Möte med våren i Närke.



I ett försök att göra någonting normalt och trevligt i denna konstiga otäcka tid, tog jag med min pappa och åkte på en liten fotoresa till Närke.

Det var en riktigt varm och solig vårmorgon då vi lastade in kameror, kaffetermos och smörgåslåda i baksätet, ingen GPS eller modern teknik till hjälp utan en tummad gammal kartbok kändes mycket lämpligare för de små kringelvägar vi hade i åtanke.

Det första stoppet på vår resa var den gamla hyttan i Granbergsdal strax norr om Karlskoga.

Ingen av oss hade tidigare varit där, och den var avsevärt mycket större än vad vi kunnat föreställa oss. 
Hyttan var jättevacker. Stenmurar, tegelväggar, rödfärgade plank, skiffertak och rostbruna beslag och detaljer i överflöd värmde lika gott att se som den fina vårsolen.

När vi strosade runt där såg vi att en dörr var öppen och vi gick försiktigt in i dunklet.
Därinne var det riktigt fantastiskt. Två jättestora masugnar kurade i mörkret och smala knirriga mjukslitna trätrappor vindlade upp och ner mellan sparrarna.

När man kom in från den varma vårsolen slog hyttan råa kalla innanmäte klorna i en direkt och en lite ruggig stämning infann sig.

Väggarna var svarta av sotet från trehundra års tackjärnstilverkning, och trots den råa kylan kunde man lätt förstå vilken oerhörd värme det förmodligen var här vid full produktion.
När vi gått uppför en extra lång trappa kom vi plötsligt till några små gråputsade rum uppe efter takåsen. I några av dem var det lite gamla möbler och verktyg kvar, och kanske var detta hyttfogdens kontor eller kanske eldvaktens övernattningsrum. Det lär jag nog aldrig få veta.

Men nu blev det snart för kallt att gå runt därinne, och resan fortsatte via leriga vårvägar genom djupa skogar förbi hemliga militärförråd och små klarblå tjärnar och sjöar. Gyttorp var vårt nästa mål.

Som den arkitekturintresserade person jag är har Gyttorp en särskild klang.
Många av husen i det lilla centrumet är nämligen ritade av den världsberömde arkitekten Ralph Erskine som dog för några år sedan.
Ritade i skarven mellan fyrtio och femtiotalet känns husen vansinnigt moderna och futuristiska och linjespelen är bland de finaste som kom från hans penna enligt mig.

Närliggande Nora blev snart vårt nästa mål, och på stadens torg nedanför kyrkan packade vi fram vår skaffning, och ett par koppar hett kokkaffe och prickig korvsmörgås smakade jättegott i det för stunden lite gråare vädret.

Nora som är en typisk sommarstad hade väl inte riktigt vaknat ur sin vinterslummer och Broddways kvastparad dundrade fram mellan de låga husen i ett dammoln.

Jag hade hört rykten om gamla rostiga järnvägsvagnar nedåt stationsområdet, och vi styrde kosan ditåt efter det värmande kaffet.

Jag blev inte besviken. Inte bara fanns där gamla rostiga vackra lok och vagnar, utan stationsbyggnaden var också en riktig liten pärla i tegel där den låg precis vid sjösidan.

Ett godsmagasin med fantastiskt fina tegelarbeten från förra sekelskiftet låg där också och sken i solgul färg.

Det finns en hel del gamla små trähus kvar i stadskärnan och överhuvudtaget är det ovanligt mycket sparade detaljer och känslor i staden.

Under turistsäsongen går här tydligen guidade turer i Maria Langs fotspår då hennes påhittade stad Skoga bär tydliga likheter med Nora.

Det blåste lite kallt från sjön och vi stegade tillbaka till torget, satta oss i bilen och vände nosen söderut.

Lagom till lunchtid åkte vi genom Örebro och stannade där på det stora möbelvaruhuset för att käka en stor tallrik köttbullar och potatis. 
Nu började landskapet öppna upp sig och den stora Närkeslätten låg framför oss.

Vi passerade på vår väg söderut Kumla, jättefina lilla Hällabrottet och järnvägsknuten Hallsberg. Men vi var på väg till det sista stoppet för dagen, en av mina favoritplatser i hela Sverige. Klosterruinen i Riseberga.

Klostret som byggdes i slutet av 1100-talet ligger helt fantastisk vackert i en ekbacke med milsvid utsikt över bördiga jordbruksmarker, och vid den här tiden på året är hela området helt och hållet täckt av vitsippor, blåsippor och gula vårlökar.

Det är så vackert så man tappar nästan andan, och jag försöker åka hit åtminstone vartannat år.

Ett par hundra meter från ruinen och inte fullt så känd ligger en jättestor amfiteater bland alla ekar och lindar. En ganska fantastisk byggnation i sin lite slitna charmiga betongstil från trettiotalet.

Nu började kaffesuget bli lite stort, så ett par koppar fyrakaffe ur termosen var på sin plats, och vi började så smått rulla västerut och hemåt.

Mullhyttan, Svartå, Degerfors och Björneborg passerades innan vi till sist rullade in i hemstaden igen.

En av de finaste dagarna på mycket länga var till ända, och det betyder så mycket för mig just nu att få göra någonting trevligt då och då.


Vårhälsningar från Andersson.