Kategori Recensioner

Recension av Säkert!s album Däggdjur, lördagen den 25 februari 2017.

Länge tyckte jag att Annika Norlin i min smak var alltför kantig i sitt sångsätt, kubistisk om man ska använda en konstriktning. Jag föredrog mjukare linjer, gärna med starka färger och en stadig rytm, men mjukare och slingrigare. Som på surrealistiska tavlor ungefär. Har dock vant mig vid Norlins kubism, kanske har hon också delvis blivit mjukare, så föränderlig och spännande hon blivit i sin musik och sitt låtskrivande på sistone. Nu har albumet Däggdjur kommit, och minnsann kan inte innehållet i texter...

Recension av Lisa Ekdahls När alla vägar leder hem, söndagen den 19 februari 2017.

Det var längesen. Längesen Lisa på skiva sjöng på svenska. Ganska exakt elva år sen då Pärlor av glas kom i januari 2006.

Men det mesta finns kvar. De speciella sssschjjj-ljuden, både i ”slössschjjerska” och ”ossschjjj”, och i sättet att använda ord och fraser. Det är ju nästan omöjligt att inte känna igen Lisas röst och sätt att sjunga om man en gång hört det.

De nya låtarna känns fräscha och uppiggande. Om förra albumet, det havsösol-lyckliga Look to your own heart (2014) koncentrer...

Recension av kents konsert på Malmö Arena lördagen den 12 november 2016
Jag tror inte mina ögon. Från mitt hotellrumsfönster på åttonde våningen ser jag två tjejer lyfta en nästan fullstor svart häst, en i var ände. Ingen av dem är Pippi. Från något hästevenemang på Malmömässan till en skåpbil på vägen.

Förra gången jag var på Malmö Arena var i augusti 2010. Då var det konsert med Leonard Cohen. När jag nu kommer hit igen har det bara gått några dagar sen Cohen lämnat oss, ett märkligt sammanträffande...

Lars Winnerbäck på Malmö Live, fredagen den 7 oktober 2016.

Mitt sjuttonde möte totalt, min tredje Winnerbäckkonsert i år, från två olika turnéer.
Först var han en av fyra på parkpromenaden, sen en av två på sörmlandsslottet, nu ensam på Malmö live. Ja, helt ensam var Winnerbäck inte. Stadigt stöd av rutinerade och skicklige Mathias Blomdahl på gitarr, munspel, klaviatur, sång och vissling. Ett lika stadigt och varmt stöd från den fullsatta publiken. Som t ex när Lasse får en blackout framför svarta tavlan i Skolklockan...

Recension av Lars Winnerbäcks Granit och morän, den 18 juni 2016.

Häller ut alla pusselbitarna på en bricka. Hade det varit Melissas bitar hade jag bara behövt skaka en gång för att alla orden skulle falla på plats. Med Lasses bitar går det nästan lika lätt, sen faller ord och rim på plats. Ett sådant pussel slipper man irritera sig på, man kan genast njuta helheten och sen med gott humör och stort intresse studera alla detaljerna.

I vår tid är allt mer i samhället kortsiktigt och trångsynt, egoistiskt och oempatiskt...