25 maj 2013


Bombi Bitt i svartvitt

Nyligen gick regissören Bengt Lagerkvist bort. Det fick mig att minnas några av de TV-serier han regisserade på 60-talet. De där svartvita som skildrade en tid som låg ännu längre bort. 

1961 gjorde han Gäst hos verkligheten som baserar sig på hans fars, Pär Lagerkvists, roman. En barndomsidyll som förmörkas av rädslan för döden. Men också en skildring av en tidsatmosfär. Ett lugnare och tryggare liv, men samtidigt fattigare och hotfullare. Jag minns särskilt den till utseende nästan gammaltestamentlige morfadern som när det åskar ändå finner en  trygghet i den:
"Det är gott att höra åskan. Då vet man att Gud rår."
Filmatiseringen går just nu att se på SVT och är tillgänglig drygt två veckor till. Se den gärna om ni inte sett den, eller vill återuppleva den.

1968 kom Bombi Bitt och jag, efter Fritiof Nilsson Piratens bok. Med Stellan Skarsgård i rollen som den piprökande tonåringen Bombi Bitt. Här porlade äventyret in som en liten bäck med kallt, friskt vatten i den sommartorra verkligheten. Ja, vatten, ja. Vem glömmer episoden med Jöns Pumpare (spelad av Åke Grönberg) som på järnvägsstationen pumpat upp en stor mängd vatten som ångloken senare skulle använda. Denna heta sommardag får Bombi Bitt och Eli för sig att ta sig en svalkande dusch med det uppumpade vattnet. Men de vet inte att Jöns Pumpare är i närheten och tar dem på bar gärning. Elis förtvivlade försök att försvara hysset minns man också.
"Ja haorr fråååoogat faorrr."
"Det är lögn i halsen på Eli." svarar Jöns.
Sen får ungdomarna pumpa upp samma mängd vatten som de förbrukat. 
En liten snutt från episoden finns i detta klipp, ca 27 sekunder från början.


"Ja haorr fråååoogat faorrr." försvarar sig Eli.


Ett par andra episoder minns jag också särskilt, säkert för att det fanns något gåtfullt och obesvarat i dem. Som när Vricklund brottas med den enormstora ålen vid fiskafänget. När man såg det som barn undrade man om man skulle tro sina ögon. Eller som när Nils Galilé dyker upp i två helt olika skepnader. Först boende i ett gryt, smutsig och illa klädd. Sen, på Kiviks marknad, med de finaste kläder, som en rik herreman. Det var något gåtfullt med den förvandlingen, eller så begrep man som barn inte allt som berättades "mellan raderna".

Man borde förresten läsa mer av Piraten. En av våra främsta berättare. Det finns några korta klipp på Youtube där han berättar skrönor och anekdoter, från ett TV-program av Lasse Holmqvist.

Strindbergs Hemsöborna är ett annat mästerverk av Bengt Lagerkvist, som man kan se hur många gånger som helst. Inte minst för skådespelarna Allan Edwalls och Sif Ruuds skull. Men också för tonen i berättelsen, någonstans mellan munterhet och mörker. Kommer ihåg att serien var en höjdpunkt för hela familjen, då i slutet av 60-talet, när den visades varje vecka.

Sen kom 70-talet och färgen sipprade in i TV-apparaterna. Först Röda rummet (Strindberg) som jag nog aldrig såg ordentligt som barn utan först senare. Sen Någonstans i Sverige (Jolo) som skildrade beredskapstiden på 1940-talet och där Janne Carlsson blev "Loffe" med hela svenska folket. 

För att återvända till Österlen, Piraten och Bombi Bitt slutar jag med början av romanen från 1932, som verkligen lockar till läsning, åtminstone om man är barn och har lite hyss för sig då och då:

"Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad av Malmöhus län. Min fader var stins i Tosterup. Mina föräldrar voro goda och ömma. Jag var en vanartig son."


Mats Klasson