
16.30 Måla etc
19.00 Middag
Han skrattar åt sina föresatser, HAHAHA.

Innan spelningen håller Dan en föreläsning om sitt konstnärsskap för elever från Visskolan i Västervik och elever på folkmusiklinjen. Originalet till en av kollegan Gunnar Källströms skivomslag visas på utställningen. Dan berättar att han har tagit ett stort ansvar för hela det konstnärliga utförandet i de produktioner han varit delaktig i. Gunnar ville ha ett Django Rheinhardt-sound och Dan löste det inspelningstekniskt. Omslaget, en skymningsblå skildring av stadsdelen Masthugget i Göteborg, är tecknat med tusch och stålpenna. Det tog ett att dygn att göra. Dan uppmanar åhörarna att studera de stilbildande skivomslagen som hänger på väggen ovanför utlåningsdisken. Doors. Dylans Blonde on Blonde. Elvis Presley med text i grönt och rosa. Ett Cornelisomslag från Metronome. Jakob Hellman. Vilken betydelse har skivomslag idag när musiken blivit digital? undrar han.

DV_Västervik_Föreläsningen

Dan föreläser utan manus eller minnesanteckningar, öppen inför åhörarna, musikeleverna, som tar honom till sig.
-Jag har varit sjuk, säger han. Trött. Stressad. Inte uppträtt på ett år. Stressen börjar redan när man packar bilen. Det sociala börjar redan på bensinmacken. Man ska vara trevlig och stå på scen fast man bara är på macken. Det påverkar även förhållanden. När man kommer hem ska man vara trevlig, fast man kanske är trött och kanske inte varit hemma på flera månader. Till slut sitter man ensam i ett hus på landet. Det regnar och man förstår ingenting. Ett förhållande till har kraschat och man orkar inte ens skriva en låt om det. Samtidigt är jag en otroligt social person. Att resa runt och träffa människor är min livsluft.

Han vänder sig mot publiken, tar deras reaktioner till sig innan han fortsätter:
-Tillvaron styckas upp i moment. Resa till spelningen. Utföra den. Vara trevlig mot arrangören. Fakturera. Fixa hemsidor. Hålla på med administration. Sälja skivor. Träffa sin publik. Dessutom ska det leda till något konstnärligt. Det konstnärliga kommer sist. Det spelar ingen roll om man pratar med konstnärer eller musiker. Karriären kommer först. Det konstnärliga kommer sen. Vad är det som säljer? Det kan leda till att man blir mindre personlig och mindre intressant. Jag har kunnat måla utan sådana tankar och målat för min egen skull.

För Dan hänger musik och målningar ihop. Det är skilda konstformer som skapas i samma rum i hjärnan och baseras på olika sinnesintryck. I måleriet finns lika mycket essens som i de bästa låtarna. Att måla ger samma feeling som att sitta med gitarren och sjunga utan riktning eller adress. Målandet blev en väg att möta utbrändheten under en period när han inte kunde spela gitarr. Det kreativa, skapandet, är en form av andlighet för honom. Sabbar man det andliga genom att begripa för mycket? har han frågat sig. Avmystifieras det? Nej, så är det inte. Det andliga finns kvar. Kreativiteten är en form av andlighet.

DV_Västervik_Vägen

Utställningen har titeln Ur vägen. Det är en hård titel. Man färdas genom sitt liv. Ur vägen med den inre kritikern. En av de små oljemålningarna föreställer just en väg. Asfalten lyser obarmhärtigt svart. Varje streck på vägen är ett ärr.

