Ur diktsamlingen "Bilder från Strandland"
publiceras här kapitlet
Visor från Viken
(
med författarens benägna tillstånd)

------------------------------------------------------------------------

 

Pirrig

När glöden väcks i löven
Och träden börjar tändas
När solens bana sjunkit
Då förmiddagen bländats

  Då finns det mitt i frosten
En osynlig person
Som trotsar alla måsten
Och ger tillbaka tron

  På vårens lek och vänslor
Och alla djupa känslor

  Ännu är det fantasi
Ska det stanna där uti?

 

  I små korta meningar

Ord som inte finns
Uttrycker ändå allt jag vill säga
Stavningar som ingen minns
Uppstår så fort jag vill heja

Jag skriver ett samtal med Dig
Du fnissar i texten till mig
Och ler så att skärmen blir glad
Av Ariel Light kursiv i Din rad

I blå korta meningar
Födda ur hjärnans förgreningar
Dröjda av teknikens förseningar
Kommer de varmaste ordens rus
Om närhet och ömhet och levande ljus

I små korta meningar

Ett fniss och en kram och ett skratt
Som jag vill känna på riktigt en natt

  Bortom kyssarnas bro

Det står några hus kvar
I ockra och rött
En rest från de dar
Som numera dött
När Bruket gav glans
Åt burgne och lärde
Medan piskornas dans
De fattiga tärde

Det finns där en bro
Under svartaste natten
Där kyssarna bo
Invid Dal-Brittas vatten
Men sägnen blir glömd
När jag kysser min musa
När bägarn är tömd
Och när kroppar berusa

Men Bruket och dammen och natten och bron
Lämnar jag bakom mig, så även hon
Genom pulsande gräs bort vid Svearnas väg
Finns sjutton etage och sju branta steg

Just där vill jag flämta
Just där vill jag ge
Just där vill jag hämta
Min diktaridé

 

  Invid Bergen

Vid Sundet - i Byn invid Bergen
Blev höstluften plötsligen klar
En fin vind som värmde i märgen
Drog in några lyckliga dar
Hon skingrade vädrenas dis
Och fast det var kväll - På nåt vis
Gick solen i topp
Över bergena opp
Och glädjen blev där och precis

 Vid Sundet - i Byn invid Bergen
Bor världens mest lyckliga man
Det syns på den rodnande färgen
på kinden som anas ibland
Det syns på hans fjädrande gång
Hans röst har fått klang av en sång
Hans blick blev så klar
Snudd på underbar
Men längtan är alltid för lång

 

  Lite skriv

Här kommer lite skriv
Fast inget papper finns
Ett litet tidsfördriv
Som faktiskt alltid hinns
Det hinns emellan kraven
På lönsamhet och vinst
En liten hjälp på traven
När man känner sig som minst

Ibland så vill jag fly
Dit kraven inte bor
Där hjärnan slipper bry
Sig om vad andra tror
Dit räkning och faktura
Är okända begrepp
Där inte nån kan lura
Sin vän med falska grepp

Det finns en liten vik
Där allt sånt kan bli glömt
Där kärleken är rik
Där huden smekes ömt
Där väntar mig min Kära
Som skänker av sin själ
Som håller mig så nära
Att jag blir lugn och hel

Där kan jag glömma av
All dans kring guld och kalv
Jag minns hur utan krav
Av kärlek båda skalv
Dit ska jag vända åter
Och måtte det bli snart
För ensamheten gråter
Men längtar underbart.

 

...när som Du...

Dig vill jag vara hos när som Du gråter
Dig vill jag vara hos när som Du ler
Dig vill jag vara hos när som Du låter
små kvidande läten som ber mig om mer

Dig vill jag vara hos när som Du skrattar
Dig vill jag vara hos när Du mår bra
Dig vill jag vara hos när som Du fattar
att Du är den kvinnan mitt hjärta vill ha

 

Höstkväll

Höstarnas regn emot rutan
Och vindar som driver dem dit
Ett glasrör som tycks vara utan
Sitt kvicksilver eller sin sprit
Det kan få mig smått melankolisk
Det kan locka saknadens tår
Att längtan kan bli diabolisk
Och kännas så oändligt svår

Jag minns Dig där uppe i Viken
Jag minns varje rörande stund
Jag minns hela ryggradens dike
Jag minns ju Din lekande mund
Jag minns Dina ord som står skrivna
I boken som bor i min själ
Jag minns hur som hinder blev rivna
Som förr gjort Dig räddhågset stel

Och rädd var jag också
Men ändå – ja – dock så
Blev glädjen så fort intensiv
Av något gemensamt
Vi glömde vad ensamt
Och tråkigt vi haft i vårt liv

När mörkret som kommer om kvällen
Bär tystnadens ljud med sig hit
Vill jag skrika och gråta på fällen
Som har känt på kärlekens flit
Den kudde som doftar av huden
Den doft som Du bär vid Ditt bröst
Till synes så är den förbjuden
Att ge mig ens något som tröst

 

På Greens

Wow – älvorna dansar på ängen i kväll
I dimman vid höstgulan skog
Jag tyckte jag såg Dig så eldig och säll
Som en Huldra som lockande drog
Jag gick in i diset
Jag drogs mot Din form
Jag klev genom riset
Av känslornas storm
Av bilden som bleknande dog

..............................

