Resedagbok från Wales

Tisdag
Södertäljebron hade öppnat för en fartygspassage – mitt i natten. Vår flygbuss, på väg mott Skavsta, fick stanna i den uppkomna kön och sedan ville bron inte stänga – något hade gått fel. Klockan gick och alla började bli lätt stressade med tanke på att snart skulle kanske flygen lyfta – utan oss.

Så började min resa till Wales.

Men de fick ner bron till slut och vi hann fram precis och det var bara att skynda på ombord innan ”take off”.

Landningen på Stansted var lika skumpig som vanligt men jag hade nu gott om tid för frukost innan min buss skulle avgå. Flygplatser är egentlige rätt tråkiga. Visst finns det en hel del affärer men i dem finns det sällan något som lockar mig. Det var för tidigt för en bira så jag tog mig en fika och en baguette som jag förtärde utanför i solen. Bänkar av perforerad metall är något jag alltid kommer förknippa med resande i Storbritannien. Över allt där människor väntar på bussar, tåg eller flyg verkar de finnas. Jag har sett dem på Victoria Station, på olika bussterminaler i London, Newport och Fishguard. Nu såg ja dem här också.

Solen värmde gott och i god tid innan bussen skulle avgå så satte jag mig på väskan och väntade vid hållplatsen. Jag ville gärna ha en bra plats – långt fram och vid fönstret. Kön växte och tiden gick – men ingen buss kom. Nu började jag bli lätt stressad igen eftersom jag skulle byta buss på Heathrow och bara hade en halvtimme på mig för bytet. När den väl kom så var vi 35 minuter försenade och busschauffören lovade göra sitt bästa för att hinna fram i tid – men han kunde inte lova något.

En och en halv timme senare rusade jag över bussterminalen på Heathrow för att hinna stoppa den nya bussen, chaffisen på den gamla letade efter min väska och rusade sedan efter mig med den. Jag hann – men hade vi kommit 20 sekunder senare så hade det varit för sent.

Väl framme i Wales och Newport så blev jag hämtad av dotter och svärson. Vi for till Newbridge där svärsonens släkt bor.

             

Branta backar, höga kullar, djupa dalar och före detta koldistrikt – det är Newbridge. Dottern och jag tog oss en lång promenad bland kullarna i den eviga walesiska grönskan. Vi lyssnade till flodens brusande, tittade på en ovanligt speciell prydnadsmur som de byggt längs stigen och promenadstråket. Vi fick en vacker utsikt över staden när vi var som högst upp. Typiskt brittiska hus på rad med sina karaktäristiska skorstenar – som ett pärlband som kröner takåsarna.

Sedan stundade ett par pint på puben – svärsonens mammas pub. Jag lyckades till och med att vinna i eightball över honom innan vi for den sista biten till Gellifawr i deras lilla bil.

Egentligen borde jag väl gått och lagt mig direkt eftersom jag inte sovit något alls föregående natt – men det var ju så trevligt i baren på hotellet. Det hotell som de unga tu äger och driver. Klockan hann bli över ett på natten innan jag äntligen gav upp och kröp ner i sängen. Jag tvärsomnade.

 

Onsdag
Mycken dimma. Den borde jag ju plåta. Det är ju så oändligt vackert när de gröna landskapet liksom slukas upp av den grå tjockan. Men innan detta hann göras så for vi iväg med bilen till byn. Dottern har precis köpt en häst och behövde köpa tillbehör. Så vi åkte till Haverfordwest – en liten håla som även kallas little England eftersom det tydligen knappt bor en Walesare där, bara engelsmän. Även lite saker från cash & carry skulle införskaffas till baren på hotellet.

Det roliga med att resa till ställen där det bor folk man känner, är ju att man får se saker som man aldrig annars skulle få se. Så nu har jag sett varenda hästtillbehörsaffär i Pembrokeshire – countyt där jag var.


Gellifawr                                                                Gellifach

När vi kom hem var tyvärr dimman borta och klockan hade redan hunnit rusa mot kväll. Så vi hann inte så mycket mer denna dag än att äta middag och hänga i baren över en pint eller tre. Men stallrenoveringen som dottern beställt hade tagit fart. Det är rätt många gamla byggnader på deras ägor. Hotellbyggnaden (Gellifawr), bostadsbyggnaden (Gellifach), flera längor med ”Cottages” som hyrs ut – dessutom finns det en hel del uthus varav en byggnad är ett gammalt stall med plats för tre hästar och sadelkammare mm. Det kommer säkert bli jättefint när det är klart och hästen flyttar in.

 

Torsdag
Vi åkte till Aberteifi – vilket är walesiska för Cardigan. Dottern skulle på körlektion så svärsonen och jag fick en och en halv timme för oss själva. Staden är inte så stor och har en huvudgata som det mesta kretsar kring. Gatorna är smala och trånga men det hindrar inte stora bussar och lastbilar att tränga sig fram runt gathörnen. De gamla husen trängs med varandra och den ena charmiga puben avlöser den andra. Klockan var fortfarande bara morgon så någon öl blev det inte. Men jag var ju tvungen att ta en fish and chips. Det måste jag alltid göra en gång vid varje besök i Wales. Vi satte oss på en bänk och förtärde maten och tittade på folklivet.

Nere vid floden finns det enda riktigt moderna i Cardigan – en stor trappa likt en läktare som man kan sitta på och titta ut över vattnet och en lång mur med text på. Vad som stod att läsa vet jag inte eftersom allt var på walesiska. Denna moderna arkitektur står i verklig kontrast till Green Street som är stadens äldsta gata. Kort är den men husen är otroligt charmiga. Riktigt hur gamla visste dock inte svärsonen. Vi hann även titta på den gamla kyrkan. Kyrktornet påminde mer om en tudorborg än en kyrka. Tyvärr var porten låst så vi fick nöja oss med att betrakta dess exteriör.