-Jag har målat för att inte göra ont mot mig själv, säger Dan, och inte göra något jävligt mycket värre.
Han vänder sig mot tavlorna. Publiken blir till hans nära vänner när han börjar berätta om dem. Blå avledning är den första målning han berättar om. Det är en stor olja som numera heter Den blå. Han berättar om oljefärg, tunna penslar och förtunning och konstaterar att han mådde mycket bra när han målade den. Birdie Andersson, den svarta fågeln som blivit något av en symbol för hans konstnärsskap, hänger på en central plats i lokalen. Fågeln bär hans efternamn. I sin berättelse om den låter han den stiga upp ur sin skrivarlya på Ravlunda skjutfält, där den skrivit mästerverk som Ur talgbollens inre, kanske inspirerad av det faktum att Fritiof Nilsson Piraten och Olle Adophsson ligger begravda i närheten.

DV_Västervik_Huvudfotingen på staffli

Huvudfotingen står på ett staffli. Den är målad i olja på en primad akustikplatta 120*120 cm och ramas in av råa kanter av gullfiber. I målningen En vanlig dag på jobbet står Dan i centrum. Han marcherar fram med sin gitarr i ett sägenomspunnet landskap där natten aldrig blir mörk, flankerad av två musiker. Den ene spelar fiol och den andre gristrumpet, ett förfärligt instrument, numera förbjudet i västvärden. I målningens högra kant finns hans hund, följeslagaren, västgötaspetsen Conny Andersson.

DV_Västervik_En vanlig dag på jobbet

-Och där, säger han och pekar på tavlan, är min intresserade publik.
Publiken förefalla ligga ner, hänförda av honom eller slagna av ett rus, sedda med hans ögon. Han skildrar dem som han ser dem stående inför en sittande publik eller som en folkmassa sedd från scenen. Ansikten, armar, ben och ögon famlar sig fram genom målningen tillsammans med honom och hans medmusikanter.

DV_Västervik_Ursutluckan

Ursut-luckan, säger han och vänder sig till ett rektangulärt stycke stålplåt, ca 35*65 cm, han målat på. Den är självbiografisk. Att möta det självbiografiska är som att gå omkring på landet i Västmanland och be om en örfil. Man får stryk. Utbrytarkungen Ian Ursut bodde i det huset som jag har nu, när han var på rymmen från fängelset 1988-89. Jag letade efter något han kunde lämnat efter sig och gömt i huset. Knark, vapen, pengar…Under en gammal linoleummatta hittade jag en lucka i golvet istället. Den var fastskruvad och jag vågade först inte öppna den. Vad kunde den innehålla? Det började spridas vandringssägner kring den. Till slut öppnade jag luckan och under den fanns….Ingenting. Nu är den en målning. En kompis kom på besök när den var klar. Han sa att jag pratade med målningen och inte kunde sluta. Nej, gör det inte. Jag vill inte. Fågeln ville inte pressas ner i luckan.
På målningen finns en vit fågel. Vid en hastig anblick har den samma form som ryggbrickan på en rokokostol. En man med raka armar håller den i famnen. Det är ett självporträtt av Dan Viktor, som skulle kunna vara målat av Bob Dylan, med den skillnaden är Dylans målningar är iakttagande och kyligt betraktande i jämförelse med Dans. Dans exploderar av energi, närvaro och budskap. I målningen bär hans Ferlins drag eller kanske Dan Anderssons kantiga ansikte, rasbiologiskt avbildat. Runt kanten finns en rad borrhål. Vid spetsen av fågelns näbb finns ett annat hål, en krater med vassa metallkanter, nästan dold av oljefärgen. Målningen dateras juni 2013.

DV_Västervik_Hövdingens mardröm

Sommaren 2012 stod Dan utomhus och målade. Han målade nätterna igenom. Måleriet blir fysiskt i hans berättande. Mygg, kalsonger, skyddsglasögon, arbetshandskar. Den högblanka Hövdingens mardröm är målad på hans pappas uppmaning. Hans pappa, som aldrig brukar drömma, hade en dröm klockan fem på morgonen. Han drömde att Dan stod ute och målade. Djur kom fram ur en röd tavla. Storleken gör tavlan ogripbar. Det högblanka reflekterar ljuset. Ögat i målningen kan vara en lampa. Det röda en laduvägg. Dan själv verkar finnas i bilden, avklädd med bar överkropp. Hans ögon skyddas av skyddsglasögon mot den glänsande lacken. Glasögonen är ett filter mot omvärlden och en reflektion av psyket. Det röda skildrar en mardröm. Penseldrag efter penseldrag fångar någon slags varseblivning och gör den luddig. Lacken reflekterar och gör målningen självlysande i mörker, en inre demon som lever på kött.
-Det var kul först, sen blev jag frustrerad, när det inte blev som jag ville. Jag slängde in den i granhäcken. Grannarna kom förbi. De trodde jag var galen. Det är sådant som gör en fullständigt asocial, man vill inte gå ut sen.

