Vinternäcken ordvärmer
Recension av Lars Winnerbäcks Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

För nästan exakt fem år sen kom Vatten under broarna. Då var jag färsk winnerbäcklyssnare. 
Den skivan betydde mycket för mig. Den var en nyckel till en ny värld, som förutom musiken också gav många nya vänner, bekanta, och upplevelser.
Musikaliskt är Daugava för mig Winnerbäcks bästa platta, med sin folkmusikaliska krydda. Det är den fortfarande. 
Textmässigt är Tänk om jag ångrar mig… mörkare än jag förväntat mig. Hade väntat mig en större kontrast till Daugava.
Den här skivan pekar mest bakåt i tiden. Det är mycket minnen, återblickar, eftertankar och summeringar.
Den börjar mörkt, kallt, fortsätter med nakna frusna speglingar burna av moduppbringande rockbrösttoner, och slutar med albumets bästa låt.

                               

Här följer mina tankar och associationer spår för spår, samt en favoritformulering från varje låt:

Järnvägsspår
De här järnvägsspåren går parallellt med Söndermarken (jag menar låten, inte albumet) som märks och anas här. En ton och en nyans. Det är oftast inte detaljer som sätter sig utan stämningar, ljus och en svårdefinierad känsla. Om Söndermarken var en mosaik av detaljer är Järnvägsspår en oljemålning med stora tjocka färgblaffor. Diffusare, men kanske uttrycksfullare.
Ff: ”med knäna hårt mot frusen jord” 

Kedjebrev
Här låter musiken lite som U2 eller Coldplay.
Uppgörelse med det förgångna. En väns svek. 
Ff: ”En bitter känsla sitter av sitt straff”

Ett sällsynt exemplar
Mörkerrädsla och ljushunger. En vidöppen låt att läsa in sig själv och sitt i.
Ett av albumets bästa spår.
Ff: ”Ljusna mig igen, igen, igen”

Du som reser mig
Att växa sig vuxen, bortresandet för perspektivets skull. Att resa för att resa sig.
Cohenska och kratschmerska toner fyller skönt.
Ff: ”Det måste ut för att hitta in.”

Du min vän i livet
StoreLars till LilleLars. Pappan till sonen. Den förlorade sonen till hembygden. Kompisen till vännen.
En fast punkt att återvända till.
Ff: ”Vi är två hjärtan i samma kropp.”

Jag får liksom ingen ordning
Kompet känns plastigt och billigt. Som en eftergift, även om ambitionen kanske är förnyelse. Men melodin fastnar onekligen och ”Det kanske var pundigt. Det kanske var bra.” upprepar sig snart själv i huvudet.
Även texten uttrycker livets vilsenhet, osäkerhet, velighet och oförmågan att nå och förstå. 
Ff: ”Det kommer ensamt om det är nåt att ha.”

Jag fattar alltihop
Vad man kunde gjort annorlunda och vad som var förutbestämt pga personlighetens egenheter, förtjänster och brister. Vilja och öde. Hur många procent kraftkarl och hur många procent ödeman? Summan blir i alla fall hundra procent människa.
Stråkarna illustrerar uttrycksfullt med disharmonier som tacklar varandra.
Ff: ”om lust som kokar torrt”

Köpenhamn och överallt
Ett tacktal över ett smörrebröd och en bajer. Omgivningars tidvisa stora betydelse.
Ff: ”Röker upp tystnaden och blåser ut Sverige.”

Fribiljett mot himlen
Naken tillagspassning. Förebild och krav. Egen väg som kanske till slut ansluter till gammal väg.
Slutar vackert Beatleskt, nästan Sgt Pepperskt.
Ff: ”Drick vad jag sagt med lite socker.”

Berätta hur du gör
Utstrålning. Något som strålar och värmer innanför en låst dörr. Ber om nyckeln, ber om tillträde. Det onåbara som bara lockar så länge det är låst.
Närhet och avstånd kolliderar.
Melodin sluttröstar och smeker alla sår och ömheter.
Ff: ”Miljarder år av sten.”

Vinternäcken stiger mitt i natten naken upp ur ån, trummar på stenarna, gnyr med fiolen, jonglerar djärvt med brister och svagheter. Värmer sig, mig och oss. Bjuder varm choklad precis när det ljusnar. Jag räcker tacksamt fram en igenkännande, beundrande medmänsklig vinterpäls.

Mats Klasson

(Har nu även publicerats på Musicstage.se)