Som så ofta förr slog vi oss ner på den där stenen. Du längst upp, jag längre ner, precis så mina tår nådde vattenytan. Jag tror att du tittade på mig men jag kan inte vara säker. Kan inte därför att jag vägrade titta på dig. Jag vågade inte.
Du kastade en sten i vattnet. Kanske för att du var uttråkad, kanske för att bryta tystnaden. Jag tittade på ringarna på vattenytan, på stenen som sjönk. Lika hjälplös som den där stenen, lika hjälplös var vår situation. Det var vad jag tänkte då.
Två månader tidigare hade du berättat vad du gjort...
Se mer