DV_Västervik_Sista rundan

Sista rundan är en tredelad målning och Dans skildring av Den sista måltiden. Den hänger överst på kortväggen. Egentligen ska den hänga på två väggar så mittpartiet hänger tvärs över hörnet. Klockan har förlorat sin tidsuppfattning. Den visar flera tider samtidigt. En kvinna vilar sin hjärtformade byst mot bardisken någonstans där fan själv lagt upp sin svans. Shotglasen är urdruckna och omkullslagna. Uppgivenheten är påtaglig. Vid kortsidan längst bort till höger sitter Dan själv, stämningshöjaren. Det är skildring av en bohemisk barmiljö, men också en skildring av Dans unika förmåga att se och möta människor och göra varje människa betydelsefull.

DV_Västervik_Akvareller

I akvarellerna möts hans ord och bildkonst. Diskussion i Västmanland.  Wiehes ansiktes egentliga vilja. Jag kände bara en enda på festen. Obildad myndighet. Den arbetssökande. La MääääääärePontiflex Maximus. Den främste ornitologen.

Spelningen tar vid efter föreläsningen och visningen av utställningen. Dan spelar helt akustiskt, utan förstärkare, inför en kärleksfull publik som är där för att lära och lyssna och fullständigt ta in honom. Någon setlista har inte gjort. Han verkar spela på intuition. Glad en mild, finstämd version som leder till allsång, inleder.

Bröd och Skådespel, en nyhetslåt, som inte spelats in på platta och bara finns på Youtube, görs som andra låt. Dan introducerar:
-Jan Stenmark har sagt att en del är för dumma för att ha ångest. Det är smart. Nyhetslåtarna för Sveriges Radio har varit nyttiga att göra. Måste man skriva snabbt så kan man inte ha någon prestationsångest. Det spelar ingen roll att man vaknar bakis efter en premiär med tillhörande bättre fest och har en kvart på sig att skriva något och det enda man hittar som inspiration är en Metro-artikel om köttfusk. Låten blev vidrig. I nyhetslåtarna finns det moraliska i att ta del av världens elände.

DV_Västervik_Spelning

Ett Rus följer sen, Dan Viktors och Dan Anderssons gemensamma åtagande. Den blir svartare och mörkare och borrar sig djupare in i hjärtat för varje gång den framförs. Dan är öppen och ödmjuk i sitt mellansnack mellan låtarna och låter det tragikomiska, i Förr i ti´n, Slå Släggan Slå och  Vingliga Västmanland, bli en metafor för hans egen utsatthet. Han blir törstig och söker efter något att dricka. En kvinna i publiken ger honom en flaska, han tar tacksamt emot och de delar hennes dricksvatten.
-Varje generation har sitt eget hämndbegär, konstaterar han. När jag var liten avskydde jag att åka till badhuset. Doften av klor skrämde och äcklade mig. Jag tyckte vi kunde vara kvar i skolan istället och läsa något vettigt, typ svenska istället för att åka till simhallen. Lokaltidningen kom dit och skrev om det och jag lovar…Ett sommarlov är för kort tid för att saker och ting ska glömmas bort och man ska kunna komma tillbaks som en ny människa.

