2 mars 2013



I ljust, grått och mörker


På magen på det blanka linoleumgolvet. Händerna under hakan. Har ännu inte fyllt sex år. Långt bortifrån kommer TV-bilden som flimrar och fladdrar i ljust, grått och mörker.

-Det har hänt på riktigt. Säger någon för att hjälpa till att sortera bort detta från Bröderna Cartwright, Perry Mason och Hitchcock. Det var annars lätt att ta detta för en gangsterfilm eller "kriminalare". Först skjuts en president under en bilfärd, sen skjuts han som påstods ha skjutit först. Skjuter sist gör Jack Ruby.

Jag minns Arne Thoréns röst rapporterande från "Förenta Staterna", som han alltid benämnde landet därborta. Kommer inte ihåg var jag var när jag hörde nyheten, men jag minns TV-bilderna som rapporterade om händelsen. Knappt fem år senare minns jag däremot att jag berättade för mina föräldrar, som varit hemifrån en stund då jag såg på TV, att ännu en Kennedy blivit skjuten. De hade svårt för att tro det. 

Ett annat minne som var knutet till mordet 1963 var att jag en kort tid efter händelsen vistades hos min farmor några dagar. Hon var änka sedan ett par år tillbaks och hyrde ovanvåningen i huset som min farfars bror och hans fru ägde. De ansågs ovanligt sparsamma eller snåla. Långt senare, när vi kom förbi deras hus och det var tänt hos dem skämtades det alltid:
-Nu har de tappat en femöring som de letar efter. Annars hade de inte haft råd att ha lampan tänd.

Mitt starkaste minne av min farfars bror var annars att grädde fastnade i hans gråa mustasch när han åt fastlagsbulle. Och sen minns jag de dragiga dassen på gården bakom dörrar med horisontella luftspringor i. Dagtid fick man gå dit om man behövde. På kvällen eller natten erbjöd istället farmor en plasthink uppe i lägenheten så att man skulle slippa gå ut i mörkret och kylan. 

Min yngsta faster var då tonåring och bodde fortfarande hemma hos sin mor. Hon busade lite med mig och ringde upp någon på den svarta telefonen, sen räckte hon mig luren. Det var någon som pratade där, men när jag skulle säga något i luren var det ingen som svarade. Min faster hade ringt ett nummer till en automatisk telefonsvarare som gav senaste nytt om händelserna kring Kennedymordet. Det var det närmaste man kunde komma interaktivitet på den tiden. 

Men på TV:n hemma hos oss kunde man för nästan 50 år sen inte bara höra utan även SE världen flimra förbi i ljust, grått och mörker.

Mats Klasson