Efter avslutad körlektion for vi tillbaka hem och jag följde med dottern när hon skulle rida. Väldigt leriga ängar fick vi ta oss igenom innan vi väl hittade hästen. Men i sinom tid var den dock sadlad och klar och ekipaget for i kors och tvärs eller cirklar över den lilla primitiva dressyrbanan. Tur med vädret hade vi också. Precis när vi var klara och på väg hem i bilen kom störtregnet – himlen formligen öppnade sig.

Då satt det bra med lite middag och några Carlings i hotellbaren tillsammans med ett par walesare.

 

Fredag
Lata dagar på landsbygden i västraste Wales – då gör det mig ingenting att bara slappa. Stallrenoveringen fortlöpte runt hörnet och jag satt mest vid datorn eller läste min goda bok. Man kan ju inte vänta sig att bli uppassad hela tiden när ens värdar driver en hotellrörelse. Regnet – det mycket finförelade – singlade ner över Pembrokeshire mest hela dagen men lugnet var påtagligt.

Ändå ville jag bjuda på middag denna dag varpå vi lagom till kvälls tog oss in till Newport – inte den större och mer kända staden, utan byn med samma namn några miles bort. Royal Oak är en trevlig liten typisk engelsk pub som ligger på byns lilla huvudgata men ägaren har specialiserat sig på indisk mat med mycket curry – den ena rätten starkare än den andra. Jag älskar ju curry, så rätt snart satt vi där med våra rätter och svettades lätt i pannan. Det var tur att ölen var kall och svalkande. Ungdomarna vräkte sedan även i sig varsin efterrätt men jag var för mätt och nöjde mig med en gaelic coffey. En skön kvällspromenad ner mot stranden, havet och den eviga horisonten fick avsluta besöket i Newport innan vi åkte tillbaka till hotellet och den egna baren.

 

Lördag
Bröllop på hotellet. Då är allt bokat – alla rummen och alla cottages. På dagen följde jag dottern ner för att rida. Jag körde bilen – första gången som jag kört bil på ”fel” sida vägen. Om man nu kan säga att det finns olika sidor här. Vägarna är så himla smala så bara en bil får plats. Givetvis finns det mötesplatser. Möten uppstod givetvis väldigt plötsligt eftersom de kör som biltjuvar på dessa smala vägar. Ryggmärgen säger ju till mig att väja direkt mot höger – men jag klarade ändå av den fyra minuter lååånga vägen ner till hästen utan att sabotera fordonet.

Solen sken och vädret hade bestämt sig för att låta mig få lite värme – även på denna ö. Dessvärre njöt även flugor, bromsar och hästlugor av den subtropiskt fukltiga värmen. Till min fördel tyckte de dock bättre om hästen än mig, så de samlade sig alla som en enorm svärm över ekipaget – och jag blev lämnad ifred. Men dottern gav faktiskt upp rätt snart eftersom varken hon eller häst kunde koncentrera sig på dressyrens svåra konst på grund av alla flygfän.

Den korta bilresan tillbaka var helt utan möten och bilen kunde oskadd gå till nattvila i sitt garage.

           

Baren och restaurangen var ju nu abbonerade av bröllopsföljet varpå svärsonen visade mig förrådet av Grolsch i restaurangköket. Det privata kylskåpet fylldes upp rätt fort. Jag ägnade kvällen mest åt TV-tittande och Grolsch. På andra sidan väggen pågick bröllopsfesten å det grymmaste. Vid halv-elva-bläcket fick bartendern och hotellets alt-i-alla rycka ut på akut uppdrag. De hade druckit upp all öl. Men i detta landet ställer kollegor upp för varandra – så de for iväg till Aberteifi och lånade ett gäng fat hos en annan pub. Kvällen var räddad för bröllopsgästerna – mina bira var ju redan paxade.

Antagligen så raglade jag till sängs.

Söndag
Ytterligare en underbart solig dag. Som tur var så blåste det ändå lite mer, varpå inga flugor syntes till. Vi for till en ”local horse show” i Hwlffordd (ett så pass långt ort och bara en vokal – helt underbart). Dottern var lite besviken på att det inte fanns några stånd att köpa hästtillbehör i men vi fick se en hel del hästhoppning. Inte på så hög nivå kanske – men ändå. En hamburgare från en mobil snabbmatare slank ner under tiden.

Denna söndag var ju min sista hela dag i Wales eftersom jag skulle resa tillbaka hem på måndagen – med tidig start. Därav blev inte barbesöket på kvällen alltför långvarit.

 

Måndag
Hemresa. Vi lämnade Gellefawr klockan sju på morgonen. Svärsonen körde mig till Swansea där bussen mot flygplatsen avgår.
Det är inte mycket att berätta om hemresan egentligen - mer än att bussen var försenad även nu och jag missade bussbytet på Heathrow
. Men jag kom fram så småningom. Min check-in on-line biljett till flyget var det fel på så jag fick checka in som vanligt - dvs stå i en himla lång kö.

Annars hände inget värt att berätta. Men det är alltid skönt att komma hem - även om jag har haft det underbart slappt och mysigt i Wales.

Vid tangentbord och kamera
mazken

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vill ni veta mer om Gellifawr så kan ni kolla deras site:
http://www.gellifawr.co.uk/