I samband med Det stora undret berättar han att han ska gifta sig. Publiken omsluter honom med kärleksfull värme och han för oss ”vilse bortom skymning”, i en poetisk kaskad av ord. Refrängen i Hjärtat är ord att bära med sig. ”Brinn, brinn, mitt hjärtas ljus, mörkret vinner om du brinner ut”. Caj Karlsson, som hjälpt till att hänga utställningen, står längst bak i lokalen. Dan bjuder in sin vän och musikerkollega att spela med honom. Texten till På andra sidan viken, Dans låt som Caj gjorde under sommarens ”Så mycket sämre-turné” ligger på kohuden under skrivbordslampan. Caj ursäktar sig. Han vill inte och säger sen att han aldrig sett Dan göra något så stark och gripande.  Världen  avslutar. ”Det flesta drömmar går ju sönder, det är klart du blir besviken”.

Skymningen faller när spelningen börjar. Dan har plockat fram en skrivbordslampa och riktat den mot de små oljorna, den som föreställer Vägen. Målningen på staffliet, huvudfotingen som rörs av guds hand, börjar glöda av ett inre ljus. De unga i publiken dras mot barmiljön på triptyken Sista rundan och blir ett med den, på krogen med honom och med varann. En vanlig dag på jobbet skildrar det som sker i rummet just då. Dan möter sin publik. Publiken möter honom. Ursut-luckan vilar på sina hemligheter. Den svarta fågeln, Dans mästerverk, lyfter trots sin brutna vinge. Kanske har han kastat den ifrån sig i frustration under arbetet. Granbarren som fastnat i den gröna oljefärgen vittnar om det. I den brutna vingen finns en fågelfjäder nedtryckt i färgen. Fågelns huvud är hjärtformat. Blicken i de gula ögonen är Dans, den blick han har när han möter en annan människa. Fågelns näbb vilar mot dess bröstkorg. Trots att målningen är så oavvisligt hans, så är den till salu. Den tillhör honom och den tillhör alla. Kanske är det en målning som bör finnas i en offentlig miljö så alla får möjlighet att se den. Den utstrålar så mycket hopp och styrka och är så oändligt mänsklig i sitt uttryck, Dylan-fågeln från Love minus zero / no limit.

DV_Västervik_DenSvartaFågeln

Att möta Dan Viktors målningar är som att möta Munch utan turisthorder och säkerhetskontroller, att se göteborgskoloristerna utanför museisalarna eller att gå rakt in i Strindbergs ateljé. Det är ett konstnärskap från ett hjärta som blöder och själ som skälver i mötet med sig själv och sin egen storhet. Hans målningar rör och berör och finns där rent fysiskt, praktiskt möjliga att röra vid. Det är  konst i ordets rätta bemärkelse, originell och ytterst mänsklig, målningar som går att köpa och äga, något unikt som utstrålar något helt annat än en ramad affisch av ett originalkonstverk. Varje penseldrag är en tanke, varje pennstreck likaså. Hans målningar är andlighet i sin mest konkreta form, den andlighet som tar sitt uttryck kreativitet och konstnärlig skapande. Penseldragen i målningarna känns som mellanrummen mellan tankarna, den stund då en människa möter sin egen storhet. I hans målningar finns den hisnande känslan av att bli ett med världsalltet. Den svindlande känslan av oändlighet blir möjlig att återskapa genom att se hans bilder framför sig och återvända till dem. Det är så det känns och det är så det kan kännas. Satori, zentraditionens ord för ögonblick av fullständig närvaro, insikt och upplysning, manifesteras i hans målningar.

Paisley

1 kommentar till Dan Viktor, Visarkivet i Västervik

  • Mats Klasson  säger:

    Tack för färgrikt, mustigt, informativt, intressant och roligt reportage, Paisley! När jag ser på tavlorna får jag associationer till många olika stilar och konstnärer: Chagall, van Gogh, Schiele, Peter Dahl. Ursut-anekdoten var ju obetalbar. Intressant också med hur olika artistiska uttryck kan samspela med och inspirera varandra (musik och bildkonst i detta fall).

Lämna en replik Stäng svar

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>