Nu sitter jag här
På Greens Bar igen
Bland puckon som svär
Med en öl som min vän

Och mitt huvud e trångt
Av allt nytt som har hänt
Som om tiden gått långt
Sedan livet har vänt

För vänt har det gjort
Du kom in i min själ
Som ett gömt högsta kort
Som behövs himla väl

Så många tankar av nytt som jag har
Så många nya meriter
Känslornas nyheter rasande far
Och ger nya livsteorier

Du sa jag var bra
Kan det vara så
Min hud blev så fin där Du smekte
Du fick mig att va
En som oxå kan få
Del av kärlek – när Du med mig lekte

Jag känner mig strong
Som en kärlekens sång
Det är Du som får mig att känna
Mig modig och snygg
Och vågad men trygg
Och att åter nyttja min penna

Ja Du ger mig allt
När hösten drar kallt
Du ger mer än vad Du kan ana
Om jag blott kan ge
En bråkdel av det
Har jag lyckats på diktarens bana

 

Höstkväll II

Din Doft som Du bär vid Ditt Bröst
Blir min innan Dagen ska ändas
I mörkret en kväll och en höst
När världarna aldrig kan skändas

Den Doften blir min
Min kärlek blir Din
Jag vill ge Dig allt som Du saknat
Min doft vill bli Din
Din Kärlek bli min
Nu när Livet ur hösten har vaknat

 

Lyckans loft

Höstens första snö
Föll för oss i natt
Vi såg ju hösten dö
Från bästa läktarns plats

Högt över orättvisor
Lång bortom Krims och Krams
Där händer blev till lisor
Där själarna blev sams

Där såg vi vintern sänka
Sitt täcke över oss
Ditt öga tycktes blänka
När känslor släpptes loss
Att dansa fritt och leka
Med flingors ystra färd
Du slutade förneka
Det som Du var värd

Och oceanen stänkte
Sin varma vinterdoft
Jag minns nog att jag tänkte
”Det här är Lyckans Loft”

Och hud mot hud vi flydde
En värld som har gått vill
Du flämtade och gnydde
Och sedan blev vi still

Sen somnade vi båda
Med utsikt över snö
Och Kärleken fick råda
Och rädslan den fick dö

  Fallskärmshoppet

Jag hoppa fallskärm inatt
Nåt jag aldrig har gjort
Med fötterna före helt platt
Det var högt det var stort

Och fast det var natt sken solen och små
Ljusa moln flög förbi - overallen var blå

Långt under mig föll
Folk som utbildat sej
Som på mage sig höll
Där – långt under mej

Tänk att jag – lilla jag
Som har höjdskräck så svårt
Kunde flyga SÅ bra
Kunde leva så hårt

Jag susade ner – med fötterna platt
De andra förbi – tror jag släppte ett skratt
Då veckla dom ut
Sina färgglada skärmar
Jag fortsatte neråt
Med fladdrande ärmar

Men rädsla var inte ett ord som jag kände
Jag tittade på glatt när allt detta hände
Och charmades utav allt vackert jag såg
Av färger - av farten - av jorden som låg
Inunder mig – den skulle ta mig emot
Jag såg den nog aldrig – ens tänkt – som ett hot

För jag såg att där nere – där stod ju min Ann
Med armarna öppna – så äkta och sann

Det onda som fanns
Tog Hon nån annanstans
Ingenting fel kunde hända
Fastän natten var dag
Var Hon alls inte svag
Trots att sol Hennes blick borde blända

Så tog Hon emot mej mot mjukaste barm
Hon doftade hav och Hon var mig så varm

  - - - - - - -

När MIN Ann är med
Blir jag vacker och modig
När MIN Ann är med
Är mej kärleken frodig

Och ingenting ont kan hända med mej
För Ann – det är sant – DU ÄR KÄRLEK FÖR MEJ

 

Vanlighetens tack

…att jag har en Vän bort i Viken,
en Vän som tror att jag e bra,
en Vän som av någon blev sviken,
en Vän som trots det mig vill ha…

Fast jag e en slätstruken snubbe
ser Hon hjältar uti min figur.
I en fyrtiofem årig gubbe
ser Hon Romeo, Hood och Ben Huur.

Rörd av hennes älskande händer
blir vanligheten Kung Fu.
Hon tänder upp askan till bränder,
en Svensson blir snabbt 007,

en Kärlekens A. Schwarzenegger,
en ömhetens Rambo-figur,
en toreador som nedlägger
sin mantel för godhetens djur.

Känslornas svar på Bruce Willis,
en Hamlet som älskar sitt liv,
Pierrot, fast med blommande tillit
till livet och mer positiv.

- - - -

Men det är ej jag som e sådan,
det e Hon som leder min väg.
Till givmildhet e Hon ju bråd, Ann.
Fanns Hon inte – vore jag feg.